Russinpojkarna från Brighton, de kallas faktiskt så. Ett gött gäng skulle jag tro. I alla fall är sångaren Luke Pritchard en lyckans guldgosse. Han har tidigare varit ihop med Katie Melua. Det måste räknas som en fjäder i hatten.
Jag har lyssnat och lyssnat. Känns ändå svårt. Känns svårt att sätta betyg på det hela tycker jag. Ena stunden gillar jag skivan enormt och vill hylla den till skyarna. Det gör man ju i england, 3:a på albumlistan. Bra jobbat. Men i nästa sekund tycker jag att det känns för bekant.
Bekant eller inte, rätt igenom tycker jag att det känns tätt. Vattentätt stundtals. Sången är prickfri. Precis sådär nonchalant och elegant som det skall vara. Samtidigt farligt och plyschigt. Konstigt va? Men jag gillar konstigt om det låter så här.
Svårt att sätta fingret på exakt var en sån här platta gör sig bäst. Men kanske i baksättet med sin bästa polare och ett par kalla öl. På väg till en konsert kanske?
Det blir en 5:a, no more no less.
