Joakim Thåström åkte hem. Han öppnade dagboken och släppte in. Från knäckande ”Brev till 10:e våningen” till benhårda ”Black Jim”. Rösten bättre än någonsin, ännu närmare mikrofonen. Årets bästa platta.
Überkid Conor Oberst från Omaha spelade äntligen in plattan med die grosse P. Så känsligt, så folkligt vackert, så tröstande. Sätt på ”Lua” och sveps bort från marken, upp mot himlavalvet.
BRMC satte sig runt lägerelden och drog fram mörkt stämda gitarrer, hembränd sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Stickygiget var frälsande och jag tror fortfarande.
Fågelskivan av mannen i klänning är en omtumlande upplevelse. Eller som jag skrev i recensionen: ”Antony gråter fram sina texter. Albumet tränger genom alla filter. Det är fan bara att gratulera.”
En magnifik uppföljare. Vissa låtar är så stora att jag tappar andan. Hits och sköra, svarta ballader. Känslan från spelningen på Konserthuset sitter i. Moneybrother piskar det mesta just nu.
Sufjan experimenterade med stränginstrument istället för med droger när han var ung. Klokt val. Banjon är med på ”Illinoise” och den viskande rösten biter sig fast i fabulösa textrader. En allsmäktig popskiva.
Svenskt och alldeles briljant. Årets stora överraskning. John Engelbert och Ossi Bonde använder bara trumma och gitarr, resultatet är svinskön rock´n´roll. Enkelt och genialt.