Den ryske debutantens handbok
Det är något fantastiskt med ryssar. Stenhårda men ändå romantiska. De kan äta svart bröd och slurpa i sig ljummen rödbetssoppa med stil. Utan att ens höja blicken. De vet att livet är skit och agerar därifrån.
Gary Shteyngart är ryss. 1979 flyttade han från S:t Petersburg till New York i en historiskt bytesaffär. President Carter skickade spannmål till CCCP och fick en mängd ryska judar i utbyte. Så där stod Shteyngart. Sju år och kastad från kommunismens kärna rakt in till Pennsylvania Station.
Hans debutbok är bra. Men boktiteln är bättre. För tankarna till Dostojevskij och den bistra Sibiriska stäppen. Så funkar nu inte boken. Istället skriver Shteyngart på sitt egensinniga sätt. Det blir ofta jävligt roligt.
Huvudpersonen Vladimir träffar bland annat den oefterhärmlige Rybakov, Fläktmannen. En kortstubinerad rysk gubbe som sitter i sin lägenhet och pratar med sin enklaste vän, bordsfläkten.
”Fläkt, det här är Vladimir. Vladimir, Fläkt.”
”Trevligt att råkas” sa Vladimir till Fläkten. ”Jag har hört så många underbara saker.”
Fläkten sa inte ett ord.
”Fläkten är lite trött” sa Rybakov och strök över bladen med en bit sammet. ”Vi ägnade hela gårdagskvällen åt att dricka och sjunga huligansånger.”
Jag tappar tråden ibland. 473 sidor blir för mycket av samma gegga. Men vill ändå ha mer. Någonstans läste jag att Gary Shteyngart åkt till Baku för att skriva sin nästa bok. Det bådar gott.
Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Te och cognac.
Lyssna till: Bob Dylans ”Talkin´ John Birch Paranoid Blues” från första Bootlegplattan.
