Jag tänker på Raskolnikov, Dostojevskis skapelse, när jag läser om Smithson Ide. En människa som handlar fel men menar rätt. Jag vill skrika upp honom på korrekt väg. Men tjockisen i boken bara cyklar vidare.
Ron McLarty är såklart ingen Fjodor. Det är ingen utom ryssen själv. Men McLarty är intressant för det. Han skriver bra och känslofritt, ändå känslosamt. Jag får ont i magen och blir ledsen när jag läser om Smithys syster, jag greppas av den tjocke mannens öde, hans relation till grannen Norma, hans döda föräldrar, hans ensamhet.
Boken går som en roadmovie över USA. På en gammal Raleighcykel. Smithy Ide är på väg att hämta sin systers urna och slutar dricka sprit på resan. Han träffar människor och dras in i deras öden på vägen, blir överkörd av bilar, hjälper aids-sjuka, träffar sin Vietnampolares familj.
Allt känns trovärdigt och är underhållande. ”Jag minns att jag sprang” är en riktigt bra bok. Läs den.
Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Banancognac
Lyssna till: A perfect day, Lou Reed, på repeat
