Lasermannen – en berättelse om Sverige
Deckare är en vederstygglighet. Ett brott ska lösas, polisarbetet fortgår, suck och evig tristess. Spänningen på resans mål, via alla gudsförgätna ledtrådar, blir för mig en rutig restaurangduk som knölas in i munnen. Den letar sig ner för syrekanalen. Tills bara kvävningen återstår, nästan som en vän. Jag måste harkla upp och läsa god litteratur.
Trots formatet har Gellert Tamas skrivit en viktig bok. Den borde sättas på Sveriges skolungdomars schema. Så att de minns hur skevt Sverige var i slutet av förra seklet.
Vi får aldrig glömma Ny demokrati. Hur lätt politiska partier kan vinna röster med skitiga, populistiska, rasistiska tankar som i förlängningen skjuter landet i sank med en laddad Smith & Wesson.
Vi har sett Carl I Hagen i Norge, Jean-Marie Le Pen i Frankrike, greven och skivbolagsdirren i Sverige. Vi har inte råd med repetition av den läxan. Den måste vi ha lärt oss. Där spelar Gellert Tamas reportage en roll.
Likt förbannat är det en deckare. Därmed tråkig att läsa. Jag kämpade som en maratonlöpare över prärien för att nå de sista sidorna. Tillslut bröt jag mållinjen.
Betyg: Tre av sju K7´s.
Drick till: Nåt värmande som ändå håller dig nykter. Typ alkoholfri glögg.
Lyssna till: Sergej Rachmaninovs andra pianosonat.
