Broken Social Scene-snubben Jason Collett kör solo. Det känns verkligt.
Öppningsspåret på plattan Roll On Oblivion är precis hur bra som helst. Han känns som en ung Dylan. Att använda ordet Bonafied känns så jävla riktigt.
Sen vet jag inte om jag är så imponerad. Stundtals glimrar det till, men overall, inte riktigt så bra som jag önskar. Kommer inte att komma ihåg den här plattan särskilt länge. Visst Collett sjunger som ett litet sviskon, men musiken övertygar inte.
Känns lite halvt om halvt. Fyra, känns ok.
