Danska författare och jag. Det är nåt ovisst med det. När jag fick boken i min i näve tänkte jag: Det här ska bli jävligt intressant. Det blev det.
En historia, olik de flesta normala människors, men ändå med en enorm värme, glädje, sorg och tragik. Ett släktepos, utan att vara episkt. Förvirrade människor, och människor med fullt fokus på livet.
I många avsnitt kan man känna igen sig med huvudpersonen. Den vilja, längtan man bar inom sig. När man precis hade kommit på att tjejer hade mer att erbjuda än att dra i håret och jaga runt skolgården.
Ramsland träffar rakt i hjärtat. Skriver som en fullständig vettvilling. Försök läsa boken och redogör sedan för samtliga namn och personer. Omöjligt. Men det har ingen som helst betydelse, han vet. Det räcker.
Det räcker gott och väl till en sexa. Man vill läsa mer. Mer och längre.
