Först när jag har läst sista raden går det upp för mig. Att jag just tappat en relation, en vän. Det är bara att tacka Morten Ramsland för sagan, den är storartad.
Pocketboken ligger bredvid mig här på köksbordet. Sliten. Bränd med ett levande ljus (sent, sent ute i mörkret på balkongen) och nersölad med juice. 365 sidor, flamberade och klibbiga.
Jag tycker mycket om den, Hundhuvud. En norskdansk släktskröna som flyger mellan generationer och tidevarv. Jag hänger inte alltid med, men jag är likt förbannat förtjust.
Ramsland gör ett otroligt porträtt av farfar Askild som säljer sonen Fladderöras myntsamling för 15 spänn på krogen. Det blir värre. Det blir både nazistläger och krabbfiske. Framför allt blir det en mästerlig historia.
Morten Ramsland är ett danskt stjärnskott. Han väller fram över sidorna. Jag tänker både på Georges Perec, Carlos Ruiz Zafón och Ulf Lundell. Det går inte att stoppa historien.
Jag trodde inte att den unge (född -71) författaren skulle klara av att knyta ihop säcken. Men jodå. Jag stänger sista sidan och förlorar min vän.
Betyg: sex av sju K7´s
Lyssna till: Bob Dylans ”Desolation Row”, från live-66-plattan.
Rök till: Davidoff Primeros. Handrullad, 46 bagare på Brobergs.
