Jag var väldigt spänd. Hade enorma, gigantiska nästan förväntningar. Att få läsa en bok av Ernest Hemingway. Jag hade en lapp från Jonas som bokmärke. Där han önskade mig trevlig läsning av min första Hemingway. Skriven på en fyrkantig lapp från Göteborgs Posten. Det satte ju upp en del förväntningar.
Boken lever upp till en del av dessa förväntningar. Språket, känslorna, beskrivningar är lysande. Man färdas in i världen som en ung "lego-officer" i Italien under första världskriget. En ung man möter en vacker kvinna. En klassisk krigshistoria helt enkelt. Det känns på något sätt som man ser nån film med Ben Affleck i huvudrollen på nåt konstigt sätt.
Det är lätt att se att detta räknas som en av de stora klassikerna. Men jag ser kanske inte riktigt det stora i boken. Den tilltalar mig inte riktigt. Visst blev jag nyfiken. På baksidan av boken står att en tragisk händelse vänder upp och ner på livet för huvudrollsinnehavarna. Men det gör egentligen bara att det är det enda man väntar på. Man vänder blad i förtvivlan och fortsätter att läsa för att se vad det är som skall ske. Personen som skrivit baksidan borde varit smartare. Egentligen skall man inte läsa på baksidan. Det är som när man hyr en rulle. Läser man på baksidan, vet man exakt vad som kommer att ske.
Boken är bra, inget snack om det. Men det är inte tillräckligt för mig. Jag vill ha mer än det här.
En fråga jag ställde mig efter jag läst ut den. Hur fan kände människa alla dessa olika figurer i boken. Ni kommer att förstå vad jag menar om ni läser boken.
Betyget blir:
