Ernest Hemingway
Farväl till vapnen
Boken är skriven 1929. Just där svindlar tiden genom min själ. Precis på samma sätt som när jag ser en äkta Van Gogh på nåt museum i en storstad. Jag virvlas bakåt. Det här är kulturen, livet, arvet. Just i det här fallet är det lite överreklamerat.
Jag har läst ett gäng Hemingway. ”Den gamle och havet” är bäst. ”Farväl till vapnen” lägger sig i något mellanskikt. Märkligt nog blir jag inte helt övertygad om kärleken. Tragedin däremot känns äkta. Krigets våldtäkt på alla den stöter på känns på riktigt. Och slutet, ja herregud. Den tomheten som finns kvar i förlossningsrummet är otäck.
Kapitlet när Frederick Henry, en ung amerikan under första världskrigets Italien, ror över en enorm sjö med Catherine Barkley, engelsk sjuksköterska, är fantastiskt; de flyr kustbevakningen och riskerar sina liv i en hovmästares eka och med näsan som enda kompass. (Det där var för övrigt en mening som Ernest aldrig hade skrivit. Han hade skrivit: ”De rodde. Jävligt långt. Det var jobbigt. Jävligt jobbigt. Sen drack dom. Kallt vitt vin. Chianti förmodligen.”)
Ernest Hemingway skriver hårt. Alla meningslösa bisatser är strukna. De flesta adjektiv med. Det är en stil som jag fullkomligt avgudar. Isbergsmetoden, med bokstävernas meningen långt under ytan.
Historien om den unge amerikanen som beger sig ut i krig för ett annat land, ett annat folk, och hans kärlek till den märkliga Catherine är en klassiker. Men den greppar inte mig om strupen som jag hade hoppats. Jag går obemärkt vidare.
Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Vermuth?
Lyssna till: Håkan Hellström på högsta volym.
