Postverket
Min första Bukowski. Lägger den på nattduksbordet. Känns som jag skitit ur mig en rejäl omgång och glömt att tvätta händerna. Lite snuskig, lite unken, lite stolt.
Postverket är en arbetares dagbok. Det är en skildring från golvet, smutsigt och fullt av fimpar som ett toalettgolv på en förortsbar i Mexico City. Den beskriver, och fullkomligt spränger skiten ur, den amerikanska drömmen. För arbetare Chinaski finns inga drömmar. Någonstans på postkontoret försvinner hans värde. Kvar finns ett liv som skall levas, tid som skall gå.
Brevbäraren Henry Chinaski (alter ego till författaren) lever ett postalt liv. Han super, knullar, spelar på hästar och delar ut brev. Postchef Stenskallen påminner om Nurse Ratchet och dompterar sina brevbärare med piska. Han kräver att en halvmeterslåda med brev sorteras på 23 minuter. ”Du sorterar post som om det inte intresserar dig” säger postfolket till Chinaski, klockad på 28 minuter. Just det.
Boken pendlar mellan det överkontrollerade postkontoret och Henry Chinaskis okontrollerade fritid. Han behöver Stenansiktet och breven för att orka supa och knulla. Till och med en tavla av Pollock behöver ju en ram.
För Charles Bukowski känns det som att tiden alltid slog fem i tolv. Han skriver skitsnacksfritt. En författare värd respekt. Bukowski dog 1994, 73 år gammal. Jag vet inte vad han letade efter genom sitt skrivande. Kanske vägen ut. Det blev ingen fin litteratur, men nödvändig.
Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: Billig, brunfärgad whisky.
Lyssna till: Rolling Stones ”Let it bleed”-platta från 1969.
