Howl är en platta, precis i min smak. Den känns så där härligt bra balanserad mellan ljus och mörker. När jag hörde BRMC första gången funkade det inte alls för mig. På nåt sätt var det inte mitt sound. Men av någon anledning tyckte jag alltid att det är nog ett band i min smak ändå, kanske på grund av det mycket grymma namnet.
Så jag tänkte att jag skall ge asen en chans till. När jag satte på skivan första gången blev jag riktigt förvånad. Det var ett helt nytt sound. I min smak. Det här låter amerikanskt. Det låter rock n roll. Man kan inte sluta stampa takten. Man blir glad.
Singelspåret är klockrent, den som inte diggar med, trummar med fingrar, stampar med gympadojan mot golvet, saknar helt takt och känsla för riktigt skön rock. Det finns mycket svärta på skivan också, snyggt paketerad i lågmälda lite monotona låtar. På det stora hela, funkar hela skivan som en iskall Coors i ett frostat ölglas med handtag med de där små rutorna på, ni vet.
Jag kommer definitivt köpa fler BRMC skivor i framtiden. Avnjuta dem på hög volym, med en immig amerikansk öl till. Lite kuriosa blir i första spåret på plattan det lilla studiosnacket/flabbet, som osökt för mig in på en skön Bon Jovi-låt ”Love for Sale” som för ägarna till Kentuckyseven var mycket mycket mytomspunnen. Mycket internt.
