Jag måste börja med bokens stora problem.
Den handlar om två systrar som beskrivs som genomgoda. Förträffliga människor som skiner av ljus, en okritisk hyllning till de bägge.
Det blir andefattig att läsa om så förståndiga människor. Ge mig lite svärta, lite misär eller åtminstone något som liknar smuts. Annars förblir jag likgiltig.
Å andra sidan har vi Ranelids egna, unika språk. Jag läser en mening och känner igen prosan omgående. Han är begåvad och skriver vackert, med en imponerande klarhet. Hoppas han använder det språket i en mer intressant berättelse nästa gång.
Betyg: tre av sju K7´s
Drick till: en flarra rosé
Lyssna till: the very best of Yanni
