Tillsammans är man mindre ensam
Tre trasiga själar, tre trasiga familjer, och en stor våning i Paris. Denna boken känns till en början väldigt grå och lite sådär skitigt otvättat hår flottig. Det är väldigt grått och skitigt den första tiden när man lär känna karaktärerna i boken. Camille, som bor på en vind och jobbar som städerska, Frank, en kockusling som sätter på lösa fruntimmer och åker omkring på sin motorcykel och så Philibert, som verkar vara mer eller mindre utvecklingsstörd. Efter att ha kommit dessa personer närmare in på livet, får saker och ting ett helt annat perspektiv. Man lär sig att älska deras egenheter och personligheter. Deras något udda beteende har alltid en förklaring. En stor personlighet i boken är Franks mormor som spelar större roll än någon annan tror. Hon vet saker.
Det är en historia om kärlek, svek, förvirring och mycket sargade familjeförhållanden. Det känns väldigt franskt, det hela, på ett bra sätt. Det där sitta på en liten restaurang i Paris vid ett grönt gjutet bord på trottoaren och titta på förbipasserande människor i halsduk, bra sättet.
Boken tilltalade mig och jag vet att fler än jag kommer att få nåt parisiskt i blicken när den tas upp för diskussion vid fikabordet, kanske vid Monte Martre…
En 5:a fransk likör blir det. Rejält tilltagen.
