Kentuckyseven

Decenniets sista dag. En tid för eftertanke och återblick. Kentuckysevens redaktion har bankat ut köttet och halstrat fisken. Här är decenniets bästa topp-tio-lista, från oss till er.
Gott slut önskar Jonas  och Magnus.
Vi ses på andra sidan.

Decenniets bästa…

The Road av Cormac McCartney (2007)
Motivering: ”Som är läsa din värsta mardröm, sakta ord för ord. Far och son går hand i hand över ett nerbränt Amerika. På vägen, mot kusten. Mörk aska överallt, vägen bär mot mänsklighetens oåterkalleliga härdsmälta. En varning för framtiden, en tankeställare som vägrar släppa taget. Outhärdligt sorgligt, ändå vackert och mitt i allt mörker – en strimma av hopp. The Road lämnar dig aldrig.”

Skebokvarnsvägen 209 av Thåström (2005)
Motivering: ”Joakim Thåström öppnade dagboken för första gången och släppte in oss vanligt dödliga. Rösten skär som en dolk genom mikrofonen, varje låt växer i Thåströms evangelium. Från knäckande Brev till 10:e våningen till benhårda Black Jim. Överbra.”

The squid and the whale (2005)
Motivering: ”Uppväxtskildring från 80-talets Brooklyn. Independentrulle om två bröder och en skilsmässa, en uppvisning av intellektuellt haveri, regisserad av Noah Baumbach som även skrev det självbiografiska manuset. Vann allt på Sundance, vi är på juryns sida. En liten men fulländad film.”

Bob Dylan
Motivering: ”His Bobness har fått en kreativ knäpp under 2000-talets första decennium. Det är som att Dylan känner dödens käftar runt hörnet och därför väger varje dag, varje låt, tungt. Det spelar roll. Plattorna Love & Theft (2001), Modern Times (2006) och Together trough life (2009) är alla guldkorn, för att inte tala om Tell Tale Signs (2007) och julplattan (2009).”

Glenlivet Nadurra
Motivering: ”Bärnstensfärgad poesi i buteljform. Lagom rökt, 16 år på fat, cask strenght med en märkvärdig kraft. Non chilled filtered, som det ska vara. Kom in på bolaget 2008 och vi är för evigt tacksamma. En kompanjon på sena Kentuckynätter när det blåser saltstänk från Kattegatt och månens lånade ljus antänder himlens valv.”

Sopranos 1999 – 2007
Motivering: Maffia, det är svårt att hitta ett bättre tema för film, bok eller tv-serie. James Gandolfini gör sitt livs prestation. Utan James hade man nog haft svårt att hitta in i serien på riktigt. En maffiaboss med panikångest och otaliga älskarinnor och stålar. Kan det bli bättre?

Neko Case
Motivering: Alt Countryns okrönte drottning. Neko Case har släppt fantastiska plattor som soloartist under 00-talet, och ändå hunnit med två enorma vax med hennes grupp The New Pornographers. Hög kvalitet rätt igenom, och det lär nog komma mer alster från Neko. Kentuckyseven slår sig ner på knä och tackar.

Kings of Leon
Motivering: Stilbildande band, som har släppt lagom många skivor. Inte som andra överproducerande band, Youth and Youth Manhood (2003), Aha Shake Heartbreak (2004), Because of The Night (2007) och plattan som tog KOL till den stora massan Only by Night (2008).

Bon Iver –  Pustervik
Motivering: Fullsatt, okej det blir inte många, men ändå. Silfver fick inte komma in, så fullt var det. Själv stegade man in och ställde sig, tillsammans med Sam Adams blir man inte ensam. Snyggt förband (ensam tjej med en akustisk) och sen Justin och hans gelikar. Magiskt kommer inte ens i närheten. Gråten i halsen och en känsla av att vara där, just där, just då. Ödmjukt tackade de för sig och försvann. Bäst under 00-talet? Hur enkelt som helst.

Uncut
Motivering: Alltid på pricken. Alltid rätt artist på covern. Alltid över 200 recensioner varje nummer. Alltid bäst ”Best Of”. Alltid bäst artiklar. Alltid fantastiskt. Alltid.