Okej.
Jag har redan sett ett år där Spoon, The Tallest Man on Earth, Johnossi, Joanna Newsom, Midlake, The Magnetic Fields, Free Energy och Drive-by Truckers släppt fin musik.
Snart kommer Interpol, The National, Jens Lekman, Arcade Fire, The Strokes, Cat Power, Sleigh Bells, Fleet Foxes, The New Pornographers och Band of Horses med sina alster.
Och då har jag inte ens gått in på årets bästa upptäckt…
De ser satans fräcka ut. Strokeskillarna, alltså. Dom är blasé på hela jävla världen och glider omkring på alfabetsgatorna i NYC med för små skinnjackor och kredd-jeans.
Deras debut ”Is this it” kunde jag inte låta bli att gilla. Hur hypad den än var. Nu är det tredje plattan och bandet lever vidare. Konceptet är konstant. Musiken inom hårda ramar, det som bryter igenom är Julian Casablanca; killen sjunger med en rå inlevelse. Rockmattan är programmerad och plinkar sig framåt. Tight, uttänkt och diggvänligt.
Jag blir inte upphetsad. Går inte igång och gör dumheter. Ändå är det helt okej. En rockplatta som lovar en fortsättning. The Strokes kommer att överleva många av sina konkurrenter.
# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Rött vin, redan till frukostpannkakan.
