Kentuckyseven

Brew Dog – som gör den goda Punk IPA:n – slåss just nu med bayerska Schorschbräu (säg det efter ett ölklubbsmöte). De ska brygga världens starkaste öl.

Enligt norska Dagligvarehandelen (ja, jag läser den intensivt) följs tvekampen med glödande intresse av ölälskare världen över.

För närvarande leder Skottland. Brew Dog har lyckats få fram en variant med en alkoholstyrka på 41 procent, döpt till Sink the Bismarck.

Tyskarna ligger inte långt efter, deras bidrag håller 40 procent. Dessutom har den sistnämnda surnat till och börjat mumla om fusk. Schorschbräu hävdar att skottarna fått upp alkoholstyrkan genom att lagra ölet i gamla whiskyfat.

Någon större försäljning av det alkoholstinna ölet räknar dock ingen av kombattenterna med. Biran blir helt enkelt för dyr. Och kanske jätteäcklig.

Som pappa, man, brorsa eller vad du nu vill, så har man ett visst krav på sig.

Man skall kunna grilla, och grilla bra. Därute vid grillen skall man veta vad man sysslar med. Inget larv. Jag har många gånger kännt pressen, stressen och prestationsångesten. Men oftast klarar man av att leverera. Det många inte förstår är hur oerhört komplicerat och svårt det kan vara att grilla bra. Man behöver inte bara en öl, man behöver ofta lugn och ro också. Tid för sig själv och briketterna.

Bara själva känslan är också viktig. Att få stå där, i ensamt majestät. Framför en skinande svart Weber. Stolt, stor och lite svårmodig. Med en kall eller vältempererad i handen. Majestätiskt.

Om ett par minuter skall jag ner och starta upp grillen. För tredje gången denna helgen. Det är söndag. Ölen står kall i kylen och väntar. Spelar ingen roll. Min familj förväntar sig resultat. Riktigt bra resultat. Nu gäller det att leverera.