In the words of Heidi Pickup.
“To City fans everywhere this is what we have been wanting for a long, long time. The FA Cup may have lost its appeal in these days of multi millionaire players, managers and club owners and an international TV-driven audience. But it hasn’t for the true fans – and this is why Saturday 14th May 2011 will live long in the memory for us all and signals a new era in the history of MCFC.”
Ja, vår änglabroder Buffy hade en bra helg. Skoj.
Själv beskådade jag Manchester City få 0–1 i 93:e av en Paul Scholes som tog rullator in på plan.
Jag beskådade blåsnäsan utföra sina gubbhopp längs med sidlinjen medan vår elegant Mancini sakta fällde blicken.
Jag beskådade ett ljusblått hemmalag som inte kom upp i standard, som hade räkmackorna från förorten på ett silverfat men saknade den taggade kniven.
Jag beskådade Carlos Tevez #32 slå en frispark i krysset som räddades av en van der nånting.
Jag beskådade GAIS få 0–3 där bak av det halländska bondeupproret.
Jag beskådade en straff som inte ens gick att se i brailleskrift.
Jag beskådade elva grönsvarta spelare som inte orkade i andra halvlek, som gick sönder en efter en.
Jag beskådade ett lag utan kapten Lundgren.
Jag beskådade en tränare som efter matchen skyllde på ett tajt spelschema.
Jag beskådade en helg som bäst sammanfattas med ett citat från vår Kentuckyvän Hunter S Thompson:
“Every now and then when your life gets complicated and the weasels start closing in, the only cure is to load up on heinous chemicals and then drive like a bastard from Hollywood to Las Vegas…with the music at top volume and at least a pint of ether.”
