För tillfället har jag problem med musiken.
Kan inte sluta lyssna på en enda skiva. Jag vill lyssna på annat ibland, men jag ser hur jag byter tillbaka. Fullt medveten.
Lungs av Florence + The Machine.
Lyssna själv på Howl så får du se hur lätt det är att fastna.
När jag lyckas bryta mig loss skall jag ta mig an First Aid Kit och XX. Skall bli skönt.
Mörkt stämda gitarrer, munspel, lägereld. Sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Ett sjuhelvetes sväng.
Just nu finns ingenting bättre än B.R.M.C.
Jag föll för singeln Punk Song på debutplattan för tre år sen. Sen levererade bandet en tristare andraskiva och kommer nu ut i tredje ronden på fullständig knock.
San Francisco-killarna, med sångaren Peter Hayes i spetsen, övertygar genomgående. De skalar av det psykodeliska garageröjjet från tidigare skivor och går in till musikens hjärta. Det är vågat gjort. Här hörs varje misstag. Varje intention kan misstolkas. Det blir bara asbra.
Jag undrar om B.R.M.C (de har tagit namnet från Marlon Brandos granithårda gäng i filmen The Wild One – bara en sån sak…) har gått och blivit frälsta. Träffat nån gud i nåt skumt kvarter och gjort en pakt. Det hela luktar lite gospel.
Jag kan ha fel men en sak är säker.
Dom frälser mig.
Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: svinkall mexikansk öl.
