Kentuckyseven

1. Jason Isbell ­­– Southeastern (2013)

Kentuckysevens definitiva soundtrack till 10-talet. Jason Isbell från Green Hill, Alabama, grävde djupt och golvade oss. Öppningsspåret ”Cover Me Up” sätter tonen till ett album som spränger alla gränser, ny dynamit i varje text och i varje låt. Känslorna svallar över – tack för allt, Jason.

2. The Head and The Heart – The Head and The Heart (2011)

Bandet som levde upp till sin hype, som tog över livescener runtom i US och Europa. Kentuckyseven lyckades fånga dem på Pustervik, och knäcktes fullständigt. Stämmorna och instrumenten på deras album låter som man inte trodde var möjligt längre. Ett folksound som vi älskar fortfarande.

3. City and Colour – Little Hell (2011)

Det finns skivor som man spelar sönder, sen finns det skivor man spelar om och om igen, men aldrig tröttnar på. Dallas Green skapade City and Colour, sen skapade han Little Hell. Skivan tar med oss på en musikalisk resa som man aldrig vill komma tillbaka från. Vi är kvar på resan fortfarande in i nästa decennium.

4. Chris Stapleton – Traveller (2015)

Musik från the Heartland som knäcker alla grenar på sin spikraka väg upp mot toppen. Chris Stapleton från Lexington, Kentucky, har rösten som får alla andra att darra. Vi har lyssnat sönder ”Traveller” och har inga planer på att ändra beteende. Ett sound och ett skägg att leva för.

5. John Grant – Queen of Denmark (2010)

Att göra ett personligt album där man lämnar ut allt, vrider ur känslorna som nytvättade kläder och låter dem skölja över lyssnaren, det är inte för alla. John Grant, som var på botten av sitt liv, skapade detta magiska album tillsammans med medlemmar ur Midlake. Resultatet är magiskt. Själarenande och känslostarkt. Odödligt är ordet.

6. The Black Keys – Brothers (2010)

De svarta tangenterna från Akron, Ohio, har i två decennier gjort mäktig, svettig, massiv bluesrock som ingen annan. På ”Brothers” föll allt på plats. Lyssna på ”Tighten Up” eller ”Howlin’ For You” och försök att sitta still: mission impossible. Riff på riff som svänger sjukt så sjukt.

7. Tyler Childers – Purgatory (2017)

Mannen från Paintsville, Kentucky, gjorde den perfekta country/bluegrass/folk/americana-plattan när debutvaxet föll hårt på världen 2017. Producerad av Sturgill Simpson där Childers röst erövrar varje textrad. Lyssna på avslutande ”Lady May” och låt dig monteras ner. Autentiskt som Appalacherna.

—

••• Decenniets 7 bubblare:

John Moreland – In The Throes (2013)

Fleet Foxes – Helplessness Blues (2011)

Deer Tick – The Black Dirt Sessions (2010)

Sarah Klang – Love In The Milky Way (2018)

Håkan Hellström – 2 steg från Paradise (2010)

The War On Drugs – Lost In The Dream (2014)

Sturgill Simpson – A sailors guide to Earth (2016)

• Thursday came and went with the awful news of Ponchos hand. The Crazy Horse guitar man broke his fingers and Neil Young cancelled the show. Too fucking bad. In our humble opinion Mr Young could´ve picked up a acoustic guitar, lit up a small bonfire on stage and given the audience a solo show of the ages. But hey, hey. Shit happens.

So thank god for the Alabama Shakes. The voice of Brittany Howard mesmerized us and the garden of lunatics back at Slottsskogen. A rocking sweating emotional gig to remember.

Then friday came. Or should we say Håkan Hellström. The swedish all star just slammed dunked his hypnotic eyes in the super bowl of love. Songs like ’Valborg’, ’För sent för edelweiss’, ’En midsommarnattsdröm’  and the ending, evergrowing ’Du är snart där’. Tears in our eyes.

A special note to Of Monsters And Men & Johnossi who both made beautiful shows. Cracking stuff.

…

…

Today we enter on a high. Phosphorescent, Dungen, Iris DeMent, Goat, Cat Power, James Blake, Alicia Keys, Miriam the Believer. We calleth upon ya´ll.

Finns det mer än sju Kentuckysevens? Skitsamma. Det spelar ingen roll. Kvällen i Scandinavium var alltiett. Det var ungdomshjälten som tog fullformatet och bara stack iväg. Transistorn blev en 63-tummare, moppen blev en sportbil, diskokulan blev en storstad. Ni fattar.

Jag och Buffy drack grappa, kramades och ramlade ut i GBG-natten. Vi missade inte en hotellbar på vägen. Det var en kväll värdig en mästare, värdig Håkan Hellström.

Låtlistan? Överjävlig. Allt var bra, det som kittlade allra mest var 13, Jag vet inte vem jag är men…, Jag vet vilken dy…, Hurricane, Gårdakvarnar, Tro och tvivel, River en vacker dröm, Du är snart där, Vi två 17 år.

Allsången på slutet är något jag alltid tar med mig. Och realisationen, uppenbarelsen och det självklara i att Håkan har växt upp till en stjärna, en fullträff som aldrig klingar av, en publiktämjare och en dåre. En kille jag är glad att fått följa. Vi ska bli gamla tillsammans, han och jag.

1. Dom där jag kommer från

2. Kom igen Lena

3. Saknade te havs

4. 13

5. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

6. Mitt Gullbergs Kaj paradis

7. Klubbland

8. Jag vet vilken dy hon har varit i

9. Hurricane Gilbert

10. Jag har varit i alla städer

11. Magiskt men tragiskt

12. Shelley

13. Gårdakvarnar och skit

14. Tro och tvivel

15. Ramlar

16. En midsommarnattsdröm

17. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

EXTRANUMMER:

18. Nu kan du få mig så lätt

19. För en lång, lång tid

20. Känn ingen sorg för mig Göteborg

21. River en vacker dröm

22. Du är snart där

EXTRA EXTRANUMMER:

23. Vi två, 17 år

…för sista låten när du skriker ’ljug för mig, ljug för mig’.

…för ’Shelley’ och raderna om hur du krymper i regnet.

…för de 39 graderna i ditt svårt svängande titelspår.

…för tvärflöjten, den jävla tvärflöjten.

…för cigaretten på omslaget, den lilla jackan.

…för odyssen genom ’River en vacker dröm’, Slottsskogen all over.

…för alla spelningar genom åren, all kraft som gjort livet lättare att bära, roligare att leva, bättre.

…för din rädsla att växa upp, din uppriktighet och melankoli.

…för din ärlighet, din kärlek, ditt uppror.

…som fan. Vi ses 6 november. Tills dess sitter jag här med texthäftet i näven. Med förväntan i luften. Med ett glas i näven och en enda tanke att tänka. ’Ljug för mig, ljug för mig’.

Way out West är över.

Håkan Hellström greppade 25 000 personer vid strupen och fullkomligt körde över oss igår kväll. Inga frågor finns kvar att ställa. Inga känslor finns kvar att känna. Inget syre finns kvar att andas. Håkan für alle.

I övrigt blev Kentuckysevens setlista under lördagen: Mumford & Sons, Anna Ternheim, Pavement, Broken Bells, Laura Marling, Christopher Sander.

Mumford gjorde en klassisk spelning, klar Band of Horses-känsla från tidigare år. Och avslutningen i Annedalskyrkan blev skimrande med Sander och hans polare Anna Järvinen och Anna von Hausswolf.

Nu känns det…tomt? Men tack Håkan. Vi ses 6 november i Scandinavium. Då åker sjömanskostymen fram igen.

Mumford öste på, stora genombrottet.

Ternheim fick med sig BD-Henrik i Shoreline.

Pavements slackers tog inte skit från nån.

Håkan på väg in.

I steget.

Falsksångaren från Frölunda.

25 000 personer…

…sa tack.

Sander stängde festivalen.

En riktigt skön bokning till Way Out West, Håkan Hellström.

Såg honom på WOW 2008 och blev frälst. Frälsaren Håkan kan konsten att vara på scen, övertygande in i minsta detalj.

Utlovat ser spellistan ut precis som hans första platta… Kommer bli magiskt.

Bokmässan (23-26 september) har släppt sitt program. För oss Kentuckybarn sticker Filip & Fredriks utfrågning av Håkan Hellström ut. En grillning att längta efter. Kolla hela programmet här på gp.se.

Ser också fram emot 33-årige Ondjaki från Angola. Författaren finns på svenska i boken Visslaren som gavs ut av Tranan i fjol. En hoppfull berättelse från ett land fyllt av inbördeskrig, en hyllning till livet.

”One October morning, while it is raining, a young man arrives at a small African village, with a church on one side and a smiling baobab tree on the other. He enters the church and starts whistling. The sound is so beautiful, that the priest is left in tears and the doves listen in absolute silence.”

Det var i onsdags. Barnen var till hälften i sovläge (nej, inte tonåringen). Mangan ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Syrran ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Soundtrack-Ebbot hade klubb; klart jag skulle.

Vi körde ner till det gamla stationshuset och möttes av tumult. Hundratals bilar, lika många cyklar. Jag såg en (1) parkeringslucka längs med kajkanten och sänkte högerfoten över pedalen. Mangan satt bredvid och höll i sig. Vi såg rätt hårdkokta ut, misstänker jag.

Från ingenstans vrålade en sliten Ford Sierra fram. Vi möttes nästan, han svepte in och tog platsen. Min plats. Jag ögnade min motståndare med tung blick. Ur Sierrans baksäte går Håkan Hellström. Kritvita jeans, popfrilla och det där sköna garvet.

Jag och Mangan tappade hakan, som det heter, och tittade på varandra. Gud i himlen vad vi unnande Håkan Hellström den där platsen. Vi kunde parkera på jävla månen för Håkans skull.

Inne på Blomstermåla fortsatte kaoset. Det doftade stordåd. Bland en miljard tomma rosévinsflaskor, bland en miljard seglarkillar, bland en miljard välbärgade 50-taggare. Särö är snobbigt på sina håll och vi var mitt i hållet.

Världsmedborgaren Ebbot Lundberg gled förbi i sin kaftan. Ebbot är inte bara mittpunkt i The soundtrack of our lives. Han är inte bara Gaisare. Han är inte bara skäggig som en björn och mäktig som ett svin. Han är även Säröbo.

Med Beatles som bakgrund, på ljuvlig superåttafilm, tog Ebbot mikrofonen. Alla var välkomna, även om scenfolket såg lite tagna ut av publikens välklädda minglande och bitvisa ointresse.

Ebbot röjde på. Körde enorma ”Hurt” som Johnny Cash gjort odödlig. Pratade tyska i mellansnacket. Theodor Jensen gjorde The Plan-låtar. Titiyo fick fram allsången med ”Longing for Lullabies”.

Solen var sedan länge uppslukad av havet. På klubbgolvet såg det ut som landets mest skruvade firmafest. Ebbot samlade alla artister på scen. Kramkalas.

Gänget gjorde Lou Reeds ”Perfect Day”. Sedan kom han. Parkeringstjuven från Frölunda, Håkan Hellström. Publiken gick bananas, taket lyfte och korkar sköts obevekligt mot taket.

Alla gick av. Kärlek i luften. Håkan kom tillbaka, gjorde en omtumlande ”Ramlar”. Mangan räddade Titiyo från en fallande gardinstång. Jag fick en svettig kram av Håkan när han lämnade scenen. Allt var förlåtet.

För övrigt…

…längtar jag till nästa helg. Way out West i Slottsskogen. Med GL Blå från Vallda trekant, rakt in till Slottsskogen, behöver jag inte ens tänka på parkering.