The noble art of självplågeri
Satt på Nygamla igår. Ösregn, 3000 ensamma själar runt det bedrägligt gröna och perfekt klippta gräset.
Hade med mig fyra goa barn (två egna och två inlånade), köpte popcorn, kaffe, korv, Ahlgrens bilar och ännu mera popcorn.
Matchen startade och var rätt trevlig.
I ungefär fyra minuter.
Sedan kom ångesten.
Jag tittade mig oroligt omkring, såg rakt in i själen på de andra papporna runt om mig där på familjeläktaren.
Deras blick sade en sak allena:
”Vi kommer inte att göra mål. Vi kommer inte att vinna. Hur fan vi än gör.”
Publiken jublade när ÖIS gjorde självmål på storbildsskärmen.
Pärlan Ericsson missade ett friläge.
Publiken jublade när nåt bottenlag från baksidan åkte på baklängesmål.
Våra brassar spelade smånätt i mittcirkeln.
Publiken jublade när ÖIS gjorde ytterligare självmål.
Trelleborg gjorde mål på ett av deras TVÅ anfall på hela matchen.
Publiken satt tyst när Mattias Lindström blev utvisad för avsiktlig hands.
Vi levde vårt öde, i beslutsam stillhet. Pressen på slutet uteblev.
Spelarna kämpade och slet för klubbmärket, fick inget.
Publiken skrek ”Avgå Axén”, utan övertygelse, tre gånger, precis innan slutsignal.
Vi tog vårt pick och pack och traskade hem i regnet.
Köpte en ny halsduk på vägen hem, grön och svart.
Snabbanalys?
Det handlar om lidande sedan 1894, varken mer eller mindre.
