Kentuckyseven

Langhorne Slim – Be Set Free

En dag ska jag åka till Langhorne, Pennsylvania och skaka Sean Scolnicks hand. 29-åringen har varit min bästa vän i två år, fast han har ingen aning.

Från de tidigare plattorna, där det råa drivet åt upp mig helt. Till denna, Langhorne Slims fjärde platta, där han förädlar hela soppan till perfektion.

Receptet? Starka melodier. Rösten, jävlar, rösten. Och känslan, den där självklara coolheten i allt han tar i, som gör att jag vill vara där, mitt i studion, när det skapas.

Jag behöver ingenting mer.

Ingenting – Tomhet, idel tomhet

Ibland är en skiva något större än just en skiva. Som en känslostorm stöpt i musikform. Eller kanske det som finns kvar efter stormen, ett soundtrack till ett härjat landskap. Som Ingenting.

Stockholmarna har fått sin egen Håkan Hellström i frontfiguren Christopher Sander. Såklart ska producent Haapalainen hyllas, men … ”Tomhet, Idel tomhet” är för mig en hjärtinfarkt av känslor, ett sår som oväntat läker under tio spår, Sanders stolthet.

Lyssna på den avslutande bönen ”Låt floden komma”. Som innerligt starkt kaffe åt en sovande musikindustri.

Wolfmother – Cosmic Egg

Skinnbrallor, check. Helvetesfingrar, check. Stel överläpp, check.

Vi som var i tältet på Way Out West vet vad det handlar om. Rock n´ roll 2009 tillhör Wolfmother.

Krullbaggen Andrew Stockdale blev av med några bandmedlemmar från debutplattan, tog in nya från hemkvarteret i Sydney och … vem saknar Led Zep?

Här är 70-talens alla riff igen, fast med ett hungrigt band som käkar kosmiska ägg till frukost.

Howard Elliot Payne – Bright Light Ballads

Alltså, var börjar man? Jag har lyssnat mer på Howard Elliot Payne än vad som är hälsosamt. Varsamt producerat av Ethan Johns (Ray LaMontagne, Ryan Adams, Kings of Leon, mfl) med en doft av Dylans 60-tal fast på egna ben, med egen styrka.

Tack Emmet för upptäckten. Årets genombrott i mina lurar.

William Elliott Whitmore – Animals in the dark

Banjon är tillbaka! William Elliott Whitmore är 33 år, låter som 83, har druckit whisky spetsat med glassplitter, vi snackar en hel återvinningscentral.

Banjomannen sjunger sina gospels om ond bråd död med en närhet som bränns. Ett test: sätt på låten Old Devils och försök att sitta still med högerfoten.

Ogörligt.

Conor Oberst – Outher South

Geniet Conor Oberst… i år släppte han grymma ”Outher South” ihop med sitt Mystic Valley Band. Det är nog årets skönaste platta. Tillbakalutad, vass, jordigt, svängig, bra texter, som ett slags genomsnitt av bra musik 2009.

Att Oberst samtidigt håller liv i banden Bright Eyes och Monsters of Folk känns nästan obehagligt bra.

Killen från Omaha, Nebraska är en lysande begåvning i ett allt tätare mörker.

Great Lake Swimmers – Lost Channels

Slöjdlärarmusik rakt från Kanadas urskog.

Tonerna sprider sig som ett tätbevuxet skägg.

Lyssnar man låt för låt kan Great Lake Swimmers vara världens mest underbara band. När Tony Dekker stämmer upp i Concrete Heart, vad göra? Jag hissar vita flaggan och klättrar ur min bunker. Jag ger upp.

Great Lake Swimmers vinner.