Kentuckyseven

1. Marcus King – El Dorado

Marcus King tickade alla K7-boxar 2020. Grabben är från Greenville, South Carolina. Har en farsa som heter Marvin King och som själv är en jävel på tre ackord. Debutplatta i eget namn. Bonafied gitarrhjälte. Producerad av Dan Auerbach. Unik röst som både river och tröstar. Plattan döpt till El Dorado. Vi stannar där… Marcus King är 24 år och blandar blues, rock, soul till sin egen Americana. Briljanta låtar som Too Much Whiskey, Wildflowers & Wine, Beautiful Stranger gör det till årets vinnare. Full stop.

2. Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Det är nästan så man känner sig nervös när man tar sig an ett nytt album från CMA. Kan det bli lika bra som de tidigare albumen. Kan hon hålla lika hög klass som innan. Den känslan släpper rätt omgående när man sätter nålen mot vinylen. Skivan är så intim och nära ett skört uppbrott man kan komma. Känns nästan som man tränger sig på. Att man kommer lite för nära. Det är inte sällan man känner hur tårarna rullar nerför kinderna. Nästan svårt att välja ut topplåtar från CMA’s sjunde platta, men If I Told och How You Get Hurt går inte att värja sig emot.

3. Chris Stapleton – Starting Over

Chris Stapleton är nummer 1, 2, 3 på listan över artister vi älskar. Han bevisar sin storhet i platta efter platta och 2020 var inget undantag. Detta är så förbannat välgjort och svängigt och rivigt och känsligt att vi knäar ner och knäpper händerna åt den heliga treenigheten: rösten, gitarren, låtskrivandet. Skägget har gjort det igen, med lätt hand och stort hjärta.

4. Ane Brun – After The Great Storm

Det finns väldigt få artister som levererar på samma höga nivå som Ane Brun, och som samtidigt rör sig brett och fritt mellan genrer och områden i musikens värld. After The Great Storm är ett väldigt tydligt exempel på det. Det är drömskt och mörkt på samma gång. Låtarna är alltifrån poppiga dansdängor till maffiga introverta shoegaziga. Ane’s röst är mognare och säkrare än någonsin tidigare. Man känner sig trygg och hemma. Utan tvekan  det starkaste albumet som hon släppt.

5. Jason Isbell & the 400 Unit – Reunions

Hur börjar man med Jason Isbell? Mannen från Green Hill, Alabama har sedan länge byggt ett bo i vår själ och ska ingenstans. Reunions har starka låtar som Only Children, Overseas (gitarr-ljudet!!) och It Gets Easier och är som vanligt när Isbell släpper platta – just en platta. En helhet. Den artist vi längtar efter mest att se live på Pustervik igen; närsomhelst, hursomhelst.

6. Fleet Foxes – Shore

Sen starten 2006 har Fleet Foxes funnits med i våra hjärtan här på Kentuckyseven och debutalbumet Fleet Foxes 2008, hamnade direkt på årsbästalistan.  Robin Pecknold och hans vänner har fortsatt att leverera guld sen dess. Om än med lite väl glest mellan plattorna i vår smak. Men Shore är inget annat än guld återigen. Lite förvånande hamnar det starkaste spåret på hög rotation på P3. Inte förvånande hamnar Shore på vår 7 bästa 2020. Ett vaccin för våra frusna sinnen.

7. Marlene Oak – Northern Winds

Marlene Oaks debutplatta är oerhört fin. Åtta låtar som vävs samman till ett universum. Äkta, ärligt och egensinnigt. I all enkelhet binds musiken samman med låttexterna och världen öppnar upp sig på en milsvid äng. En artist att följa.

7  som bör lyssnas upp:

Jaime Wyatt – Neon Cross
Bob Dylan Rough and Rowdy Ways
Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol 1
Khruangbin – Mordechai
I’m Kingfisher – The Past Has Begun
Hurula – Jehova
Ana Diaz – Tröst och vatten

Hela skiten finns såklart på en grym Spotifylista:

Born in a small town in the farthest north of Sweden, she was in love with music from the start. Moved to Stockholm as a 20 year old determined artist.

Jennie Abrahamson started her own record company ”How Sweet the Sound” in 2007. Released two albums ”Lights” (2007) ” and “While the sun’s still up and the sky is bright” (2009), while working with a lot of other artists. Nowadays she can be seen in Ane Bruns band, as a multi-instrumentalist. When she finds the time.

Her new and third album will hit the stores April 13. The single ”Hard To Come By” is frequently played on Swedish radio, for good reasons. She will be playing across the country, and will play in Gothenburg @ Pustervik May 13.

We just had to talk to Jennie, to see who this brilliant Swedish pop wonder was…

What are you listening to right now?

– I discovered PJ Harvey’s new album when it was just out and I can’t seem to let it go. I’ve always admired her but haven’t been all to keen on the actual music before, but this album just blew me away. I think it will stay with me for a long time. When I work in the studio I try to not get too much input, and thus listen to music a lot less. Now when the album is done it feels, ironically enough, like I’m returning to music. So I’m digging deep into my lp- and cd-boxes and the Spotify library and dig out a lot of old stuff. I’m so into Neneh Cherry’s “Raw like sushi” all over again. And some old Pat Benatar, and Joni Mithchell, and…

Best book read during 2010?

– Pattis Smith’s “Just kids”. It’s beautiful and poetic, a fantastic read. It will be a classic.

Your hopes for this year?

– On a global level I hope that even if this year started out like shit, we will end it in a more peaceful way. I hope people will be free of oppressing leaders, and I hope Mother Earth calms down a bit. I also hope that people will open their eyes and see what we’re actually doing to her, and start repairing the damages we’ve made. On a personal level I hope to stay healthy and that my new album will do well enough for me to continue this musical journey I’m on.

Three artists who inspire you?

– For me, inspiration is so changeable. Of course I have a bunch of old “idols” from childhood that I still look up to a lot; like Peter Gabriel, Eurythmics, U2 and Kate Bush. And then later discoveries, like Bob Dylan. But that immense feeling of inspiration is often given by what or who you have around you, or a spur-of-the-moment thing. Today, writing this, I’m inspired by:
Ane Brun; great friend, great musician and writer, inspiring thinker and a pioneer.
James Rhodes; English pianist that is tearing down the wall between the classical music and the audience. No suit, no mystery, no stick up the arse. He’s making classical music accessible to a wider audience. I also love hiw view on Bach interpretation.
Robyn; for doing her thing and completely owning 2010. Judging from her spring concerts at Cirkus she has a lot to give this year too. I love how she a re-created herself, in a much more down-to-earth manner than say Madonna. She has worked hard and ambitiously, and it has paid off.

Who deserves a breakthru in 2011?

– The brilliant young Robert Svensson, and also the equally brilliant Swedish band Torpedo.

Kentuckyseven is hoping for an awesome year for Jennie Abrahamson, which we are pretty sure is bound to happen.

Watch the video for ”Hard To Come By”… and take a listen to the magic that is great Swedish pop music at its very core…

Norskan, som bor i Stockholm, har många fans här. Dyster approach går hem i folkhemmet. Hon är gråtmild. Inga jippon. Brun har hittat sin stil, det låter melankoliskt hyfsat.

Jag känner, precis som jag gjorde med Joshua Radin, att hon inte riktigt rår på sina kombattanter. Anna Ternheim, Stina Nordenstam, Sophie Zelmani (för att nämna tre svenskor) spelar liknande musik och är alla mer intressanta än Ane Brun.

Hjälten Ron Sexsmith är med på ”Song no 6” och lyfter den högt. ”My lover will go” är grym, när Ane gråter en hel flaska vin över sin kärlek. Där känns oron i magen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: Rusdryck, ensam på en stubbe i skogen.