Kentuckyseven

Hurricane Gilbert. Som man älskat den skeve gitarristen i Håkan Hellströms augustifamilj, Håkans eget E Street Band. Visst – han lirar varje fredag kväll i På Spåret. Men lätt gjort, skönt förlåtet, svårt älskat.

Det är Daniel Gilberts första soloplatta döpt efter ett hak på en av långgatorna kring Järntorget. Det är ett jävla bra skiva.

Det börjar med Maelstrom. En suggestiv rocklåt som andas både Babyshambles, Broder Daniel och Neil Young. Sedan bara plattan väller fram. Jag kan inte tänka på något annat, it´s them damn city lights.

Vänta er inga sköna toner. Inget mys. Istället växer tio starka låtar fram. Hurricane har skapat en alldeles egen skiva, det skaver och det rycker och det gör ont och det känns så där alldeles riktig, riktigt som det gör när bra musik tar över universum.

Göteborg äter upp världen. Gott så. Bara prinsar kvar. Och ljudet av Gilberts gitarr ligger som ett soundtrack till den tunga himlen. Låt regnet komma.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: JB straight.