Kentuckyseven

Relationen till Sheryl Crow är rostig. Intrycket är att hon blivit mer mainstream för varje platta sedan debuten, med megahiten All I Wanna Do, från 1992.

På Wildflower känns hon som en trygg 40-åring som bitterljuvt tittar på livet lite från sidan. Produktionen är fet. Allt är grymt proffsigt; stråkarna kommer på rätt nanosekund, gitarrpåläggen är krispiga, helheten är snygg. Men det lyfter inte, känns inte.

Bästa låten är titelspåret. Där sjunger hon som en ängel och den enkla refrängen sätter sig i sinnet. Åtminstone för stunden.

Jag vill se Sheryl Crow göra en tuffare platta, med mer attityd. Där hennes röst och gitarrspel känns råare. Dra ner på de tiotusen timmarna i studion, gå in och dra av låtarna live. Då, men först då, tror jag hon blir riktigt intressant igen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: 7-up med en skvätt vitt vin i.