Kentuckyseven

Jag hade inte en aning om vad det var för svart bok jag höll i min hand inne på bokhandeln. Att den handlade om John Ausonius, lasermannen, det visste jag. Men att den skulle vara ett sådant tidsdokument det hade jag faktiskt ingen aning om. För någon som är född på 90 talet skulle detta kunna ha varit en otroligt skrämmande deckare. Man känner nästan att boken känns overklig. Har detta verkligen ägt rum. Jag minns tydligt tiden kring dåden som Ausonius utförde. Men först nu förstår jag vidden och vad som egentligen hände.

Gellert Tamas lyckas så bra med att beskriva Sverige och John Ausonius att man nästan känner att man sitter och läser en historiebok. Hans beskrivning av andan i landet i 90-talets början är så målande och insiktsfull att man nästan skäms över att ha varit med. Man önskar på något sätt att man hade varit mer aktiv i rasismfrågorna, och ställt upp för de människor som ställdes inför något så grymt som den behandling vår tids regering erbjöd. Man upplevde exempelvis Ny Demokrati som något som var lite av ett skämt, efter att ha läst lasermannen får man ganska klart för sig. Det var inget skämt. Det var vidrigt att de valdes in i vår riksdag. Att så många människor (10% av de som röstade i valet!!) kunde rösta på en sådan politik. Riktigt skämmigt. Undrar hur många idag som skulle erkänna att de röstade på NyD i riksdagsvalet? (liten blinkning till F.Hammar och F. Vikingsson i deras 100 Höjdare bok.)

Att vara inne i Ausonius huvud känns väldigt väldigt skrämmande. Han måste ha varit så fruktansvärt sjuk. Den känslokalla totalt empatisaknande person som han blev när han växte upp kan man ju bara tacka sin gud för att man aldrig stötte på. Han måste ha förstört så många liv, så många människor som blivit spillror av det de en gång var. Man kan se hans mörka kalla ögon, när han står framför sitt offer och trycker av. Den skräcken kan nog hans offer aldrig glömma. Att han bara lyckas att skjuta ihjäl en person av alla, är otroligt. Otroligt.

Förutom de dåden mot invandrarna gjorde ju Ausonius så många andra brott, så många kalla bankrån och bedrägerier. Man undrar hur han på något sätt orkade med sitt liv överhuvudtaget. Nog för att han var en psykopat, men ändå.

Sällan har jag upplevt en jakt på en mördare så levande. Det sätt som Gellert Tamas beskriver infångandet av Ausonius är så oerhört intensivt och spännande. Man ser framför sig alla dessa poliser och man kan nästan höra pulsslagen i den tysta kupén på polisvolvon. Fan, det är så jävla bra, att jag måste ta till de orden. Fan, jävlar.

Det känns svårt att skriva en recension av boken, den känns så enormt verklig att det inte går att recensera den som en vanlig bok. För mig är det inte en vanlig bok. Jag sträckläste boken från pärm till pärm. Jag längtade efter att få sätta mig på bussen och slå upp boken och läsa. Det är inte ofta en bok fullständigt trollbinder mig så.

Att boken får ett högt betyg känns inte konstigt. Jag hade lika gärna kunnat ge den här boken en sjua, men jag vill gärna tro att det kanske bara finns en eller två böcker som är sjuor. Men om jag om tio år fortfarande inte läst en sjua så kommer jag att ändra betyget på denna. Till en stark sjua.

Betyget blir 6/7 med guldkantad rundning. Tack Gellert Tamas. (och tack till Olle Nyberg för tipset!)

Deckare är en vederstygglighet. Ett brott ska lösas, polisarbetet fortgår, suck och evig tristess. Spänningen på resans mål, via alla gudsförgätna ledtrådar, blir för mig en rutig restaurangduk som knölas in i munnen. Den letar sig ner för syrekanalen. Tills bara kvävningen återstår, nästan som en vän. Jag måste harkla upp och läsa god litteratur.

Trots formatet har Gellert Tamas skrivit en viktig bok. Den borde sättas på Sveriges skolungdomars schema. Så att de minns hur skevt Sverige var i slutet av förra seklet.

Vi får aldrig glömma Ny demokrati. Hur lätt politiska partier kan vinna röster med skitiga, populistiska, rasistiska tankar som i förlängningen skjuter landet i sank med en laddad Smith & Wesson.

Vi har sett Carl I Hagen i Norge, Jean-Marie Le Pen i Frankrike, greven och skivbolagsdirren i Sverige. Vi har inte råd med repetition av den läxan. Den måste vi ha lärt oss. Där spelar Gellert Tamas reportage en roll.

Likt förbannat är det en deckare. Därmed tråkig att läsa. Jag kämpade som en maratonlöpare över prärien för att nå de sista sidorna. Tillslut bröt jag mållinjen.

Betyg: Tre av sju K7´s.
Drick till: Nåt värmande som ändå håller dig nykter. Typ alkoholfri glögg.
Lyssna till: Sergej Rachmaninovs andra pianosonat.

En fantastiskt smutsig och skitig bok. Man känner sig sådär äckligt blöt längs ner på byxorna hela boken igenom. Henry Chinasky (Bukowskisk alter ego) som boken handlar om är en manschauvinist och en ”ladys man” uti fingerspetsarna och agerar precis som en sådan. Han ger kvinnorna precis det de vill ha. Men har problem med sin egen relation… Man önskar alla … sidor att han på nåt sätt skall lyckas ta sig upp från skitjobbet och på nåt sätt komma nån vart i livet.

Bukowski är oerhört skicklig på att skapa en bild av miljöer personer som får en att helt gå upp i huvudpersonens liv. Henry följer samma bild dag efter dag i sitt skitiga gråa liv på posten där han piskas av sina plågoandar till förmän. Han träffar kvinnor, spelar på hästar och dricker för mycket dag ut och dag in.

Boken sätter rejäla spår i ens sinne och man vill gå och tvätta händerna efter varje gång man läst. Inget för smutsfobiker alltså.

Jag har sällan läst en så gripande och äckligt grå bok, men jag skulle vilja läsa fler. Bukowski ger mersmak.

Betyg: 6/7

Min första Bukowski. Lägger den på nattduksbordet. Känns som jag skitit ur mig en rejäl omgång och glömt att tvätta händerna. Lite snuskig, lite unken, lite stolt.

Postverket är en arbetares dagbok. Det är en skildring från golvet, smutsigt och fullt av fimpar som ett toalettgolv på en förortsbar i Mexico City. Den beskriver, och fullkomligt spränger skiten ur, den amerikanska drömmen. För arbetare Chinaski finns inga drömmar. Någonstans på postkontoret försvinner hans värde. Kvar finns ett liv som skall levas, tid som skall gå.

Brevbäraren Henry Chinaski (alter ego till författaren) lever ett postalt liv. Han super, knullar, spelar på hästar och delar ut brev. Postchef Stenskallen påminner om Nurse Ratchet och dompterar sina brevbärare med piska. Han kräver att en halvmeterslåda med brev sorteras på 23 minuter. ”Du sorterar post som om det inte intresserar dig” säger postfolket till Chinaski, klockad på 28 minuter. Just det.

Boken pendlar mellan det överkontrollerade postkontoret och Henry Chinaskis okontrollerade fritid. Han behöver Stenansiktet och breven för att orka supa och knulla. Till och med en tavla av Pollock behöver ju en ram.

För Charles Bukowski känns det som att tiden alltid slog fem i tolv. Han skriver skitsnacksfritt. En författare värd respekt. Bukowski dog 1994, 73 år gammal. Jag vet inte vad han letade efter genom sitt skrivande. Kanske vägen ut. Det blev ingen fin litteratur, men nödvändig.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Billig, brunfärgad whisky.
Lyssna till: Rolling Stones ”Let it bleed”-platta från 1969.