Kentuckyseven

Thåström är rock n´roll. På riktigt. Andra svenskar bara låtsas. Han har levt ett benhårt liv. Integriteten är intakt. Rösten är den bästa jag hört.

Jag har följt Thåström. En knagglig stig att vandra. Jag har hängt med och knarkat i Amsterdam. Punkat söder om Stockholm. Gråtit i Köpenhamn. Han har något alldeles, alldeles eget. Ni som sett han live vet. Ibland spänner han ögonen i dig. Just då är livet skört.

Och så kommer det här. Som en jävla smocka. Muren är förstörd, spegeln krackelerad och garden sänkt. Kvar finns Thåströms memoarer på skiva. Närmare kommer vi aldrig komma. Nån recensent sa att det blev genant. Ja, möjligtvis för recensenten då.

Främling överallt; om Thåströms farsa. Ingen sjunger blues; om sångaren i Gun Club. The Haters; om Ebba Grön. Sönder Boulevard; om Köpenhamn. Stjärna som är din; om sonen. När muren föll; om kärleken.

Det bara fortsätter. Bekännelser och sanningar. Utan finess, bara rakt upp och ner. Kantigt, hårt, ärligt, smärtsamt. Thåström har aldrig sjungit bättre. Produktionen har aldrig varit så låg-arrad och finkänslig.

Nåt måste fallit på plats. Jag undrar om han dog och sedan återuppstod. Han berättar sin historia och jag lyssnar till varje ord. Han sparkar skiten ur allt annat. Fanfanfan så hårt.

#Brev till 10:e våningen
”Köpenhamn är bra om man inte vill va med. Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ. Jag gillar barerna i mitt kvarter. Och månen här det är den vackraste som jag vet. Man kan leva ett helt liv här i hemlighet.”

#SöndagMåndagsång
”Alla adresser som jag haft här, bara Strindberg kan ha haft fler, äh förresten jag tror jag vinner över honom med.”

#Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
”I hans trädgård går två vägar fram, den ena som en stig han knappt kan se, den andra som en Autobahn bred. En går till himlen och en går rakt ner, han undrar vilken av dem han ska med.”

#Fanfanfan
”Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnade på mig, nånting som aldrig helt försvann.”

#Fremling överallt
”Han hade en pistol i sin garderob. Han skulle alltid visa upp den för oss ungar när han var full.”

#The Haters
”Vi byggde vår stil på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave. Det sistnämnda var Systembolagets just då biligaste medicin. Med en pikant smak av terpentin.”

#Sönder Boulevard
”På nätterna här har dom affischerat hela byn. Tvåtusen Harriet Andersson som ler mot mig i smyg. Hon säger, du jag vet ett ställe där man kan va privat.”

#När muren föll
”Jag ville andas luften där du stod. Jag ville ge dig blommor när du log. Kände att jag bara måste få vara med dig.”

#Stjärnan som är din
”Du jag vet en hemlighet. Det finns en stjärna man får ta ner. Det finns en stjärna som är din.”

#Om black Jim
”Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem. Kan nån ringa receptionen. Be dom väcka mannen i rum 23…och från himlen trillar spik ner…”

Betyg: Sju av sju! Kentuckyseven!
Drick till: Dyr, tung, blodröd Rioja.

Jag tänker på Raskolnikov, Dostojevskis skapelse, när jag läser om Smithson Ide. En människa som handlar fel men menar rätt. Jag vill skrika upp honom på korrekt väg. Men tjockisen i boken bara cyklar vidare.

Ron McLarty är såklart ingen Fjodor. Det är ingen utom ryssen själv. Men McLarty är intressant för det. Han skriver bra och känslofritt, ändå känslosamt. Jag får ont i magen och blir ledsen när jag läser om Smithys syster, jag greppas av den tjocke mannens öde, hans relation till grannen Norma, hans döda föräldrar, hans ensamhet.

Boken går som en roadmovie över USA. På en gammal Raleighcykel. Smithy Ide är på väg att hämta sin systers urna och slutar dricka sprit på resan. Han träffar människor och dras in i deras öden på vägen, blir överkörd av bilar, hjälper aids-sjuka, träffar sin Vietnampolares familj.

Allt känns trovärdigt och är underhållande. ”Jag minns att jag sprang” är en riktigt bra bok. Läs den.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Banancognac
Lyssna till: A perfect day, Lou Reed, på repeat

Antony gråter fram sina texter. Det blir oväntat känslosamt. Otrendigt äkta. Antingen vänder man ryggen åt och går iväg. Mot nåt kommersiellt satans la-la-land utan övertygelse eller mänskligt missmod. Eller så vågar man lyssna, släpper in och förs bort.

Jag rycks fullständigt med. Antony och hans olyckliga livsöde (född som kvinna i en mans kropp) blir på riktigt där nånstans mellan högtalare och örongång. Pianospelet är perfekt, kantigt men rörande.

Antony har med sig tre tunga sidekicks. Som att han inte riktigt vågar själv. Men det blir lika starkt då. Boy George gör en vansinnigt vacker duett, Lou Reed knäpper på gitarren och pratsjunger, Rufus Wainwright (också han i klänning) får en hel låt för sig själv.

Albumet tränger genom alla filter. Det är fan bara att gratulera.

Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: svart kaffe.

Doris Flinkenberg. Sandra Wärn. Lorelei Lindberg. Ålänningen. Kusinmamman. Bencku. Eddie de Wire. Bombnedslaget Pinky Pink. Jag känner dem alla.

Där i Trakten, i den finländska arkipelagen. Monika Fagerholm har författat en fantastisk historia. Mystisk och förtjusande. Hon fick också mycket välförtjänt Augustpriset för boken.

Det är en uppväxtsresa, vi vet alla hur jävligt det kan kännas. Det är samtidigt en resa till det inre av alla inblandade. Jag finns på plats hos dem, i träsket, de lustiga husen, det känns som om jag själv vandrar längs myrarna.

Det är ingen lätt bok att slå sig in i. Första hundra sidorna får man kämpa. Sen lossnar det. Boken är ett sorts mästerverk. Jag imponeras av arbetet som ligger bakom. Fagerholm är en riktig författare, en sådan utdöende art.

Spänningen och frågetecknen finns med genom alla 489 sidorna. När jag stänger boken finns den fortfarande kvar. Underbart.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Tiogradig Cuvée Jean de la Fontaine (bolagsnummer 7559).
Lyssna till: Imperiet.

Thåström – Skebokvarnsvägen 209

Joakim Thåström åkte hem. Han öppnade dagboken och släppte in. Från knäckande ”Brev till 10:e våningen” till benhårda ”Black Jim”. Rösten bättre än någonsin, ännu närmare mikrofonen. Årets bästa platta. 

Bright Eyes – I´m wide awake, it´s morning

Überkid Conor Oberst från Omaha spelade äntligen in plattan med die grosse P. Så känsligt, så folkligt vackert, så tröstande. Sätt på ”Lua” och sveps bort från marken, upp mot himlavalvet. 

Black Rebel Motorcycle club – Howl

BRMC satte sig runt lägerelden och drog fram mörkt stämda gitarrer, hembränd sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Stickygiget var frälsande och jag tror fortfarande. 

Antony & The Johnsons – I am a bird now

Fågelskivan av mannen i klänning är en omtumlande upplevelse. Eller som jag skrev i recensionen: ”Antony gråter fram sina texter. Albumet tränger genom alla filter. Det är fan bara att gratulera.” 

Moneybrother – To die alone

En magnifik uppföljare. Vissa låtar är så stora att jag tappar andan. Hits och sköra, svarta ballader. Känslan från spelningen på Konserthuset sitter i. Moneybrother piskar det mesta just nu.

Sufjan Stevens – Illinoise

Sufjan experimenterade med stränginstrument istället för med droger när han var ung. Klokt val. Banjon är med på ”Illinoise” och den viskande rösten biter sig fast i fabulösa textrader. En allsmäktig popskiva. 

Johnossi – Johnossi

Svenskt och alldeles briljant. Årets stora överraskning. John Engelbert och Ossi Bonde använder bara trumma och gitarr, resultatet är svinskön rock´n´roll. Enkelt och genialt.

1. Arcade Fire – Funeral

De kanadensiska makarna Butler har släppt en platta som kör över allt annat. Skivan hyllas av varenda liten recensent och tidning världen över. Och det är inget konstigt med det. Funeral kommer hålla länge. Mycket länge.

2. Deathcab For Cutie – Plans

Det känns som det äntligen har lossnat rejält för DFC. Tidigare alster har varit små previews av denna stora stora platta. Det finns allt på Plans, känslan är att den håller ihop, enormt bra. Finns inte ett dåligt spår nånstans. Hur man än letar.

3. Thåström – Skebokvarnsvägen 209

Att denna skiva fick 7 sjuor i både Jonas och min recension är långt ifrån en slump. Det är Thåström när han är som allra bäst. Vi såg honom en kall februarikväll ute på Eriksberg. Det var ren och skär magi. Klump i halsen och tårfyllda ögon. Fy fan.

4. Anthony & The Johnsons – I’m a bird now

En skiva som tog ett tag att komma underfund med. Minst sagt. Jag kände att det var något speciellt ganska fort, men det tog mig ganska länge innan jag förstod att detta skulle bli en klassiker. Den har frätt hål på mitt skal och kommer att bo inom mig under många år framöver.

5. Kings of Leon – Aha Shake Heartbreak

Svårt att beskriva hur bra den här skivan är. Den släpptes faktiskt redan 2004 i england men först i februari 2005 i US, så jag tar med den i år. Om man kan lyssna sönder skivor, så undrar jag hur min skiva fortfarande överhuvudtaget finns kvar. Rösten, soundet. Det finns inget som liknar detta.

6. Rufus Wainwright – Want Two

Märkliga texter. Musikalkänsla. Pompöst och vräkigt. Dessa ingredienser och mannen myten gayikonen, Rufus har snott ihop en vacker och rått utlämnande skiva. Den bara växer och växer.

7. Teddy Thompson – Separate Ways

Melankoli på en lagom nivå. Ett Alt-Countrysound som tilltalar mig i alla lägen. Mannen som har Linda Thompson som mor har gjort en gedigen och välformad skiva som ger mersmak.

Mörkt stämda gitarrer, munspel, lägereld. Sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Ett sjuhelvetes sväng.
Just nu finns ingenting bättre än B.R.M.C.

Jag föll för singeln Punk Song på debutplattan för tre år sen. Sen levererade bandet en tristare andraskiva och kommer nu ut i tredje ronden på fullständig knock.

San Francisco-killarna, med sångaren Peter Hayes i spetsen, övertygar genomgående. De skalar av det psykodeliska garageröjjet från tidigare skivor och går in till musikens hjärta. Det är vågat gjort. Här hörs varje misstag. Varje intention kan misstolkas. Det blir bara asbra.

Jag undrar om B.R.M.C (de har tagit namnet från Marlon Brandos granithårda gäng i filmen The Wild One – bara en sån sak…) har gått och blivit frälsta. Träffat nån gud i nåt skumt kvarter och gjort en pakt. Det hela luktar lite gospel.
Jag kan ha fel men en sak är säker.
Dom frälser mig.

Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: svinkall mexikansk öl.

Tre sanningar.

• Stones är planetens genom tiderna coolaste band.
• A bigger bang är första studioplattan på åtta år.
• Plattan är hyllad som deras bästa sedan Exile on Main Street (1972).

Och jag som får puls på 180 bara någon nämner Charlie Watts…nåväl, trängde ner kontorsröven i lyssnarfåtöljen och kände mig skeptisk. Det här kan inte hålla. Tryckte på första spåret.

A bigger bang är okej. Den kommer att rulla sina varv hemma in the mansion. Vissa spår är riktigt bra; Rough Justice luktar sent 60-tal, Back of my hand har ett blues-sväng som gjort Muddy stolt och Laugh I nearly died är pampigt svinigt Stonesbra. Men helheten fallerar. Det här är, tyket och solklart, en platta man kan leva utan.

Det faller på att vissa spår är tråkiga. Det är FM-rock som bara passerar utan att beröra. Sen låter det gubbigt. Fast det hade väl varit skam annars.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: Jack on the rocks.

Relationen till Sheryl Crow är rostig. Intrycket är att hon blivit mer mainstream för varje platta sedan debuten, med megahiten All I Wanna Do, från 1992.

På Wildflower känns hon som en trygg 40-åring som bitterljuvt tittar på livet lite från sidan. Produktionen är fet. Allt är grymt proffsigt; stråkarna kommer på rätt nanosekund, gitarrpåläggen är krispiga, helheten är snygg. Men det lyfter inte, känns inte.

Bästa låten är titelspåret. Där sjunger hon som en ängel och den enkla refrängen sätter sig i sinnet. Åtminstone för stunden.

Jag vill se Sheryl Crow göra en tuffare platta, med mer attityd. Där hennes röst och gitarrspel känns råare. Dra ner på de tiotusen timmarna i studion, gå in och dra av låtarna live. Då, men först då, tror jag hon blir riktigt intressant igen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: 7-up med en skvätt vitt vin i.

Laleh är cool. Jag vet inte vad hon sa till skivbolaget. Men nog ljög hon.

Hon blandar poppiga radiohitar med Cornelis-visor, gråtmilda ballader, magdansbossa och Sting-pretto. Det blir aldrig en helhet, plattans minus. Det blir jävligt spännande, plattans plus.

Ibland sitter jag bara och häpnar framför min svarta Dellburk. Laleh är helt sjuk. Och fruktansvärt, fruktansvärt bra. Andra stunder känns allt bara tjatigt.

Jag gillar Kom Tilda, Hide Away, Live Tomorrow. Helt olika stilar, kanske hennes storhet. Att Laleh toppat Tracks och säljer massa plattor är lovande. Det tyder på att landets skivköpare har både själ och hjärta.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: skruvmejsel.