Kentuckyseven

Som ett skapelsetecken. Shooter Jennings debutplatta har fastnat i min stereo. Den sitter limmad, utmatningsarmen har lagt av. Och ingen är nöjdare än jag. Det är ju årets mest självklara grillkvällsplatta.

Shooter Jennings är med i Walk the line, svinbra film om Johnny Cash. Där spelar han sin far Waylon, ett monster till countrylegend. Shooter (namnet, för guds skull, tänk er Shooter Löfvendahl, jag hade varit en stjärna) är också svinbra.

Southern Comfort, Manifesto, 4th of July; vissa bitar svänger så att jag måste upp och dansa. Det är ingen vacker syn. När Shooter sedan sjunger en ballad är det såklart till Savannah. Han kommer att gå långt.

Rösten är lagom cool, sättningen är perfekt för en fest i höladan. Det är rock-country när den är som bäst. En blandning av Stones, Neil Young och Ryan Adams. Nu nöter Shooter vägarna, bygger underifrån, spelar till sig ett namn i USA. Bara att stödja.

Betyg: sex av sju K7´s.

Drick till: en låda Miller Genuine Draft.

1996 skrev Erlend Loe den kultiga Naiv.Super. En smått genialisk bok. Därmed har han själv lagt ribban. Gosse vad han river.

I Fakta om Finland (Loes fjärde roman) är storyn rätt kul. Huvudpersonen skall skriva en broschyr om Finland. Han träffar ett par finnar på landets ambassad och ljuger sig till jobbet. Han vet att finnar gillar sauna. Och vodka. De fuskar när de åker längdskidor. Han tror att de kör på vänster sida av vägen.

Ungefär där slutar det roliga. Loe hänger upp sitt skrivande på några bärande punkter. Tråkiga punkter. Som vatten. Skit i vattnet skriker jag, lite för högt, rakt ut i luften redan efter några sidor. Bönhörd blir jag ej. Det känns som om Loe fastnar i en skrivteknik som stryper ner berättelsen med ett tolvpunktsbälte.

En av få höjdpunkter är när huvudpersonen passar tjejens lillebror och de börjar lattja med ett motorcykeldataspel. Efter att illbrorsan somnat ”utslagen, stackarn, av sin egen medelmåtta” spelar han vidare mot datorn. Då funkar plötsligt humorn igen, den passagen gör mig grün av avund.

Loe skriver naivt. Det ger nya perspektiv och skapar roliga situationer. Men Erlend (norska för Erland?), för allmänhälsans skull, nästa gång du smartar fram en bok. Bry dig om berättelsen.

Betyg: Två av sju K7´s.
Drick till: Absolut inte vatten.
Lyssna till: Reklamfinansierad radio.

Vines tredje platta är här. Sångaren Craig Nicholls säger sig inte minnas mycket av hur den kom till. Skit samma, det gick ju bra.

Nicholls och hans aussie-band hade officiellt kollapsat. Då kom Vision Valley. Lite aggropunk, lite smutsgarage, lite snällradio. Bättre än vad de gjort förut. Jag hade gärna sett fler spår från bandets hårdare sida. Då är de som bäst.

Jag gillar enkelheten. Direkt på uppstuds slår bandet till med självklara låtar. Befriande fritt från konstigheter. Beundransvärt.

Betyg: fem av sju K7´s.

Drick till: partymjölk från en välbyggd jerseyko.

Efter första lyssningen känner jag mig gammal. Historisk. En melankolisk man som helst vill stänga av oljudet. Sätta mig i fåtöljen istället, med en liten Strega, kaffe, filt, en god bok, läsbrillor och kanske, kanske lågmäld blå musik i högtalarna.

Efter andra lyssningen tycker jag att Arctic Monkeys är ganska bra. Men väldigt snabba. Studsig, partymusik. Kan omöjligt vara adresserat till en murvel med manchesterkavaj och kulturskägg?

Efter tredje lyssningen är jag fast. Bänger med huvudet framför datorn. Stampar med fötterna i linoleummattan. Känner för att röja sönder hela kontoret med en välplanerad helikopterspark. Känner för att dricka ren sprit ur flaskan. Känner mig ung och…villig?

The Arctic Monkeys har kallats nedladdningsgenerationens första superstjärnor. Dom är tokhyllade i engelsk musikpress, på ett sådant vulgärt/ogenerat sätt som bara engelsk musikpress kan hylla ett band. Men skit i det.

Det här är fruktansvärt rolig musik. Välbehövlig energi; party och rock n roll. Förtjänar en gjuten plats i min ömma skivhylla.

# Betyg: Fem av sju K7´s.

# Drick till: Neonblå drink toppat med strössel.

Läste om Cat Power i GP. Musikredaktören Johan Lindqvist, som ibland har bra smak, hyllade indiegudinnan. Han hade fel.

Cat Power må vara hur cool som helst. Spelar ingen roll. Plattan är tråkig, på muren till meningslös.

Jag blir förbannad. Trots en bra röst, schysst sättning, så blir det bara sömnigt. Som eftermiddagsteve en regning septemberdag. Som en dag på Åby utan stålar. Som playback.

Bästa låten är Hate, spår elva. Några till funkar, men mertalet är übertrista.

# Betyg: Två av sju K7´s.

# Drick till: Syrgas.

Claes Hylinger är en författares författare. En man att se upp till. Han skriver sina betraktelser i lugn takt. Ljuset tänds över bakgator i Göteborg, Paris, Nordafrika. Allt träffar. Språket är så genomarbetat att det känns kusligt enkelt. Det enkla, som samtidigt är det svåra och vackra.

I Hotell Erfarenheten, ett ställe som Hylinger själv säger sig ha besökt en gång i drömmen, fortsätter hans skrivande planenligt. Författaren sitter i föräldrahemmet i Örgryte och tittar ut genom fönstret. Minnen och anteckningsböcker bjuder in läsaren till allsköns platser. Anekdoten om Churchill är en av många höjdpunkter.

Det är min sjätte Hylinger-bok. Att karln bor granne med kulturarbetarens farsa (gynekologen) är stort nog. Men hans författarskap är större. Det är faktiskt värt att leva för.

Betyg: Sex av sju K7´s
Drick till: Kinesiskt te, ett glas maltwhiskey strax bredvid
Lyssna till: Sinatra på vinyl

John Prine är en folkmusikgubbe som varit med om det mesta. Släppt sina tvåhundra plattor. Sjungit sina duetter med alla världens Emmylou:s. Rullat runt i höet med branschens tungviktare.

Soundet är grymt. Känns som att Prine lägger 16 akustiska gitarrer på varandra utan att tveka. Krispigt.

Rösten? Gubbröst, helt iskall. Extremt kort frasering. Genialiskt, så klart.

Fair & Square gav honom en grammy. Vissa låtar är svinbra; ”She is my everything”, ”Glory of true love”, ”Bear Creek Blues”, ”Some humans ain´t human”. Tyvärr flyter andra bitar ner i ett sliskigt dansbandstempo. Då är det rätt läskigt.

Men helhetsbetyget är gott. Skön amerikansk folkcountry som säkert har en stadig publik i…Kentucky?

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Smutsbrun ale, temperatur 11-13 Celsius, med inbyggt mustaschskum.

De ser satans fräcka ut. Strokeskillarna, alltså. Dom är blasé på hela jävla världen och glider omkring på alfabetsgatorna i NYC med för små skinnjackor och kredd-jeans.

Deras debut ”Is this it” kunde jag inte låta bli att gilla. Hur hypad den än var. Nu är det tredje plattan och bandet lever vidare. Konceptet är konstant. Musiken inom hårda ramar, det som bryter igenom är Julian Casablanca; killen sjunger med en rå inlevelse. Rockmattan är programmerad och plinkar sig framåt. Tight, uttänkt och diggvänligt.

Jag blir inte upphetsad. Går inte igång och gör dumheter. Ändå är det helt okej. En rockplatta som lovar en fortsättning. The Strokes kommer att överleva många av sina konkurrenter.

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Rött vin, redan till frukostpannkakan.

Jag vet att Mangan bitchar lite. Om att Heather var bättre förr. Kanske det. Jag minns en grym singel med Eskobar, sen har jag ingen koll.

Redbird är som en julskiva utan bjällerklang. Den ska vridas på framåt annandagens fetmachock (när man däckat på soffan, kollar Simpson och aldrig, aldrig mer vill tugga på någonting annat än oupplöst samarin). Kylan ska vibrera utanför fönstret, filten kramas över axlarna och glöggen värmas upp till exakt 66 grader Fahrenheit.

Heather Nova sjunger skitbra. Här finns stillsam rock, smärtsamma ballader och en lite tuffare stil. Hon gör en trist cover på Chris Isaaks paradnummer. Hennes singlar svänger, mellanrummen är kompetenta och aningen tama.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: Blossa.

Blir förvånad när jag lyssnar på ”The Loyal”, titelspåret på Tiger Lou´s andra full-längdare. Det låter så bra, så producerat, så självklart. En enormt bra låt. Jag blir orolig när jag hör den. Något ligger där och väntar under ljudmattan. Något mörkt. Skönt att den får spänna loss på 5:35 också, det gäller att lita på en bra låt.

Rasmus Kellerman, som tigern heter, gör annars engelskdoftande powerpop med bra texter. Lite Franz Ferdinand, lite Morrisey; intellektuell musik som känns i hjärnan istället för i magen. Pungsparksfritt.

Förra plattan var bättre, med ”Oh Horatio” och fler singer-song-iga låtar. Där greppade han ett större tag om både sina och mina känslor. Svärtan var tydligare.

Jag har hört Tiger Lou i radiointervjuer där han berättar om det hårda livet på de tyska vägarna. Nio gubbar i en minibuss. Mellan Bremen och Frankfurt. Regn. Dillchips. Soundcheck. Hoppas han fortsätter köra den vägen.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: mellanmjölk från en rejäl jerseykossa.