Kentuckyseven

Jag måste börja med bokens stora problem.

Den handlar om två systrar som beskrivs som genomgoda. Förträffliga människor som skiner av ljus, en okritisk hyllning till de bägge.

Det blir andefattig att läsa om så förståndiga människor. Ge mig lite svärta, lite misär eller åtminstone något som liknar smuts. Annars förblir jag likgiltig.

Å andra sidan har vi Ranelids egna, unika språk. Jag läser en mening och känner igen prosan omgående. Han är begåvad och skriver vackert, med en imponerande klarhet. Hoppas han använder det språket i en mer intressant berättelse nästa gång.

Betyg: tre av sju K7´s
Drick till: en flarra rosé
Lyssna till: the very best of Yanni

Jack White, ena halvan av Raconteurs, är ett geni. Han visar det ständigt med White Stripes och är känns ibland ensam på barrikaden, i kampen för att rädda rockmusiken från sin undergång (ihop med underbara Wolfmother såklart).

Ihop med Brendan Benson kör han här ett sidospår från stripsen. Det blir såklart rätt bra. Rösten är svinbra, flera låtar drivs på med ett psykodeliskt zeppelingroove, och singeln Steady as she goes är klockren.

Jag blir ändå besviken. Det kunde varit bättre. Så Jack White, om du läser det här, dumpa Benson och kryp tillbaka till Meg (du vet, hon bakom pukorna).

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: festis med två nermalda rohypnol

Dom kommer från Brighton, The Kooks. En klassisk engelsk sommarstad längs med sydkusten. Med pirer och brittisk riviera. Ynglingarnas musik är lite indie, lite sommarpop, lite mjukpunk. Helt enkelt rätt mesigt.

The Kooks har inget speciellt i min öron. De är inte tillräckligt bra. Nu turnerar de över hela världen. Ligger på topplistan i den märkliga engelska skiv-världen. Smågrabbar med för stora gitarrer. Jag ser inte deras storhet.

Jag har varit i Brighton en gång. Det var en rätt lagom stad. The Kooks är också ett rätt lagom band. Varken eller, liksom. Som fish n chips i servetten, där på piren.

Betyget pendlar mellan två eller tre. Blir en tvåa, för att de inte tog med sin grymma Gnarls Barkley-cover (Crazy) på plattan.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: ramlösa

Boken är skriven 1929. Just där svindlar tiden genom min själ. Precis på samma sätt som när jag ser en äkta Van Gogh på nåt museum i en storstad. Jag virvlas bakåt. Det här är kulturen, livet, arvet. Just i det här fallet är det lite överreklamerat.

Jag har läst ett gäng Hemingway. ”Den gamle och havet” är bäst. ”Farväl till vapnen” lägger sig i något mellanskikt. Märkligt nog blir jag inte helt övertygad om kärleken. Tragedin däremot känns äkta. Krigets våldtäkt på alla den stöter på känns på riktigt. Och slutet, ja herregud. Den tomheten som finns kvar i förlossningsrummet är otäck.

Kapitlet när Frederick Henry, en ung amerikan under första världskrigets Italien, ror över en enorm sjö med Catherine Barkley, engelsk sjuksköterska, är fantastiskt; de flyr kustbevakningen och riskerar sina liv i en hovmästares eka och med näsan som enda kompass. (Det där var för övrigt en mening som Ernest aldrig hade skrivit. Han hade skrivit: ”De rodde. Jävligt långt. Det var jobbigt. Jävligt jobbigt. Sen drack dom. Kallt vitt vin. Chianti förmodligen.”)

Ernest Hemingway skriver hårt. Alla meningslösa bisatser är strukna. De flesta adjektiv med. Det är en stil som jag fullkomligt avgudar. Isbergsmetoden, med bokstävernas meningen långt under ytan.

Historien om den unge amerikanen som beger sig ut i krig för ett annat land, ett annat folk, och hans kärlek till den märkliga Catherine är en klassiker. Men den greppar inte mig om strupen som jag hade hoppats. Jag går obemärkt vidare.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Vermuth?
Lyssna till: Håkan Hellström på högsta volym.

Min gamla hjälte Springsteen har gått tillbaka till rötterna, långt ner i jordmyllan. Han slängde in 23 folkmusiker, ett gäng fioler, några banjos, munspel och lådvis med kall Budweiser i en lada ute på den amerikanska majsfältslätten. Bra gjort.

Resultatet, hans första coverplatta, svänger som en rundpall. De gamla Pete Seeger-låtarna är starka och fotstampet letar sig in i min högerdoja. Dunkar till när jag minst anar det.

Dylan gjorde en likadan platta 1992, Good As I Been To You. Fast helt akustisk. Bossens hyllning blir lite för mycket klämmigt fiolylande, sådär att det gör ont i innersidan av örongången. Några låtar hade mått bra av att bara ha en plinkande gitarr i bakgrunden. Det enkla är ju det geniala.

Bästa låten är Erie Canal, som föredömligt går i moll. Som alla riktigt jävulskt bra låtar i världen, förövrigt.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: vadsomhelst på en träaltan i Mississippi-deltat

Jag tror det var Nikki Sixx, den gamle hjälten, som tyckte att Nerina Pallot var bra. Motleybasisten måste haft en gubbsjuk baktanke. För Nerina Pallot gör musik som en hotellhiss hade ratat.

Hon blandar lite sommarrock med ballader, piano blandat med stråkar och gitarrer. Hon sjunger intensägande. Hon kör till Idaho i texterna och jag följer inte med.

Sjätte låten, Mr King, är bra. Den räddar upp betyget till en tvåa. Annars är ”Fires” en skiva som får mig att längta bort. Exempelvis till Nina Perssons ”A camp” platta. Se där, en bra skiva.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: Frozen Margarita, virgin.

Norskan, som bor i Stockholm, har många fans här. Dyster approach går hem i folkhemmet. Hon är gråtmild. Inga jippon. Brun har hittat sin stil, det låter melankoliskt hyfsat.

Jag känner, precis som jag gjorde med Joshua Radin, att hon inte riktigt rår på sina kombattanter. Anna Ternheim, Stina Nordenstam, Sophie Zelmani (för att nämna tre svenskor) spelar liknande musik och är alla mer intressanta än Ane Brun.

Hjälten Ron Sexsmith är med på ”Song no 6” och lyfter den högt. ”My lover will go” är grym, när Ane gråter en hel flaska vin över sin kärlek. Där känns oron i magen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: Rusdryck, ensam på en stubbe i skogen.

1. The Killers – Sam´s Town
En explosion av känslor. Bäst, helt enkelt. 

2. Bob Dylan – Modern Times
Så jävla cool. Dylans bästa sedan skilsmässoplattan -75. 

3. Tom Waits – Orphans
En röst som spökar. Ballader från helvetet. Eller är det himlen? 

4. Ray LaMontagne – Till the sun turns black

K7-favoritens andra studioplatta. Som Van Morrison på taggtråd.

5. Håkan Hellström – Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått
Håkan släpper skåpmat och det är fantastiskt. Helt fantastiskt. 

6. Ben Kweller – Ben Kweller
Kweller spelar alla instrument själv och plattan bara växer. Indie med stil. 

7. Wolfmother – Wolfmother
Aussierock, powertrio, zeppelinriff. Debutvax som det ryker om.

1. Muse – Black Holes And Revelations

Ett rent mästerverk i min bok. Här finns en salig blandning av mystik och ren och skär headbanging rock n roll.

2. The Magic Numbers – Those The Brokes

Uppföljaren till debutalbumet förra året låter sig höras. Skönt känsligt och fullt av texter som har skrivits ned med en hel del eftertanke.

3. Knife – Silent Shout

Svenska syskonparet Dreijer har åstadkommit en mäktig platta, igen. Låtar som Marble House och Silent Shout kommer att hänga kvar i min Ipod hela 2007.

4. Koop – Koop Island

Har äntligen hittat en riktigt riktigt bra svensk jazzskiva. Skivan känns nutid, men samtidigt med lite av det där gamla hederliga Miles Davis stuket kvar.

5. Ray Lamontagne – Till The Sun Turns Black

Ska villigt erkänna att jag var lite nervös inför uppföljaren till Trouble. Kunde mannen med skägget leverera (som det så populärt heter)? Visst, och med råge. Den här skivan kan man slänga på när som helst. Helst.

6. Deportees – Damaged Goods

Fick tips om detta ruskiga band från Polaren Per uppe i norr. Sen dess har den gått varm i bilen, på stejjan och i lurarna. Rent och skönt rätt igenom. Titelspåret är fantastiskt. Tack Palle.

7. Regina Spektor – Begin To Hope

Jag har haft oerhört svårt för fröken Spektor på hennes tidigare skivor. Har känts trist och torrt. På Begin To Hope, känns allt det där som bortblåst. Pianospelet och rösten känns äkta och genuint. Riktigt riktigt skön platta.

Månadens särling ställer sig i raden av pojkar med akustiska gitarrer, sköna stämmor och tuggummi på skorna. Amerikanen gör det bra. Fina texter och tillräckligt starka låtar. Joshua Radin får mig att undra till en stund över livet.

Tyvärr mördar konkurrensen honom. Det finns ett för digert utbud av liknande musik som helt enkelt är…bättre. Jag lyssnar hellre på Ray Lamontagne, Danny George Wilson, Damien Rice, Bright Eyes, Nicola Sarcevic; ja listan kan göras längre.

Betyget blir inte bättre än ”bra”. Radin måste göra något mer knivskarpt nästa gång. Något man skär sig på. Främst för att sticka ut ur sin kategori.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: varm choklad, toppad med sprayburksgrädde och kross-Frosties.