En ny norska på pophimlen. På sin Myspace-sida räknar hon upp förebilderna Ben Harper, Damien Rice och Jeff Buckley. Hon når dem inte ens till liktorna.
Christel Alsos är sådär Dido-trist. En släpande röst som söver ner omgivningen med tandlös jazzpop.
Låtarna ”Come back to me” och ”Come on” är tillräckligt fina för att det ska bli en tvåa. Men inte ett uns mer.
Betyg: två av sju K7´s
Drick till: korvspad
Zach Condon är 21 år och med megabandet Beirut gör han märkvärdig musik. Det hela känns som hämtat från den arabiska trackslistan.
Jag gillar en del, men tröttnar rätt snabbt. Lite för många gnälliga stämmor för min enkla smak. Bästa låten är ”Nantes”, men jag hoppas på fler raka låtar på nästa Beirutplatta. Pang på, liksom. Just nu är penseldragen alldeles för stora.
Betyg: tre av sju.
Etern skall fyllas. Musik skall göras. Ibland tröttnar jag på skiten och vill bara stänga av. Samtidigt måste det finnas easy listening. Allt kan inte ha en större mening. Tuggummi-power-pop-rock har någon sorts plats.
Amerikanska Fountains of Wayne är inte min gymnastikpåse. Bandet har funnits i över tio år och blev kända för singeln ”Stacy´s Mom” (låter som ett moget Blink-182). FoW gör en oförarglig musik som bara försvinner. Lättspytt och förbannat opersonligt.
Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: hooch.
Så hamnade de åter i mina svindyra högtalare. Storbandet (sju personer!) från Kanada vars förra platta Funeral blev tokhyllad, inte minst av kollegan Ericsson. Jag förstod aldrig hypen.
Arcade Fire´s andra platta är gotisk. Indierockarna gör det inte alltför lätt för lyssnarna och det gillar jag. Det börjar bra med två kanonspår. Avslutningen är också grym med ett par-tre omskakande låtar.
Däremellan är det hyfsat, men inget som förändrar min livssituation. Arcade:arna tror på det de gör och sätter känslorna främst. Det blir en stark fyra och jag tror jag börjar fatta grejen.
Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: En kanna mai tai
1. Spoon – Ga Ga Ga Ga Ga
Skivan som knäckte mig 2007. Bandet har funnits i 15 år, men har aldrig varit bättre. Sångaren Britt Daniel uttrycker allt som finns att säga, just här och just nu.
2. Josh Ritter – The historial conquests of Josh Ritter
Killen från Idaho åkte upp till Maine och hyrde sig en ladugård. Resultatet är bländande. Det låter väldigt mycket Highway 61 revisited. Jävligt bra, alltså.
3. Babyshambles – Shotters nation
Pete Doherty knarkade på varenda löpsedel 2007. Samtidigt gjorde han och bandet en helt grym platta. Drygt svängig indierock som tar över vilken fest som helst.
4. Rocky Votolato – The brag and cuss
Rocky dyker upp sent på kvällen. Med gitarr, munspel och melodier. För oss som fortfarande saknar Ryan Adams Heartbreaktid, här fylls tomrummet.
5. Kings of Leon – Because of the times
Caleb Folowills har ett par av rockvärldens allra coolaste stämband. Tillsammans med sina bröder i K-o-L groovar han loss i hämningslös systadsrock med hjärna. Helt klart rara ärtor.
6. The White Stripes – Icky Thump
Ränderna går aldrig ur. Jack n´ Meg levererar. Icky är inte deras bästa platta, ändå självklar på årsbästalistan. Som John Lee Hooker på rymdresa.
7. Cold war kids – Robbers & Cowards
Vansinnesmusik från Long Beach. Om man dessutom snor textraden ”I give a check to tax deductable charity organizations” rakt av från Dylan är lyckan gjord.
1. Feist – The Reminder
Denna fantastiska kanadensiska singer-songwriter har gjort ett fullständigt mästerverk. Blandar och ger. Skjuter från höften rätt in i hjärtat.
2. Arcade Fire – Neon Bible
Uppföljaren till Funeral, som bara växer och växer. Hade äran att se dem live i Sthlm, efter det är kärleken bara större. Det här bandet har fattat grejen.
3. The New Pornographers – Challengers
Ett magiskt band, som levererar igen. Skivan har funnits i min iPod sen jag hörde den första gången. Det finns bara ett ord för denna plattan. Magisk.
4. Band of Horses – Cease to Begin
Bandet som startade i Seattle, men som numera huserar i South Carolina har en nerv som ingen annan. Plattan som kom sent under 2007 kom såg och segrade. Känns som de har svårt att sänka sin lägstanivå.
5. Elliott Smith – New Moon
Killen som dog 2003 fortsätter att släppa plattor. Många av ganska varierande känsla och kvalitet. New Moon lyckas fånga det magiska med Mr Smith. 2 plattor i en. Det blir inte bättre än så.
6. Great Lake Swimmers – Ongiara
Ytterligare ett indieband från Kanada, vad ger de barnen i landet i nordväst. Folk-Rock-Indie när den låter som allra bäst. Your Rocky Spine får mig fullständigt i spinn varenda jävla gång.
7. Missy Higgins – On a Clear Night
Australiska vackra singer-songwritern Missy Higgins, eller som hon egentligen heter Melissa Morrison Higgins har en oerhört skön ton och känsla i sin musik. Jag är svag för kvinnliga ssw’s och detta är inget undantag
Han joggar runt Helsingfors. På jakt efter hus. Kåken ska få tillbaka fru och barn som förlorades när knytnäven landade i fruns ansikte. Uppförsbacken är kraftig innan man kan börja uppskatta huvudpersonen.
Löpgravsvägen är tragisk, svartsynt och finskt rolig. Skrattet fastnar på vägen. Den är hyfsat underhållande, om än väl monoton. Kari Hotakainen skriver bra, en lätthet som imponerar. Hans galning till huvudperson blir intressant. Korta kapitel, allt skrivet i jag-form, ur sex-sju personers olika synvinklar.
För alla som någon gång varit på en husvisning är bokens mäklardel amusant. Dåliga objekt pyntas med leksakstraktorer på tomten. Solen ska falla på äppleträdet, lägg visning till klockan 17. Magkänslan för pengakåta mäklare förblir ogillande.
Det jag saknar är suget i magen. Jag längtade aldrig efter boken, trots att den låg på nattduksbordet i över två månader.
PS: Det finns en formulering i boken som beskriver tystnad på ett fullkomligt överbegåvat sätt. I en enkel mening. Jag berättar inte hur, snor det själv istället. DS.
# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Nubbe.
# Lyssna till: Sex pistols.
Det sägs att The Hives inte längre säljer fett med guld i varje land. Att Howlin Pelles army åkt ur topplistan på avlöningsmanér. Konstigt på en riktigt bra rockskiva.
Många låtar svänger grymt; Tick Tick Boom, Well alright!, och Square one here I come för att nämna några.
Visst låter det som det alltid har gjort. Men samtidigt får man exakt det man vill ha. Hives, helt enkelt.
Betyg: Fem av sju.
LA-rockarna i The Bronx för vidare en skön, hård, musiktradition. Kompromisslös punkrock som skiter i allt och det skiter dom i.
Sångaren Matt Caughttran skriker på bästa Panteramanér sig hes genom albumet. Bästa låten är ”Historys Stranglers”, dra på den onaturligt högt en vacker morgon innan du möter dagen. En låt det växer hår på.
Det är bandets andra platta, båda är självbetitlade. Inte mycket variation och det är bandets styrka och svaghet. De kör sitt rally med ett tungt tryck på pedalen.
Betyg: fem av sju K7´s
Drick till: en mugg kärvt kaffe
Engelska Hard-Fi gör i mina öron en grymt tråkig indierock. Bandet har vunnit flera Brit-awards och det säger massor om den juryn.
Trots en bra sångare (Richard Archer) och hyfsade musiker kommer bandet aldrig över tröskeln. Musiken stannar i hallen, där så många gråtrista band samlas på hög i någon satans paraplykorg.
Det är kanske för välproducerat, jag vet inte. Något stämmer inte. Jag tänker på teflon när jag hör Hard-Fi. Det finns liksom inget som fastnar.
Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: lättöl och ramlösa, half n half.
