Kentuckyseven

Kings of Leon presterar sydstatsrock med hjärna. En ovanlig och fantastisk kombination.

Man måste gilla Caleb Folowill röst för att gilla K-o-L. Han sjunger manerat, men i mina öron känslosamt och rivigt. Ett par av rockvärldens allra coolaste stämband som hela tiden överraskar.

Caleb har tre bröder och en kusin med sig i bandet. De groovar loss hämningslöst i Leonland. Plattan är mörkare och lite krångligare än svinsköna ”Aha shake heartbrake” som kom för två år sedan. Men lika underbart bra.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Jack Daniels ur plommonstopet

Redan från första sidan gillar jag Gavaldas bok. Den suger in läsaren i Paris, bokstav för bokstav. Jag trivs i lägenheten som den märkliga trion, sedermera kvartetten, bor i. Det är Philous lägenhet och den är liksom mannen själv otidsenlig, aristokratisk, spännande.

Huvudpersonen Camille bor mitt i Paris, högst upp i ett kallt kyffe till lägenhet. Hon räddas från att frysa ihjäl av den märklige grannen, vykortsförsäljaren Philibert Marquet de La Durbellière. De bor tillsammans med kocken Franck, en klart otrevlig typ.

De kämpar kring livets stora ämnen (utsatthet, ensamhet, vänskap, kärlek) utan att riktigt veta hur man gör. De försöker ta hjälp av varandra vilket, även när det misslyckas, blir deras lycka.

Berättelsen blir tyvärr svagare ju längre den lider. Sista tredjedelen drar ner betyget. Det blir för lyckligt för min olyckliga smak. Det fastnar inte på mig. När jag väl stängt sista sidan är den borta. Bara borta.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Opaliserad pastis
Lyssna till: Fläskkvartetten

Black Mountain ligger på samma bolag som Okkervil River, Jagjaguwar, det säger en del. Men inte allt.

Det känns som en mix av så många olika prylar, så jag vet inte riktigt var jag skall börja. De har iallafall lyckats riktigt bra med sin platta. Det är jag säker på.

Det känns nutida och samtidigt 70-tal. Det känns flummigt och droginfluerat, samtidigt känns det extremt prydligt.

Cymbalerna lär vara fulla med djupa kratrar efter deras spelningar, det är jag helt övertygad om. Det tyder på att man gillar rocknroll.

Det känns till en början som nåt man hört 100 gånger förut. Men ju längre in i mörkret man kommer, ju mer obekant låter det. Gillar. Gillar mycket. Jag behöver vara själv med den här plattan tror jag. Kanske en liten JD som enda sällskap. Eller en Canadian Club? Gimme 5.

Återigen lyssnar vi på kanadensare. Det mesiga men väldiga landet i väster har blivit ett Kentuckyland. Men – for the record Morrisey – vi gillar inte heller deras säljakt.

Här handlar det om psykadelisk 70-talsdoftande rock n´roll i form av Black Mountain. Det är deras andra skiva och den är utomordentligt ojämn. Men det svänger svårt ibland.

Vissa låtar, som Evil ways, är fulla av psykos och drag. Andra, som Queens of play, blir bara jobbiga och jag känner för att plugga mina öron med lönnsirap och bacon.

Plus i kanten; en av låtarna är 16 minuter lång. Respekt.

Betyg: Fyra av sju K7´s.

Andrew Bird beskrivs ibland som indiepopens framtid. Killen, som faktiskt har fiol som första instrument, infriar inte de högt ställda kraven på Armchair apocrypha.

Däremot är Bird en skön bekantskap. Bäst är han när låtarna är enkla och avskalade, ”Armchairs”, ”Scytian Empires” och visselbiten ”Cataracts” är bra exempel.

Vemodigt och vackert, bra texter överlag. Plattan kommer åka fram i sommar, någon gång mellan middagsluren och avecen, var så säkra.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: ESB, extra strong bitter

Jason Collett är en kille med många spett i eldtunnan. Nu har han tagit paus från bandet Broken Social Scene och satsar hela sitt kanadensiska hjärta på solokarriären.

Han har ett skönt sound, och låtarna flyter på enligt singer-songwriter-formulär-ett-adam. Collett har fattat att man inte behöver uppfinna skäggstubbet igen.

Visst, jag har hört det förut. Visst, jag gillar det. Visst, jag tröttnar rätt snabbt. Svaaaag fyra.

Betyg: Fyra av sju K7´s.

Debutskiva från två NYC-grabbar som kan vara metals framtid. Hårt ljud, knappt någon sång och låttitlar som ”Song 17A” och ”Song 17B” ger plattan en kompromisslös känsla. Och ja, jag diggar.

The Austerity Program är förbannade. På sina gitarrer, på omvärlden, på dagens lunch. Det är uppfriskande. Jag blir också förbannad när jag lyssnar. Välter demonstrativt pennvässaren.

Det blir en klar femma. För att få högre betyg hade jag behövt lite mer variation, lite bredare melodier. Men det är ändå anteckningar i marginalen. Black Madonna är en grym, och skrämmande, platta.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: rårörda lingon

Just Jack (Jack Allsopp) gör en glidarplatta med smak av både Costa Blanca och norra London. Pratsången svänger obekymrat över musiken.

Singeln ”Starz in their eyes” och öppningsspåret ”Writer´s block” är bäst. Då svänger den engelska mjuk-hip-hopen som värst. Resten av plattan försvinner för mig.

Kan funka på beach 2007, bland saltstänk och molnfria skyar, gärna en problemfri och lagom spännande dag. En stark trea, trots allt.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: iskall vaniljvodka på valfri pir

Gunnarssons första roman. En historia om ensamheten i Finspång och vantrivseln i en svensk småstad. Hotellet-fylla varje lördag, vardagsjobb på U-livs, långsamma dagar.

Det märks att det är äkta. Tamejfan om inte Gunnarsson själv supit sig full på stads i Finspång varenda lördag i tio års tid. Han skriver befriande enkelt utan en mängd jobbiga adjektiv. Ibland för enkelt, för färglöst.

Det tog mig ungefär två timmar att läsa boken. Den lämnar mig som jag var innan. Ingen omvändelse. Men jag gillade min tid med boken. Två bra timmar.

Extra plus i kanten för alla varma referenser. Som till Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. Som Leonard Cohens ”Songs of love and hate”. Tyder på god smak.

Betyg: Fyra av sju K7´s
Drick till: Kvantrå
Lyssna till: John Lennons ”I´m losing you”

Jag såg den sista Rockyfilmen häromdan. Med farsan i Spårhaga. Det kändes tryggt och lagom respektfullt till en filmserie som ändå betytt något.

Jag får samma känsla när jag lyssnar på Rocky Votolato. En trygg, skön känsla. Lite som att komma hem. Altcountry med munspel, finstämda texter om whisky och annan sprit.

Rocky Votolato föddes i Texas 1978, bor i Seattle och har spelat i flera grupper jag aldrig hört talas om. Han har gått från rockband till ensam folksångare och det är bara att applådera. I vissa stunder äger Rocky sin genre.

Jag tänker hänga med Rocky Votolato framöver, vart han än går. Han är helt enkelt jävligt bra på det han gör.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: vadsomhelst på ett tåg, på väg bort