Kentuckyseven

Har varit och kopplat ur airbagen på Saaben idag. Det var ett bra pris, 1300 riksdaler för att stänga av krockballongen. Man kanske skall börja med det som verksamhet. Men jag vet inte.

Min otroligt vackra och matkunniga fru, lagade mat till mig och Måns idag. Kycklingklubbor, Currysås och rotfrukter i ugnen (vet inte hur det går till…) Helt magiskt. Vilken sås, hur gör hon. Jag frågade faktiskt, och hon svarade: -Det är hur enkelt som helst, man tar bara smör, curry… sen slutade mina öron registrera. Det var något med kastruller och matlagningsgrädde. Mer minns jag inte. Hon får lägga ut det på sin blogg, så kan jag läsa det där sen. (Frugans Matblogg)

Var uppe hos min välfriserade, välmående bror idag. Vi satt i solen, drack öl och tittade när barnen grisade ner sig i sandlådan. Fantastiskt. Johan bjöd på Oceanbryggeriets IPA och deras Bitter. Två mycket mycket goda öl från det härliga mikrobryggeriet i Lyckholms gamla fabriker. De har koll på hur god öl skall smaka.

Nu: Bolibompa och disk.

Boken är hyllad som ett modernt mästerverk. Men jag måste varna er. Den är inte bra. Ska ni läsa någon bok i år – läs en annan.

Ali Smith är från Skottland, uppväxt i en arbetarklassfamilj. Hon skriver nymodig prosa, sägs vara en förnyare av litteratur och är i ordets verkliga betydelse modern. Jag köper inte haussen.

Boken handlar om en kvinna som kommer in (från ingenstans med trasig bil) och splittrar en familj. Hon är stereotypen av den vilda och vackra karaktären som slår sönder allt fyrkantigt. Hon gör mannen i familjen galen, blir bästis med dottern, knullar sonen och får modern att fundera på livet. Suck.

Boken blir långtråkig och förutsägbar. Det moderna språket blir hinder i läsningen. Det känns som att Ali Smith vill briljera. Finns det något värre? Jag renar mig med lite hederlig Dostojevskij. Mossigt, dammigt och alldeles underbart.

Betyg: 2 av 7

1. Håkan Hellström – För sent för Edelweiss

Vad än kineserna säger. Det här är Håkans år. Årets bäst platta, årets bästa texter och årets bästa spelningar. ”Har du tändstickor? Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm.”

2. The National – The Virginia EP

Sångaren Matt Berninger skrämde faktiskt skiten ur mig på Way out West. Som en återhållen urkraft. Det allvarliga Brooklynbandet bara välter fram. Ställ dig inte i vägen.

3. A.A. Bondy – American Hearts

Mangan ringde i våras, ”lyssna upp”, och på den vägen bar det. A.A. Bondy från Alabama, New York är guldkornet som lyser i asfalten. Mörkt, dystert, tungt – fantastiskt.

4. Lightspeed Champion – Falling of the lavender bridge

Devonte Haynes är en hjälte. Debutplatta har sedan januari haft utegångsförbud ur min Ipod. Magisk musik med en lyftande känsla i bröstet. Det stavas hå oo pe pe.

5. Bon Iver – For Emma, forever ago

Justin Vernon har utan att skämmas fört in falsettsången i mitt liv. Skäggig vintermusik med ståpälsvarning i varenda refräng.

6. Timbuktu – En high 5 & 1 falafel

Det börjar med Obama och slutar i eufori. Skånes bästa Jason Michael Bosak Robinson Diakité (född 1975 = Kentuckybarn) öser på. Helt ostoppbar.

7. Bob Dylan – Tell tale signs

Tack, Bob. För att du finns, Bob. På alla sätt nödvändig musik, Bob.

1. Bon Iver – For Emma Forever Ago

Jag hade äran att få se Bon Iver live på deras besök i Sverige. Det gjorde att den så oerhört känsliga, mäktiga plattan som har tagit en enorm plats under 2008, bara blev större. Att få ynnesten att få höra Justin och gänget borde vara alla människors förbannade rätt. Och skyldighet.

2. Laura Marling – Alas I Cannot Swim

Denna spröda kvinna. Hörde talas om henne på kulturnyheterna (tack till public service) och föll pladask. Vackert, rått, och rätt igenom som en stor regntung ek i vårsolen.

3. Fleet Foxes – Fleet Foxes

Debutalbum, ett av de bästa på riktigt länge. Det är något speciellt med debuter, det är så äkta, så rent. Man känner att bandet vet vad de gör, och lämnar inget åt slumpen. Passar till vilket humör som helst, och när som helst. Som en riktigt god whiskey ungefär.

4. Grand Archives – Grand Archives

Ligger på samma ruggigt heta skivbolag som Fleet Foxes. Ännu en enorm debutplatta. Såg ett inslag på musikbyrån, där sångaren Mat Brooke gjorde en liten presentation av sin egen bar i Seattle. Dit skall jag, nån dag snart.

5. Kings of Leon – Only By The Night

Man kände på något sätt att det kommer bli svårt att leverera efter de tidigare albumen. Som har varit fruktansvärt bra. Aha Shake Heartbreak, har fortfarande hög rotation på mina skivtallrikar. Men nu har den fått sällskap.

6. Glasvegas – Glasvegas

Tredje debutalbumet på listan. Inget konstigt med det. Detta är stor musik från en liten stad. Besökte Glasgow för ett par år sedan, och förstår hur ett band som Glasvegas kan blomstra. För det är precis vad som händer. Det här smakar mera.

7. Veronica Maggio – Och Vinnare Är

En av sveriges absolut bästa låtskrivare, och sångerska släpper nytt. Kan ju inte bli annat än svinigt bra. Jag kopplar en mara och håller i..

Ingen vet vem M. Agejev är. Förutom M. Agejev. Han beskriver en obehaglig ung man och dennes förfall till kokain. Jag är redo att hylla.

Boken är skriven direkt och träffar likadant. Den utgavs första gången 1930 och är en del av den ryska skattkistan. Det är något kantigt med rysk litteratur, något som fängslar.

Huvudpersonen Vadim Maslennikov beskriver sin skolgång, sitt hat till sin snälla men fattiga mor, och sin slutliga undergång. Det är ryskt på ett omisskännligt vis. Det går omöjligt att hysa några som helst goda känslor för Vadim. Ändå vänds bladen hoppfullt.

När jag läser ”Roman med kokain” slås jag först av att alla böcker borde vara 196 sidor långa. Samt att ingen skriver så här som inte levt genom sitt öde.

Det gör ont att skriva. M. Agejev är därmed sönderslagen tills benknotorna tränger genom skinnet.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: Sicilienska rödvinet Ságana.

# Lyssna till: Pytor Ilyich Tchaikovskys samlade symfonier.

Det är en vidunderlig prestation han har gjort, Georges Perec. En myriad av människoöden från en och samma trappuppgång i Paris. Noga katalogiserad, noga utförd. Alldeles omänskligt noga.

Jag vet inte var fransmannen har fått alla märkvärdiga historier ifrån. Många av dem hade gott kunnat stå på egna ben. Jag minns velodromcyklisten, akrobaten som vägrade går ner från sin trapets, paret som tvingades till svart magi. Mångfalden i porträttgalleriet är utan motstycke.

Min största invändelse är att det blir för kliniskt. För lite kött och blod, för lite känslor. Perec stryker under varje bokstav med linjal. Tvångsmässigt, inte sällan långtråkigt.

Jag har läst varenda bokstav. Det tog mig fyra månader. Det var inte lätt. Jag tar med mig Bartlebooth och hans historia; gentlemannen som går från ingenting till ingenting via världens hamnar och ett pusselinferno. Det ödet kommer alltid finnas med mig.

Betyg: fyra av sju
Drick till: Carnegie Porter
Lyssna till: Popcorn på 78 varv

Min namne skriver en brevväxling med Kadir. Det tar ett tag innan jag inser att greppet gäller boken som helhet, men efter viss tillvänjning (cirka 82 av 359 sidor) är jag fast, även i formatet.

Khemiri slog igenom med en meteors styrka när debuten ”Ett öga rött” släpptes. Han följer upp succén med Montecore, en vacker hyllning till ”pappor” (tjena jävla galoscher) samtidigt som det är humor, tragik och magkänslor på ett övertygande och litterärt sätt.

Man får en uppriktig förnimmelse av hur det kan vara som ny i Sverige. Vilka blickar man möter, vilka ord man hör, vilken syn man får på de märkliga invånarna. Det är ingen stolt resa för ”svennarna”.

Författaren har språket i sin hand och diskuterar det gärna med läsaren. Jag upplever, gillar och bankar in en given femma i betyg.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: Rooibos-te, sent på natten
Lyssna till: Straight Outta Compton

Bandet kommer till Way Out West i Slottsskogen i sommar. Oh broder, vad jag ska se den konserten.

Okkervil River är från Austin, Texas. Bandet lirar en musik som fullständigt vibrerar av … ja, vad kallas det där nu? Det där som gör att man lyssnar lite extra noga? Trycker örat mot högtalaren. Det där nerviga, äkta, skitiga? Beats me. Men jag vet att jag gillar det.

Sjumannabandet har dessutom den goda smaken att ge ut en bonusplatta, med alternativa versioner av originallåtarna. Något för andra band att ta efter.

Okkervil är indie med stil. Bara att älska.

Betyg: Sex av sju K7´s.

Jag faller direkt för Ritters platta. Som fallfrukt i oktober. Han låter extremt mycket Bob Dylan 1966, när Dylan lämnade folkvisan och blev elektrisk. Fruktansvärt bra, med andra ord.

När Josh Ritter spelade in plattan fyllde han en ladugård i Maine och tog med sig nio begåvade musiker. Resultatet blev en av 2007 allra bästa skivor.

Betyg: Sex av sju.

Pete Doherty har lyckats, genom sina heroindimmor, att göra en helt makalöst bra indieplatta. Shotters Nations är drygt tillbakalutad, ändå hela tiden uppkäftig och tyken. En klassiker i mina hårbevuxna öron.

Gitarrspelet av Doherty och Mik Whitnall är så överjävulskt bra att jag direkt går ner på knä för att sedan vältra över i en sleazy lotus-ställning.

Jag vill ta hem grabbarna till mitt Wii Guitar Hero och bjuda på en helkväll. Med popcorn och bitterljuv folköl.

Betyg: Sex av sju.