Kentuckyseven

En liten fundering bara. Blir det renare ju mer det löddrar? För visst känns det så. Har testat några knepiga ”Eldorado-varianter” någon gång i sommarstugan. Löddrar ingenting. Känns som vanlig handkräm. Det blir inte rent. Så jag undrar.

Varför tror man alltid att Sverige skall vinna? Man har en känsla i kroppen när ”uppsnacket” börjar. Det kommer att gå vägen. Sverige kommer att vinna. Vet inte hur många mästerskapsmatcher man har tänkt: Vi kan faktiskt vinna, med lite tur och Zlatan på topp, så kan vi faktiskt vinna.

Det går ganska ofta bra, men oftare går det som det gick idag. Förlust. Och spelare och lagledare, står lite som frågetecken. Har inga direkta förklaringar. Mer än de gamla klassiska: Jag tycker att vi spelar bra. Vi för matchen fram tills målet. Individuellt gör spelarna en bra match.

Det spelar fan ingen roll. Ursäkta franskan, men man vinner inte matcher på att man tycker att man spelar bra. Det hjälper liksom inte. Man måste göra fler mål än motståndaren. Då först kan man vinna matcher. Jag har aldrig varit en riktig fotbollsspelare. Det kommer jag aldrig att kunna säga. Inte ens medioker. Men de många av de här killarna, spelar och tränar varenda förbannade dag, och får miljoner på kontot varje 25:e ,så jag tycker att man kan förvänta sig att de faktiskt skall kunna göra mål. Det är inte för mycket begärt. Jag tycker inte det.

Självklart förstår man att det kan vara svårt att göra mål. ”Han har ju inte samma medspelare som i klubblaget”, men det skall väl inte vara så enkelt att skyffla undan ett misslyckande. Jag anser nog att en person som Zlatan, måste sen denna matchen som ett misslyckande. Han har (i Lagerbäcks ögon) Sveriges bästa medspelare vid sin sida. Borde han inte kunna toffla in ett ynka ”fulmål” i alla fall? Eller är det för mycket begärt?

Minns tydligt hur vi satt, ett ansenligt antal personer, i vår gamla lägenhet i Linnéstaden, när det var VM i Sydkorea 2002, och Henri Camara fipplade in 2-1 målet i Oita som skickade ut Sverige i åttondelsfinalen. Vem trodde inte att Sverige skulle vinna den matchen? Inte nån i min tv-soffa i alla fall.

När skall Sverige bli ett sådant land, som när vi förlorar en match (betydande), och media står och gråter. Vi kan inte förlora. En fotbollsnation som Italien. Där en förlust inte finns på världskartan. Det är inget alternativ. Vi kanske aldrig kommer dit. Det är inte ens troligt. Det är egentligen riktigt bra att komma till en åttondelsfinal i ett VM. Det är inte kattskit. Inte kattskit. Men jag tror att vi kan bättre. Med en annat attityd och inställning. Vi måste bli mer amerikanska/italienska/norska det är allt. Vi måste tro att vi kan gå hela vägen. Inte att det är ett mål att komma till kvartsfinal. Det är inget mål. Tänk om man satt vid en anställningsintervju och sa att: Jag är nog ganska bra för ert företag. Anställ mig.

Nej, spotta i händerna, och snöra åt skorna lite hårdare. Skjut fan på alla chanser ni får, och tro att den går in. Så kommer vi kanske till Sydafrika 2010.

Sitter på tåget, hem från Sthlm. Känns som Mangans domäner. Den långes revir. Det gäller att hålla sig i skinnet.

Igår: intervju på Arlanda med energi-vd. Intressant om en akvifer, att världens största lager av energi finns under Arlanda i Brunkebergsåsen. Akvifer, smaka på det. Blir en bra text.

Sedan fotografering och vidare in till city. Mötte upp Palle och synade hans enorma lägenhet. Bor som en kung, den gode Johansson.

Vidare ut i natten. Mötte Jonni P och Ubbe på Indigo, mitt i Götgatsbacken. Lyssnade in Landslide med Dixie Chicks.

Vitlöksstället Bröderna Olsson, Ipred-debatt, tjeckisk lager.

Avslutning på  Nada, Söders pärla i mitt tycke. Åsögatan, trångt hak med dj-bås mitt i lokalen. Ubbe visade lite naket och vi drog hem.

Nu: laddar för Söderling, tar en kaffe. Allt gott.

Såg precis en dokumentär på ettan ”Medborgaren”. 4 hemlösa som åker med Malmös Stadsmission till Bryssel för att delta i en konferens om fattigdom. Gripande på många sätt. Hur klarsynta dessa ”medborgare” är. Hur tydligt de ser och upplever det globala problemet, man blir tagen. De lever fullständigt utanför det som vi kallar samhället. Här fick de chansen att göra sina röster hörda. Vara riktiga medborgare.

Sista natten, efter avslutningsfesten, får Henry nog. Han tömmer minibaren, klipper ett duntäcke och drar. ”Till Bryssels undre värld” som han uttryckte det i ruset. De andra känner sig besvikna, men tar det hela med ett oerhört lugn. Som om det var väntat. Som om det vore accepterat. Han drog. Deras handledare betalar skamset notan. Gänget sätter sig i minibussen och drar hem till Malmö. Mycket nöjda.

Undrar om det var fler som såg den.

Det här måste vara nåt av det allra sjukaste jag sett inom mat. För härliga campingsemestrar, för en lång dag på stranden? Möjligheterna är oändliga. Burger King, McDonalds… ni ligger i lä. Ett företag i Schweiz har tagit fram en oemotståndlig produkt. Cheeseburgare på burk.

Och nej, den kommer inte att se ut såhär när du öppnar burken. Snarare såhär:

Ät den.

Chuck Norris once ate a whole cake before his friends could tell him there was a stripper in it.

On his birthday Chuck Norris randomly selects one lucky child to be thrown into the sun.

When taking the SAT, write ”Chuck Norris” for every answer. You will score 8000 points.

Chuck Norris has 12 moons. One of those moons is the Earth.

When Chuck Norris talks, everybody listens. And dies.

Dagens låt är utan tvekan Crooked Legs av The Acorn. Bandet som ligger på Bella Union, samma underbara bolag som har Fleet Foxes under sina vingar. Bör höras.

Langhorne Slim, 29 år från New York.

Sjunger på vägen hem från en spelning, sent i natten.

Fy farao, folkmusiken är räddad. Tack, Slim.

Langhorne Slim

Funderar ibland på vad man egentligen går runt och funderar på. För visst är det så att man går runt och funderar en hel del. Kanske är det så att den enda gången man inte funderar, är när man pratar. Då säger man bara det man har funderat på.

Vill jag egentligen ha två knappar uppknäppta om jag har pikéskjorta, bara för att man skall ha det enligt nån reklambroschyr från Brothers. Borde jag köpa ny bil nu, nu när det är så billigt med begagnade bilar. Är jag en bra pappa, även om jag skäller på min son. Håller jag på att bli fet, eller kommer min mage att stanna som den är nu, har jag nått gubbfettgräns. Är alla meteorologer extremt intresserade av väder och vind, är de med andra ord världens bästa kallpratare.

Jag tror inte att man funderar tillräckligt på vad man tänker på, när man väl slår sig ner och gör precis det. Känslan av att man inte hinner med sig själv med två små barn, och en fru som tycker att man borde städa mera, och kanske lyssna mera. Det är ibland en frihet att komma på sig själv med att man inte tänkt alls. Kanske en dålig sak, när man skulle ha tänkt på att dra åt vattenslangen lite hårdare. Före vattnet gick över hela badrumsgolvet.

I fjärde klass, fick vi varsitt helt nytt och fint skrivhäfte. Minns ni. Hon förkunnade: Det här är er tankebok. Här skall ni skriva ner tankar, under en liten stund varje dag. Även om ingen annan fick läsa den där tankeboken, var det ju naturligtvis en omöjlighet att skriva ner vad man tänkte när man var tio år. Att försöka förstå vad man tänkte när man var tio år. Hur tänkte hon där. Jag förstår ju inte själv alltid vad man tänker på. Och jag har passerat tio med råge. Men jag har kvar boken. Nån slags blogg. Med marmorerat omslag.

Det var bara en tanke.

Ett liv utan liv, en avgrund utan botten, en färg klart mörkare än svart.

Några författare lyckas fånga det, göra det intressant och omvälvande.

Läser just nu William T. Vollmann, en av dem.

Han har bland annat  skrivit Rising up and rising down på  nätta 3.300 sidor. Det är som Bibeln. Två gånger.

Jag läser Rainbow Stories, en av hans första novellsamlingar från 1989. Omtumlande om människor som det är svårt att tycka om.