Kentuckyseven

Var uppe hos den gamle idag och tog en fika. Imponerades av nytt altanbygge. DeWalten går varm hos den gamle mannen. Snokade runt bland hans gamla miniatyrflaskor och hockeysouvenirer från Phoenix, och hittade en klenod.

En Nikkormat FT3 (Nikon) från 70-talet, med några schyssta objektiv. Ringde omgående min vän fotografen (Jonas) och fick reda på vad det rörde sig om. Nu skall här plåtas. Old School. Inga digitala prylar för mig inte. Det finns faktist ett batteri till någon typ av mätare i, men annars är det att vrida fram nästa klick som gäller. Snyggt.

Tillbaka från Paris. En knapp vecka med familjen i baguettens huvudstad. Vill flytta dit. Undrar om det finns plats på Le Mondes redaktion?

Hugo fick äntligen åka upp i Eiffeltornet, Albin dominerade vid Sacre Coeur, jag och Sofia njöt av varje gathörn, av varje impuls, av varje sekund.

322 mil, tur och retur. Grabbarna var fantastiska. Äkta globetrotters. Finns inget bättre resesällskap i världen. Il padre, stolt och lycklig.

Badade i en vulkansjö i Koblenz på vägen hem. Gott så.

Har precis lagt in beställning på kanske den hetaste tishan i sommar…

Finns att köpa på: Fanfire

Sitter i ett överjävligt regnigt Gävle och avnjuter en Gösser och lyssnar på min son. Han kör som vanligt volvocars.se och bygger bilar. Helt maniskt. Han äger på internet.

För att komma över regnet (det som inte borde finnas på semestern) måste man ha nån skön musik att hänga med. På så vis kan man väl säga att jag har hittat nåt som man kan lyfta lite till.

Dagens låt, Eels In – In My Dreams

Albins polare Ulrik kan sjunga. Dra och bada, vad grabben kan sjunga. Som en ung Jonny Lang går han på i egna låten ”My own little heaven”.

Det är första steget på en stor artistkarriär. Gåshud hela vägen in till städet, stigbygeln och snäckan.

Kullaviksgrabben (14 år!) syns i höst i en stor tv-tävling.

Ni vet var ni såg honom först.

Ulrik – My own little heaven

Först när jag har läst sista raden går det upp för mig. Att jag just tappat en relation, en vän. Det är bara att tacka Morten Ramsland för sagan, den är storartad.

Pocketboken ligger bredvid mig här på köksbordet. Sliten. Bränd med ett levande ljus (sent, sent ute i mörkret på balkongen) och nersölad med juice. 365 sidor, flamberade och klibbiga.

Jag tycker mycket om den, Hundhuvud. En norskdansk släktskröna som flyger mellan generationer och tidevarv. Jag hänger inte alltid med, men jag är likt förbannat förtjust.

Ramsland gör ett otroligt porträtt av farfar Askild som säljer sonen Fladderöras myntsamling för 15 spänn på krogen. Det blir värre. Det blir både nazistläger och krabbfiske. Framför allt blir det en mästerlig historia.

Morten Ramsland är ett danskt stjärnskott. Han väller fram över sidorna. Jag tänker både på Georges Perec, Carlos Ruiz Zafón och Ulf Lundell. Det går inte att stoppa historien.

Jag trodde inte att den unge (född -71) författaren skulle klara av att knyta ihop säcken. Men jodå. Jag stänger sista sidan och förlorar min vän.

¤ Betyg: sex av sju K7´s
¤ Lyssna till: Bob Dylans ”Desolation Row”, från live-66-plattan.
¤ Rök till: Davidoff Primeros. Handrullad, 46 bagare på Brobergs.

Jag och Måns åkte bil idag. Först med mamma och lillebror. Klagan om att byta radiokanal och annat direkt.

När jag och Måns åkte bil själva, var det inget snack. Hårdrock rätt igenom, ingen som klagade. Vi har fattat. Vi vet. Två män i bilen.

In ancient China there is a legend that one day a child will be born from a dragon, grow to be a man, and vanquish evil from the land. That man is not Chuck Norris, because Chuck Norris killed that man.

For some, the left testicle is larger than the right one. For Chuck Norris, each testicle is larger than the other one.

A Chuck Norris-delivered Roundhouse Kick is the preferred method of execution in 16 states.

Chuck Norris once ate an entire bottle of sleeping pills. They made him blink.

There is no face behind Chuck Norris´ beard. There is only another fist.

Buffy Brogren levererar från Chicagos skitiga bluesgolv:

Om du någonsin får möjlighet att spendera en kväll i Chicago är haket på 2519 Halsted, the place to be! Välscoutat av Löfvet för några veckor sedan och jag har precis fått mitt livs bästa klubbspelning till livs på den adressen.

Utanför entrén hänger två skyltar med texten B.L.U.E.S. Den ena med så mycket patina att den antagligen hängde där redan innan de byggde huset för si så där en 40 år sedan. Den andra är en fantastiskt neonskylt med blå text och röd ram.

En svart broder modell större i jeansväst står i dörren och äger entrén. Fick visa leg, det var inte igår. Väl innanför är och andas stället blues. Finns inget i lokalens interiör som inte har en bäst föredatum passerade för minst fem år sedan.

Patina med stor H som i hak. Avskalat möblemang, bara barstolar och träbord. Skyltarna på bordet gör reklam för shots eller bomber med Jägermeister varför man nu skall dricka det på en bluesbar.

Jag satsar på Miller i hettan och senare under kvällen ackompanjerad av en riktigt bra bourbon som gick under namnet Makers någonting. Stället är i princip tomt när vi kommer dit vid 21-tiden men fylls snabbt då bandet drar igång strax efter halv tio. Publiken domineras av studenter från universitetet två kvarter bort men här finns personer i alla åldrar och dansgolvet framför scenen har under en 15-minutersperiod en medelåder på plus 60, som verkligen gick igång på den svarta musiken från söder.

På scen denna heta junikväll i norra Chicago står Rodney Brown & Hotrod. Rodney är precis allt det du vill ha av en blueskung, stor, svart, basröst, kort till skratt men med en fantastisk längtan i rösten och kung på sax. Förövrigt gillar han sin blues funky.

Han är under hela kvällen tungt uppbackad av bandet där gitarristen, en till utseendet och uttrycken blandning av Ulf Lundell och Janne Schaffer fast tunnhårig. Första setet svänger fantastiskt och alla vill bara ha mer. Under det andra setet kommer det ett magiskt ögonblick när Rodney Brown lär oss alla, om vi inte tidigare visste, vad blues är. It is a good woman gone bad och sedan drar de igång en långsam tolva som sakta mal fram genom lidelse, smärta och kompakt mörker. Bandet har fått sällskap av en ung man med munspel som fyller det sista lilla tomrummet och skapar den perfekta bluesspelningen.

Så om du någonsin spenderar en kväll i Chicago, lova dig själv att ta dig till B.L.U.E.S. på 2519 Halsted, släng fram lägget och beställ en Makers. Det kommer du aldrig att ångra.

Det här är Buffy Brogren för K7 i Chicago.

Hur mäktigt namn är det? Holly Throsby. Kunde varit en över-ambitiös manager som har snickrat ihop det namnet. Hur som helst, det spelar faktiskt ingen som helst roll hur namnet låter eller stavas. Holly har kört över mig, rensat mig som en bohusländsk fiskare ombord på trålarn. Hon vräkte ner mig via en halv-nelson. Would You? Lyssna upp den. Bonnie Prince Billy, kunde inte heller motstå australienskan med den trollska rösten, det galet vackra uttalet. Vem kan det?

http://www.myspace.com/hollythrosby