Kentuckyseven

The Gun Club från Kalifornien.

Thåströmfavoriten Jeffrey Lee Pierce på mikrofon.

Monsterlåten ”Sex Beat”, tidigt 80-tal, helt knäckande.

Tipstack till Christian Egefur.

Gun Club – Sex Beat

”Hajen” heter egentligen Amanda Bergman och är från Gagnef.

Hon kunde lika gärna varit uppfödd i Alphabet City (pre gentrefication).

Låter som om Regina Spektor och Tom Waits fått en sladdunge.

Här kör hon Bob Dylan-låten ”Moonshiner” från guds första bootlegplatta.

Hajen – Moonshiner

Det var i onsdags. Barnen var till hälften i sovläge (nej, inte tonåringen). Mangan ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Syrran ringde; klart jag skulle med till Säröbaren. Soundtrack-Ebbot hade klubb; klart jag skulle.

Vi körde ner till det gamla stationshuset och möttes av tumult. Hundratals bilar, lika många cyklar. Jag såg en (1) parkeringslucka längs med kajkanten och sänkte högerfoten över pedalen. Mangan satt bredvid och höll i sig. Vi såg rätt hårdkokta ut, misstänker jag.

Från ingenstans vrålade en sliten Ford Sierra fram. Vi möttes nästan, han svepte in och tog platsen. Min plats. Jag ögnade min motståndare med tung blick. Ur Sierrans baksäte går Håkan Hellström. Kritvita jeans, popfrilla och det där sköna garvet.

Jag och Mangan tappade hakan, som det heter, och tittade på varandra. Gud i himlen vad vi unnande Håkan Hellström den där platsen. Vi kunde parkera på jävla månen för Håkans skull.

Inne på Blomstermåla fortsatte kaoset. Det doftade stordåd. Bland en miljard tomma rosévinsflaskor, bland en miljard seglarkillar, bland en miljard välbärgade 50-taggare. Särö är snobbigt på sina håll och vi var mitt i hållet.

Världsmedborgaren Ebbot Lundberg gled förbi i sin kaftan. Ebbot är inte bara mittpunkt i The soundtrack of our lives. Han är inte bara Gaisare. Han är inte bara skäggig som en björn och mäktig som ett svin. Han är även Säröbo.

Med Beatles som bakgrund, på ljuvlig superåttafilm, tog Ebbot mikrofonen. Alla var välkomna, även om scenfolket såg lite tagna ut av publikens välklädda minglande och bitvisa ointresse.

Ebbot röjde på. Körde enorma ”Hurt” som Johnny Cash gjort odödlig. Pratade tyska i mellansnacket. Theodor Jensen gjorde The Plan-låtar. Titiyo fick fram allsången med ”Longing for Lullabies”.

Solen var sedan länge uppslukad av havet. På klubbgolvet såg det ut som landets mest skruvade firmafest. Ebbot samlade alla artister på scen. Kramkalas.

Gänget gjorde Lou Reeds ”Perfect Day”. Sedan kom han. Parkeringstjuven från Frölunda, Håkan Hellström. Publiken gick bananas, taket lyfte och korkar sköts obevekligt mot taket.

Alla gick av. Kärlek i luften. Håkan kom tillbaka, gjorde en omtumlande ”Ramlar”. Mangan räddade Titiyo från en fallande gardinstång. Jag fick en svettig kram av Håkan när han lämnade scenen. Allt var förlåtet.

För övrigt…

…längtar jag till nästa helg. Way out West i Slottsskogen. Med GL Blå från Vallda trekant, rakt in till Slottsskogen, behöver jag inte ens tänka på parkering.

Satt på Nygamla igår. Ösregn, 3000 ensamma själar runt det bedrägligt gröna och perfekt klippta gräset.

Hade med mig fyra goa barn (två egna och två inlånade), köpte popcorn, kaffe, korv, Ahlgrens bilar och ännu mera popcorn.

Matchen startade och var rätt trevlig.

I ungefär fyra minuter.

Sedan kom ångesten.

Jag tittade mig oroligt omkring, såg rakt in i själen på de andra papporna runt om mig där på familjeläktaren.

Deras blick sade en sak allena:

”Vi kommer inte att göra mål. Vi kommer inte att vinna. Hur fan vi än gör.”

Publiken jublade när ÖIS gjorde självmål på storbildsskärmen.

Pärlan Ericsson missade ett friläge.

Publiken jublade när nåt bottenlag från baksidan åkte på baklängesmål.

Våra brassar spelade smånätt i mittcirkeln.

Publiken jublade när ÖIS gjorde ytterligare självmål.

Trelleborg gjorde mål på ett av deras TVÅ anfall på hela matchen.

Publiken satt tyst när Mattias Lindström blev utvisad för avsiktlig hands.

Vi levde vårt öde, i beslutsam stillhet. Pressen på slutet uteblev.

Spelarna kämpade och slet för klubbmärket, fick inget.

Publiken skrek ”Avgå Axén”, utan övertygelse, tre gånger, precis innan slutsignal.

Vi tog vårt pick och pack och traskade hem i regnet.

Köpte en ny halsduk på vägen hem, grön och svart.

Snabbanalys?

Det handlar om lidande sedan 1894, varken mer eller mindre.

Brody Dalle, som är Josh Hommes (QOTS) fruga, har slängt ut en  debutplatta. Dagens låt kommer från densamma. Ghetto Love. Håll i hatten.

Spinnerette – Ghetto Love

Hört talas om Patrick Watson? Inte? Då kan jag presentera den mannen för dig. Jag är säker på att ni skulle kunna bli såta vänner…

Patrick Watson – Fireweed

Nu är fyra regntunga veckor av ledighet till ända. Hälften har tillbringats i norr, där myggen är stora som kajor. Fick uppleva ett stort fiskeögonblick utanför Ljusdal. Drog upp en riktig monsteraborre. Kändes på riktigt. Var på kantarellsafari i djupaste skogarna, ivrigt påhejad av mina naturälskande familjemedlemmar. Slutade med att jag sprang in i bilen och låste dörrarrna. Myggen studsade mot rutorna som kamikazepiloter.

Firade bröllopsdag på Kalles Bar & Grill i Gävle, magiskt ställe. Åker du omkring i 026-området, kan jag bara be dig stanna till och njuta av god mat på det haket. Stället har för övrigt en makalös uppsättning i ordets rätta bemärkelse, på herrtoan.

Resten av semestern har tillbringats vid grillen.

Det australienska monsterbandet Wolfmother är klara för Way Out West. Fortfarande inte köpt biljett? Se till att fixa det omgående. Det här blir kolossalt.

Wolfmother från Rock am Ring -07

Frank Black i en sliten brun svett-tisha.

En av Pixies bästa låtar.

21 år sedan.

London.

Pixies – Hey (live)

M T B är hederlig amerikansk sydstatsrock. White trash, red neck, kärt barn. Som att flytta till trailerparken och bo in sig.

Jävligt bra, hursomhelst.

Marshall Tucker Band – Can´t you see (live)