Kentuckyseven

Vi presenterar John Ola, svinhård gitarrist i C.Aarmé, som nyligen släppt sitt tredje album World Music. Punken från Göteborg har aldrig låtit bättre. Är du inte redan frälst föreslår vi att du tar dig in på deras myspace: C.Aarmé. Enjoy.

I lurarna just nu?

”Hela iPoden är ju som en enda stor guldtacka där man kan blanda hej vilt! Tack teknologin. Men låten just nu är: The Trend – Band Aid, och ska det vara hel skiva blir det fortfarande: Girls – Album.”

Bästa bok under 2009?

”Bok? Vad är det?”

Vem är värd höstens/vinterns genombrott?

”Alla som vill. Själv tycker jag det känns gott att slippa pengatörstande rigida skivbolagsbossar som inte har en jävla aning vad det handlar om.”

Rolling Stone Magazine har samlat decenniets tio bästa album.

Gillar att Dylan, Stripes och Strokes är ombord.

Saknar Bon Iver.

Saknar Springsteen för sitt Risingalbum.

Saknar Ryan Adams Heartbreaker-platta.

Saknar The National, Band of Horses, Bright Eyes.

Saknar Kings of Leons Aha shake heartbreak-platta.

Saknar våra svenska hjältar Lars Vinterdäck, Håkan, Thåström.

Hursomhelst, här är Rollings top ten:

1. Radiohead: ”Kid A”
2. The Strokes: ”Is this it”
3. Wilco: ”Yankee Hotel foxtrot”
4. Jay-Z: ”The blueprint”
5. The White Stripes: ”Elephant”
6. Arcade Fire: ”Funeral”
7. Eminem: ”The Marshal Mathers lp”
8. Bob Dylan: ”Modern times”
9. MIA: ”Kala”
10. Kanye West: ”The college dropout”

Howard Eliott Payne – Bright Light Ballads

Ytterligare en overkligt bra debutplatta. Den oväntat brittiske Howard Eliott Payne gör allting rätt. Hela plattan osar av den där amerikanska folkkänslan som man bara kan älska. Rakt in i hjärtat. Det skulle vara intressant att se om någon skulle kunna sitta still med skorna under bordet, när Howard kör igång.

Iron & Wine – Around The Well

Sam Beam känns som en gammal vän, som jag aldrig vill skiljas från. Hans musik är som den där sköna dimman man ser över ängarna på sensommaren, som älvor ungefär, fast med mer skägg.

När han gör sin grej är det som Dallas var på 80-talet. Lite som att vakna upp 5 avsnitt senare, och allt var en dröm. Around The är inget undantag, skivan som innehåller b-sidor och andra sköna uttag ur musikarvet Iron & Wine innehåller mycket banjo, steel guitar och alla andra attribut som skapar soundet, som jag missbrukar så svårt.

Bon Iver – Bloodbank EP

Justin Vernon kan sin sak. EP:n håller måttet. Kommer kanske inte upp i Forever Emma klass, men den går inte att se förbi på en lista som denna.

Varje gång jag åker förbi Järntorget och Pusterviksteatern, hör jag de dubbla trumseten, ser de slitna t-shirtsen och de vildvuxna skäggen, men framför allt Vernons enorma stämma. Fy fan, det är bra detta. Riktigt bra. På så många sätt. Titelspåret är mördaren i filmen. Inte svårt att lista ut.

Elin Ruth Sigvardsson – Cookatoo Friends

Har alltid gillat Elin. Från första plattan. Såg henne på konserthuset, och föll pladask. Känsla attityd och låttexter av absolut högsta klass. Duetten med Lars, min idolfavorit genom alla tider, klättrar upp på ryggen, tar ett rodeogrepp och hänger kvar. Den går inte att bli av med. Världsklass.

A.A. Bondy – When The Devil’s Loose

Mannen går från klarhet till klarhet. Förra plattan var en av förra årets absoluta favoriter. Denna gång har han tagit ett kliv närmare Dylanstatus i mina öron. Det är svårt att välja ett spår som inte blir ett monster i lurarna, men smaka på False River, så kanske man får känslan för vem han är.

Wolfmother – Cosmic Egg

Det här bandet kan. De kan tamigfan allt. Hur man kan följa upp en debut som deras förra platta är helt osannolikt. Efter att se dem på Way Out West blir man inte klokare. Fan, att man kan få fram ett sånt sound, som egentligen bara kan finnas på en scen, den scenen just då.

Har redan tidigt annonserat att Cosmic Egg skall finnas på denna lista. Kunde ha gjort det innan den kom ut. Man bara vet att det blir jävligt bra. Andrew Stockdale for fucking President.

Funeral Party – Bootleg EP

Ett band som jag bara går och väntar på. Har lyssnat sönder EP:n, och är i stort behov av en fullängdare. Californien har skickat ut ett antal bra band, helt övertygad om det. Men Funeral Party känns nytt och fräscht. Lyssna på NYC Moves to the Sound of LA ,så förstår du jag vad jag menar. Inget plagiat på något som redan finns att köpa på iTunes. Stenhårt, melodiöst, alkoholdoftande och riktigt jävla bra. Ser fram emot mer.

Langhorne Slim – Be Set Free

En dag ska jag åka till Langhorne, Pennsylvania och skaka Sean Scolnicks hand. 29-åringen har varit min bästa vän i två år, fast han har ingen aning.

Från de tidigare plattorna, där det råa drivet åt upp mig helt. Till denna, Langhorne Slims fjärde platta, där han förädlar hela soppan till perfektion.

Receptet? Starka melodier. Rösten, jävlar, rösten. Och känslan, den där självklara coolheten i allt han tar i, som gör att jag vill vara där, mitt i studion, när det skapas.

Jag behöver ingenting mer.

Ingenting – Tomhet, idel tomhet

Ibland är en skiva något större än just en skiva. Som en känslostorm stöpt i musikform. Eller kanske det som finns kvar efter stormen, ett soundtrack till ett härjat landskap. Som Ingenting.

Stockholmarna har fått sin egen Håkan Hellström i frontfiguren Christopher Sander. Såklart ska producent Haapalainen hyllas, men … ”Tomhet, Idel tomhet” är för mig en hjärtinfarkt av känslor, ett sår som oväntat läker under tio spår, Sanders stolthet.

Lyssna på den avslutande bönen ”Låt floden komma”. Som innerligt starkt kaffe åt en sovande musikindustri.

Wolfmother – Cosmic Egg

Skinnbrallor, check. Helvetesfingrar, check. Stel överläpp, check.

Vi som var i tältet på Way Out West vet vad det handlar om. Rock n´ roll 2009 tillhör Wolfmother.

Krullbaggen Andrew Stockdale blev av med några bandmedlemmar från debutplattan, tog in nya från hemkvarteret i Sydney och … vem saknar Led Zep?

Här är 70-talens alla riff igen, fast med ett hungrigt band som käkar kosmiska ägg till frukost.

Howard Elliot Payne – Bright Light Ballads

Alltså, var börjar man? Jag har lyssnat mer på Howard Elliot Payne än vad som är hälsosamt. Varsamt producerat av Ethan Johns (Ray LaMontagne, Ryan Adams, Kings of Leon, mfl) med en doft av Dylans 60-tal fast på egna ben, med egen styrka.

Tack Emmet för upptäckten. Årets genombrott i mina lurar.

William Elliott Whitmore – Animals in the dark

Banjon är tillbaka! William Elliott Whitmore är 33 år, låter som 83, har druckit whisky spetsat med glassplitter, vi snackar en hel återvinningscentral.

Banjomannen sjunger sina gospels om ond bråd död med en närhet som bränns. Ett test: sätt på låten Old Devils och försök att sitta still med högerfoten.

Ogörligt.

Conor Oberst – Outher South

Geniet Conor Oberst… i år släppte han grymma ”Outher South” ihop med sitt Mystic Valley Band. Det är nog årets skönaste platta. Tillbakalutad, vass, jordigt, svängig, bra texter, som ett slags genomsnitt av bra musik 2009.

Att Oberst samtidigt håller liv i banden Bright Eyes och Monsters of Folk känns nästan obehagligt bra.

Killen från Omaha, Nebraska är en lysande begåvning i ett allt tätare mörker.

Great Lake Swimmers – Lost Channels

Slöjdlärarmusik rakt från Kanadas urskog.

Tonerna sprider sig som ett tätbevuxet skägg.

Lyssnar man låt för låt kan Great Lake Swimmers vara världens mest underbara band. När Tony Dekker stämmer upp i Concrete Heart, vad göra? Jag hissar vita flaggan och klättrar ur min bunker. Jag ger upp.

Great Lake Swimmers vinner.

Hur bär sig karln åt? Har funderat mycket på det. Han får dit de mest överjordiska gäster. Thåström behöver jag inte gå in på, Jonas har täckt det.

Satt idag med min fru och kikade på tidigare avsnitt på SVT Play (som för övrigt äger) och såg avsnittet med Roseanne Cash. Magic Woman. Man kan inte motstå hennes tydliga countrystämma. Sa till min fru, jag har en fantastisk låt av Roseanne på datorn. Letade och letade, för att slutligen inse att jag tänkt fel. Men det gjorde inget. Det jag tänkte på var Kelly McRae, och hennes fantastiska låt ”Johnny Cash”. Nära ändå.

Kelly är fantastisk, det är det inget tvivel om. Kanske inte som Johnnys dotter, men helt unik på sitt sätt. Lyssna upp henne på hennes MySpace.

Doldisen Howard Eliott Payne hamnar lätt på min topp-sju lista över årets bästa plattor.  Inte överst, men tryggt i mitten. Här är ett litet smakprov från en radiosändning i London.

Howard Eliott Payne – Dangling Threads

PS I: Såg ni Thåström igår? Han satte resten av Sveriges rockelit i skolbänken. Stenhård som vanligt. Ber en bön om att ”Pimme” har några plattor till i sig, och framför allt livespelningar.

Thåström på Skavlan

PS II: Albins polare Ulrik är helt grym. För någon timme sedan vann han den nordiska melodifestivalen, helt utan konkurrens. Den grabben går storhet till mötes. Grattis!

Ulrik – En vanlig dag

Thåström gör idag sitt första tv-framträdande sedan T-forden presenterades i Detroit. Ryktet säger att han spelar enorma ”Kort biografi med litet testamente” på Skavlan, SVT 1, 21.00-22.00.

Då står Sverige stilla en stund.

Läste Georg Cederskog reportage i DN. Bra skit. Inte minst Thåströms citat om låten ”Främling överallt”, där han för första gången sjunger om sin far.

– ”Främling överallt” var otroligt svår. Den hade legat jättelänge och bara väntat på att komma ut. Jag ringde min brorsa och sa: ”Nu har jag skrivit en låt om farsan.”
”Ja, jag har faktiskt undrat varför du har dröjt så länge”, svarade han. Och det var ju konstigt att den inte kommit tidigare. Den låten förändrade situationen ganska mycket, det var någonting som man inte riktigt kunnat tala om i min familj. Det var väldigt befriande. Jag lirar den jämt live.

Eller om varför han inte ger intervjuer mer än var sjätte år:

– Varför ska jag göra det? Jag behöver inte göra sådant, det är inget skivbolag som bestämmer över mig. Jag kom till en punkt där jag kände att jag stått i samma pose framför kameror sedan -86, och då kändes den lite cool fortfarande, men jag stod kvar i den tio år senare. Jag har poserat klart. Och vill folk lyssna på mina låtar och min röst så tror jag faktiskt att de gör det ändå. Det fanns en tid då jag behandlades som en människa som satt inne med sanningar: ”Här kommer han och han har lirat i Ebba Grön och skrivit kvasipolitiska texter i Imperiet”. Jag fick frågor om … världssvälten och kände bara: ”Hur kan ni fråga mig det? Är ni galna? Jag är bara en jävla lodare från Högdalen. Jag är ingenting jämfört med någon annan.”

Tystnad.

– Och jag vill inte göra kokböcker heller (skratt). Min skulle dessutom rymmas på ett A4.

Thåström nämner också Nada, min favoritbar på Söder.

– Jag hade aldrig kunnat skriva ”Skebokvarnsvägen” utan att flytta hem till Stockholm från Köpenhamn och sätta mig på Åsögatan. Så är det. Jag hade burit uttrycket inom mig ett tag, men sedan när jag började skriva så sköljde låtarna bara över mig. Det var jävligt häftigt. Att sitta där på natten och höra folk som var på väg hem från Nada, krogen som ligger där, och känna att jag är inte med fast ”det är ett party nere på gatan” (textrad ur ”Söndagmåndagsång”).

Som sagt. Missa inte Skavlan. Dysch-dysch.

Hakar på Mangans list-tankar. Var vore världen utan listor? Många band har redan lova att släppa nytt under 2010, här är  topp-7:

1. The National.

2. Spoon.

3. Sufjan Stevens.

4. Drive-by truckers.

5. Shout out Louds.

6. Interpol.

7. Rogue wave.

Japp. Då var det onsdag. Mitt i veckan skulle man kunna säga. Men det skulle ju inte riktigt stämma… Hur som helst så känns det alltid som en milstolpe. Halva arbetsveckan avklarad, halva kvar.

Sitter på X2000 som alltid på onsdag morgon, och undrar varför jag inte passar på att sova på tåget. Då hade jag sluppit veta att vi hade ett tekniskt fel i Töreboda. Hade suttit lyckligt ovetande och bara dreglat på min kavaj, som vanligt.

Börjar närma sig list-tider. När årets bästa plattor skall listas. En av favoritartiklarna i alla musiktidningar. Tror att Kentuckyseven skall försöka i år igen. Försöka plocka russinen ur kakan. 7 mästerverk från 2009. Skall slänga upp tidigare år också. Visst är listor bland det bästa som finns.

Gammal bit, men beroendeframkallande som en gul Blend.

Flobots – Handlebars