Kentuckyseven

Emil Svanängen, aka Loney Dear, har alltid varit en stor Kentuckyfavorit. Lo-Fi-kungen från Jönköping gör innerlig musik som för tankarna till både Bon Iver och en helig ande, evig och fri.

Senaste plattan ”Dear John” är ett mästerverk, börja med låten ”I was only going out”. Och missa inte  ”Ignorant Boy, Beautiful Girl” från skivan Citadel Band. Vacker som den du älskar.

Lyssna upp: Loney Dears myspace

Tack, Emil!

Foto: Sara Arnald.

I lurarna just nu?

– Johann Sebastian Bach ”Meine seele erhebt…”

Din bästa läsning under 2009?

– Jag gillade Carl Johan De Geer, Paul Auster, Jenny Diski.

Vem är värd årets genombrott 2010?

– Innehållsrik kultur och socialt ansvar.

Har slitit klart uppe på vinden nu. Äntligen är det klart. Mitt lilla nya krypin. Här kan man sitta och glo på programmen som frugan bojkottar (det är inte jag som bestämmer hemma över fjärrkontrollen).

Har haft blåbyxor på varje ledig minut, och slipdamm långt uppe i hjärnbarken. Men det var det värt.

Före:

Efter:

Nästa samtal blir till Martin Timell, han kan börja leta efter nåt nytt. I’m quitting my dayjob.

Hurricane Gilbert. Som man älskat den skeve gitarristen i Håkan Hellströms augustifamilj, Håkans eget E Street Band. Visst – han lirar varje fredag kväll i På Spåret. Men lätt gjort, skönt förlåtet, svårt älskat.

Det är Daniel Gilberts första soloplatta döpt efter ett hak på en av långgatorna kring Järntorget. Det är ett jävla bra skiva.

Det börjar med Maelstrom. En suggestiv rocklåt som andas både Babyshambles, Broder Daniel och Neil Young. Sedan bara plattan väller fram. Jag kan inte tänka på något annat, it´s them damn city lights.

Vänta er inga sköna toner. Inget mys. Istället växer tio starka låtar fram. Hurricane har skapat en alldeles egen skiva, det skaver och det rycker och det gör ont och det känns så där alldeles riktig, riktigt som det gör när bra musik tar över universum.

Göteborg äter upp världen. Gott så. Bara prinsar kvar. Och ljudet av Gilberts gitarr ligger som ett soundtrack till den tunga himlen. Låt regnet komma.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: JB straight.

Det finns klara plus och minus med Joel Almes andra platta. Som recensent tar jag mitt ansvar och stolpar upp dem härmed. Alla som känner sig berörda kan lämna sin kommentar nedan.

Plus: Det här liknar Bruce Springsteen. Det här liknar Moneybrother. Det här är romantiskt. Det här är någon (Joel Alme) som brinner för det han gör. Sista låten, Spanish Moss är fin.

Minus: Det här berör mig inte. Det här är svulstigt producerat. Det här är alldeles för arrangerat sett till låtarnas karaktär. Om någon skriker ”vargen” för högt är risken att ingen lyssnar.

Det hela ger ett svagt betyg. Joel Alme lyckas inte. Ändå ska han ha en eloge, fast jag tror han slänger den åt helvete. Från alkoholiserad basist i Hästpojken till det här, P3-kändis och den blåvita klackens darling.

Jag trodde att det skulle vara större.

# Betyg: Tre av sju K7`s

# Drick till: Dry Martini, som en crooner.

Gamle Jesse Fuller byggde ett eget instrument (the fotdella) och gav sig ut på vägarna. Han började på barerna i San Francisco och turnerade tills han dog 29 januari 1976  av ett brustet hjärta.

Lyssna in enorma Red River Blues:

Jesse Fuller från 1968

En bild säger mer än tusen ord.

Tack för allt, Tevez.

Ölklubben Cascade, där jag är stolt medlem, hade vinterträff i gårkväll. Föredömligt organiserat av Bennis och Säfström som vanligt.

Började med att vi hackade upp en isvak på havsisen i Särö med hjälp av spett, yxa och biceps. Efter kolgrillad wurre blev det bastu, ett isande bad och följande ölpresentationer.

Nio medlemmar hade med sig varsin favoritöl, jag bjuder på dem här.

Jonas val:

Punk Ipa – aggressiv skotte.

Mild pilsnerinledning och vacker bitteravslutning i perfekt äktenskap.

Frippes val:

Adnams the bitter – bärnstensfärgad britt.

Avslappnad och balanserad bitter, alltid pålitlig.

Richards val:

Sierra Nevada Pale Ale – berömd bergsbira.

Trendig pale ale med snygg etikett och massor av cascade.

Stolpes val:

Brooklyn Lager – storstadspuls på butelj.

Mångfacetterad öl som är mycket mer än bara en lager.

Silfverstolpes val:

Nøgne Ø IPA – Norges finest.

Kompromisslös öl med fyllig smak, väl värd sin vikt i guld.

Anders val:

Spaten – Münchens koloss.

Facit på flera fronter när det gäller ljus lager.

Mangans val:

Weihenstephaner Hefe – nice weiss.

All weissbiers urmoder med en grumligt god alptoppskänsla.

Torrings val:

Carlsberg Hof  – minnenas mellanöl.

Alla har minst sju lyckliga uppväxtminnen till hofen.

Toffes val:

ESB – stark & bitter.

Ett original i bitterklassen, engelskt hantverk med stil och tradition.

We Were Promised Jetpacks är bandet från Skottland (ja, vi älskar den breda accenten) som bara öser på.

Utan kompass, karta eller nödproviant. Musik som studsar fram. De spelar 30 januari på Debaser Slussen. Missa inte.

We Were Promised Jetpacks – Quiet Little Voices

Howard Elliot Payne är en Kentuckyhjälte av stora mått. Debutplattan gick varm på redaktionen under 2009.

Men HEP var guld värd även innan, som frontfigur i Liverpoolbandet The Stands. Lyssna upp godbiten.

The Stands – I Need You

PS: På tal om Liverpool såg jag stadens mest kända fotbollslag åka ur cupen mot stolpskotten från Reading igår. Benitez out?

Bandet [ingenting] gjorde en av världens vackraste plattor under 2009, ”Tomhet, idel tomhet”. Som jag skrev i recensionen:

”Ibland är en skiva något större än just en skiva. Som en känslostorm stöpt i musikform. Eller kanske det som finns kvar efter stormen, ett soundtrack till ett härjat landskap. Som [ingenting].”

Kentuckyseven är stolta att introducera bandets trummis Niklas Lundell (längst till höger på gruppbilden) i vår speciella intervjuserie. Glöm inte att lyssna upp: ingentings myspace.

Tack, Niklas!

I lurarna just nu?

¤ Primal Scream – xtrmtr

¤ Noah & the Whale – The First Days of Spring

Din bästa läsning under 2009?

¤ Siri Hustvedt – The sorrow of an american

Vem är värd årets genombrott 2010?

”2010? Det återstår att se…”