Kentuckyseven

Då var den förbi. Festivalernas monster. Efter två fantastiska dagar i Slottskogen, kan man inte känna annat än en tomhet. Men den sköna känslan finns där kvar, som en brevvän ungefär. Man vet att man kommer att ses, men att det nog kommer dröja ett tag.

Fredagen började storartat. Parad genom ett soligt Göteborg, med en tisha där tryckfärgen knappt hunnit torka. På vandringen genom staden såg jag enbart leende människor, med ett band kring handleden. Förväntan i ett deras kisande leende ögon. Vi var på väg. Mötte upp Lövet på Bitter för en kort genomgång. Snabb finöl. För att sedan falla in i det stora tåget mot ingången. Träffade Erik på Linnégatan. Med barnvagnen. Han var på väg, för att känna känslan. Från utsidan. Lämnade en något bitter man utanför och gled in.

Timo Räisinen gav publiken, som alltid, hela med extra allt. Vi promenerade förbi och bara njöt. Sa inget. Bara tänkte; Nu. Öppnade med Bon Iver på Linné. Justin Vernon, levererade som alltid. Ödmjukhetens ansikte och falsettsångens okrönte konung. Glädjen var enorm. Allsång på en helt annan nivå. Justin dirigerade och instruerade en redan frälst massa på golvet. Tack.

Som festival är Way Out West ett mästerverk. 25.000 svettiga, lyckliga och kissnödiga får sin andel av musikvärldens bästa. Och uppe på det, makalöst bra mat, iskall öl och idel leende voluntärer. Hur fan gör man? När man står i ett soligt Slottskogen, med en klarblå himmel, lummiga gröna bokar, aspar runt omkring sig, och Band of Horses iklädda svensk denim, tror man faktiskt inte att man är i Sverige. Känns overkligt bra. Men sen kommer en lördag, där himlen öppnar sig, då vet man, att man är i Sverige. Men enbart på grund av vädret.

Fredagen avslutades med Glasvegas och Arctic Monkeys. Full spruta från A till Z. Spelningar som inte kunde bli bättre. Kanske att man skulle ha fått se några låtar till. Men vem räknar? Sen en tur på stadens gator, där samma leende ögon möttes, något glansigare. Febermatta näst intill. Hade man varit lite snabbare från det svårlämnade Slottskogen, kanske man hade fått se band som Vetiver på Pustervik. Men vid det här laget, gjorde köerna väldigt lite. En nattbuss senare, och sängen mötte upp som en efterlängtad vän.

Lördagen bjöd på grå himmel och ett äkta västkustregn. Ponchos för 50 kr och den saken kändes som en petitess. En stund i alla fall. Tältscenen Linné fylldes fortare än hissen i mitt gamla hyreshus i Guldheden. Florence Valentin ackompanjerade Sushi och Hamburgertallrik i regnet. Träffade Fredrik, lång och ståtlig. Utan poncho, som en riktig rockstjärna. Han väntade liksom vi på ett av de stora numrena för dagen. Wolfmother. Och som de kom. En osannolik Zeppelinstämma och en fullständigt överjävlig orkester. Publiken svettades, kastade sig på varandra. Som den medelålders man man blivit, höll man i sig hårt och hoppade med. Huvudvärken från gårdagen presenterade sig på allvar.

Efteråt, helt slut. Kropp och själ ville två helt olika saker. Vad jag hade gjort för att vara tjugo och helt oberörd av krämporna från en stenhård fredag. Vi kämpade oss fram till öl-området och beslutade oss för kaffe och macka. Ett inte helt lätt beslut. Därefter ner till My Bloody Valentine. Fullständigt utmattade stod vi tysta, med öronproppar intryckta halvvägs in i hjärnbarken. Manglingen pågick. Vi stod stilla. Tysta.

Lika tysta vandrade vi mot, återigen en nattbuss. Men en tidig nattbuss. Kroppen tacksam, själen nöjd.

Nu börjar funderingarna kring nästa år. För det blir en lång väntan, på brevvännen från Slottskogen. Men det går nog ganska fort. En höst en vinter en vår, sen är vi där igen. Frälsta.