Kentuckyseven

Lasse Lagerbäck har kastat in handduken. Hail Lasse. Har tillsammans med Julia jobbat fram förslag till kandidater för drömjobbet.

Mina tre val:

1) Rickard Norling och Pelle Blohm.
Alltid gillat den nördiga fd AIK-tränaren. Vansinning hängiven ”the cause”, brinner för skiten och kan tänka ut extrema taktiska förändringar på översta Chalmersnivå. Frågetecknet är ringa utlandserfarenhet och att Zlatan inte ens vet vem det är. Blohm står när det andra faller, är bra på att analysera och är inte imponerad av någon. Blir nyttigt i den kaxiga gruppen. Dessutom med grönsvart plustecken.

2) Hans Backe och Glenn Strömberg.
Backe har precis rätt bakgrund för jobbet. Framgångsrik klubbtränare med många danska guld i bagaget, har jobbat i flera länder, fått en smak av förbundsjobbet senast i Mexico. Hans tid i världens rikaste klubb ger också en fin hemvävd känsla, polar liksom med Micah Richards. Strömberg är fullkomligt briljant, har ett fotbollsöga som matchar sportens allra största. Kommer att tillföra massor och kan förhoppningsvis hålla GBG-humorn i schack.

3) Guus Hiddink.
Kommer aldrig att ske, men ändå en drömtränare. Får alltid sina lag att överprestera. Står som Captain Morgan på linjen och dominerar. Hade inte bara tagit Sverige till slutspel utan vi snackar medaljer. Bara att mynta upp.

Julias tre val:

1) Glenn Strömberg.

Känns väldigt mycket Pep Guardiola. Oprövad som tränare men med en analytisk förmåga som inte kan ifrågasättas. Dessutom jävligt respekterad i spelarleden och duktig på att ta media. Det enda som egentligen talar emot honom är det kommersiella. Han kan ha sålt för mycket pastasås.

2. Erik Hamrén.

Valet grundar jag helt på väl insatta ÖIS-källor. Han ska tydligen vara en riktigt, riktigt duktig tränare – den bästa som någonsin satt sin fot på ÖIS-gården (hur mycket det nu säger). Han har också visat goda resultat på olika nivåer i olika länder. Känns lagom ung och lagom flashig. Ärver definitivt inte Lagerbäcks träningsoveraller.

3. Jörgen Lennartsson.

Glad. Okomplicerad. Charmig. Känns som en tränarnas Charlotte Kalla. Verkar se möjligheter och dessutom vara en matchcoach som kan få lagen att tända till i rätt läge. Osäkerheten ligger i hur han hanterar världsstjärnor. Kan bli jättebra, Zlatan & Co minns plötsligt sina ungdomsår och hur roligt det var att lira innan fotbollen blev jobb. Kan också bli pannkaka om han blir avfärdad som lekfarbror. Man får dock anta att han får ett rätt stort gäng U21-spelare att skola in och då kan den gamla hierarkin rubbas oavsett.

Som joker väljer vi Pia Sundhage; säger alltid vad hon tycker och verkar totalt orädd, ett mycket spännande experiment.

Vad tycker ni? Glöm inte att kommentera era favoriter.

Henrik Leman, min gamla polare från GP-tiden, är jävligt begåvad. Nu har han startat en sportsajt som sätter fokus på Västsveriges lag. Alla som gillar Gais, Blåvitt, Öis, Häcken eller Frölunda  borde kolla in:

www.sportsday.se

Satt på Nygamla igår. Ösregn, 3000 ensamma själar runt det bedrägligt gröna och perfekt klippta gräset.

Hade med mig fyra goa barn (två egna och två inlånade), köpte popcorn, kaffe, korv, Ahlgrens bilar och ännu mera popcorn.

Matchen startade och var rätt trevlig.

I ungefär fyra minuter.

Sedan kom ångesten.

Jag tittade mig oroligt omkring, såg rakt in i själen på de andra papporna runt om mig där på familjeläktaren.

Deras blick sade en sak allena:

”Vi kommer inte att göra mål. Vi kommer inte att vinna. Hur fan vi än gör.”

Publiken jublade när ÖIS gjorde självmål på storbildsskärmen.

Pärlan Ericsson missade ett friläge.

Publiken jublade när nåt bottenlag från baksidan åkte på baklängesmål.

Våra brassar spelade smånätt i mittcirkeln.

Publiken jublade när ÖIS gjorde ytterligare självmål.

Trelleborg gjorde mål på ett av deras TVÅ anfall på hela matchen.

Publiken satt tyst när Mattias Lindström blev utvisad för avsiktlig hands.

Vi levde vårt öde, i beslutsam stillhet. Pressen på slutet uteblev.

Spelarna kämpade och slet för klubbmärket, fick inget.

Publiken skrek ”Avgå Axén”, utan övertygelse, tre gånger, precis innan slutsignal.

Vi tog vårt pick och pack och traskade hem i regnet.

Köpte en ny halsduk på vägen hem, grön och svart.

Snabbanalys?

Det handlar om lidande sedan 1894, varken mer eller mindre.

Korpens vårsäsong slutade igår. Nu välförtjänt vila för OTV:s galacticos.

Fyra segrar och ett kryss på de fem sista ger segersmak i högerfoten.

Och ja. Det ska gör ont.

Femman har visat god klass idag. Midsommarafton. De visade Ben Hur, ok kanske lite sent. Men trots allt. Oerhört homoerotisk scen, när Ben träffar sin gamla kamrat Massala. (Bra namn för övrigt). Tror att man måste se den för att förstå.

Midsommarafton var fantastisk. Überfantastisk lunch med matjes och Nubbesallad, kantad med en källarsval ESB och en svinkall OP. Drog ”Måsen” som mitt paradnummer, med stående ovationer som resultat. Den inlagda (och igår stekta) strömmingen gjorde inte bort sig. Jordgubbstårta, med Café Normal. Grillad biff med bea som avslutning. I feel stuffed.

Spelade fotboll med Måns efter lunch. Han var Zlatan. Jag frågade vem som var världens bästa fotbollsspelare. Zlatan. Vem som var världens näst bästa. Zlatan. Förväntade mig mitt namn (efter alla ”höjdare” jag skickat iväg under vår session). Men han var stenhård. Men när jag frågade efter tredje bäst (nu kanske mitt namn skulle komma upp) svarade han: Frölunda. Vi måste snacka mer sport jag och min son.

Sitter uppe själv. Jag och en Spaten. Och en dokumentär om en norsk fotbollsdomare. Kan inte se ett bättre slut på en midsommarafton än det. Vi hörs.

Varför tror man alltid att Sverige skall vinna? Man har en känsla i kroppen när ”uppsnacket” börjar. Det kommer att gå vägen. Sverige kommer att vinna. Vet inte hur många mästerskapsmatcher man har tänkt: Vi kan faktiskt vinna, med lite tur och Zlatan på topp, så kan vi faktiskt vinna.

Det går ganska ofta bra, men oftare går det som det gick idag. Förlust. Och spelare och lagledare, står lite som frågetecken. Har inga direkta förklaringar. Mer än de gamla klassiska: Jag tycker att vi spelar bra. Vi för matchen fram tills målet. Individuellt gör spelarna en bra match.

Det spelar fan ingen roll. Ursäkta franskan, men man vinner inte matcher på att man tycker att man spelar bra. Det hjälper liksom inte. Man måste göra fler mål än motståndaren. Då först kan man vinna matcher. Jag har aldrig varit en riktig fotbollsspelare. Det kommer jag aldrig att kunna säga. Inte ens medioker. Men de många av de här killarna, spelar och tränar varenda förbannade dag, och får miljoner på kontot varje 25:e ,så jag tycker att man kan förvänta sig att de faktiskt skall kunna göra mål. Det är inte för mycket begärt. Jag tycker inte det.

Självklart förstår man att det kan vara svårt att göra mål. ”Han har ju inte samma medspelare som i klubblaget”, men det skall väl inte vara så enkelt att skyffla undan ett misslyckande. Jag anser nog att en person som Zlatan, måste sen denna matchen som ett misslyckande. Han har (i Lagerbäcks ögon) Sveriges bästa medspelare vid sin sida. Borde han inte kunna toffla in ett ynka ”fulmål” i alla fall? Eller är det för mycket begärt?

Minns tydligt hur vi satt, ett ansenligt antal personer, i vår gamla lägenhet i Linnéstaden, när det var VM i Sydkorea 2002, och Henri Camara fipplade in 2-1 målet i Oita som skickade ut Sverige i åttondelsfinalen. Vem trodde inte att Sverige skulle vinna den matchen? Inte nån i min tv-soffa i alla fall.

När skall Sverige bli ett sådant land, som när vi förlorar en match (betydande), och media står och gråter. Vi kan inte förlora. En fotbollsnation som Italien. Där en förlust inte finns på världskartan. Det är inget alternativ. Vi kanske aldrig kommer dit. Det är inte ens troligt. Det är egentligen riktigt bra att komma till en åttondelsfinal i ett VM. Det är inte kattskit. Inte kattskit. Men jag tror att vi kan bättre. Med en annat attityd och inställning. Vi måste bli mer amerikanska/italienska/norska det är allt. Vi måste tro att vi kan gå hela vägen. Inte att det är ett mål att komma till kvartsfinal. Det är inget mål. Tänk om man satt vid en anställningsintervju och sa att: Jag är nog ganska bra för ert företag. Anställ mig.

Nej, spotta i händerna, och snöra åt skorna lite hårdare. Skjut fan på alla chanser ni får, och tro att den går in. Så kommer vi kanske till Sydafrika 2010.

Jag hade precis flugit från Chicago. Åtta timmar utan sömn, trots att det var mitt i natten.

En snäll svåger hade uppgraderat mig. Jag gjorde klassresan från boskap till business. Levde på rätt sida skynket. Extra benutrymme, gratis sprit, ingen sömn.

Jag kan inte sova på flygplan, hur lyxigt jag än sitter. De hade kunnat blåsa upp en Hästensäng där i mittgången, jag hade ändå hållit mig vaken. På pin kiv.

Mellanlandning på Kastrup 13.10, planet hem till Landvetter tre timmar senare. Jag famlade mig fram, sömndrucken i denna ocean av tid. Genom tullen, bland resenärer, taxfree och snabbmat.

Mindes att någon bodde på en flygplats, i någon film och säkert i någon verklighet. Stackars sate.

Mellan gate B5 och gate B6, där i vimlet, när jag tittade upp från golvet. Som en uppenbarelse. Som en konung. Z L A T A N.

Zlatan Ibrahimovic. Ibra. Big Z. Vid konungens sida, den blonda tjejen. Zlatan körde trolleyn. Tjejen körde solglasögon. Han var jävligt lång, jävligt stor, jävligt mäktig. Ännu mäktigare, så här i efterhand.

Han ägde Kastrup och funderade allvarligt på att lägga ner hela skiten. Ögonblicket var på hans villkor.

Hans blick mötte min. De där brinnande, svarta ögonen. Blicken som skrämmer världens farligaste mittbackar. Pupillerna som gör dagispojkar av tatuerade män

Den totala beslutsamheten som tagit Zlatan från Rosengård till San Siro. En av klotets bäst betalda fotbollsspelare. Tiden frös (min, inte hans).

Zlatan Ibrahimovic gled förbi. Självsäker på precis allt i hela universum. Han var Pythagoras sats, det sjätte sinnet, en Boeing 747. Han var Stäppvargen, Processen, Brott och straff. Jag lommade vidare. Hänförd.

Bara timmar innan hade han fått hela satans Interklacken att hålla käft, med mål och tysta fingret. Där, ungefär kvart över två på söndagens eftermiddag, gick han mellan gate B5 och gate B6.

Ingen, just ingen, kickar fotboll som han.

Snackade med Johan Edfors igår. Han kom trea i Irish Open, där det blåste så mycket att bollarna rullade av greenen.

Edfors fick uppfinna slag hela tiden och se sin driver glida 50 meter i sidled av stormbyarna.

“Det var kul, men inte golf. Det handlade om överlevnad” sade Ed.

Han fick 3,5 miljoner för tredjeplatsen. Ettan Shane Lowry fick inte en cent för att han var amatör. Mycket amatörmässigt.

Pelle “Måsen” Linders har tagit sig till ytterligare en dansk mästarfinal. FCK möter Kolding hemma och borta, start 23 maj. Går på danska TV2 för alla med gröt i halsen.

Gais tar emot Blåvitt i morgon. De grönsvarta är skyhöga favoriter sedan den förra derbyvinsten och kommer palla för trycket.

Pärlan ett noll, Wanderson två noll, sen hederlig igelkotte.

Skönt Håkan Hellström citat: “Att vara Gaisare är som att få en uppercut av en enarmad gubbe.”

Blåvittklacken stannar hemma från matchen för att biljettpriserna är för höga. Sossar.

Hellström sjunger för övrigt Gaishymnen “Gårdakvarnar och skit” live på söndag, när Atleterna tar emot Kiallmaa.

En kille jag känner sprang Gbg-varvet på 2.05. Mats Härd springer ju för fan fortare.

Vem säger att journalister inte kan lira boll? Mitt nya korplag dominerade på Åbys gräsgrus igår.

Men det var en tuff display mot Musikservice. Jag stänkte in 1-0, Jacob satte tvåan innan de fick en obegriplig straff. Kalabalik på slutet (212 hörnor mot oss) men vi redde ut stormen. Forza OTV.

Blir obegripligt trött av att spela fotboll. Måste vara den höga höjden i Mölndal.