In the words of Heidi Pickup.
“To City fans everywhere this is what we have been wanting for a long, long time. The FA Cup may have lost its appeal in these days of multi millionaire players, managers and club owners and an international TV-driven audience. But it hasn’t for the true fans – and this is why Saturday 14th May 2011 will live long in the memory for us all and signals a new era in the history of MCFC.”
Har officiellt blivit nerflyttad till högerback i korplaget. Då, om inte förr, vet man att karriären snart är över.
”Jag har fotbollen att tacka för allt jag vet om moral och etik” skrev Albert Camus. Tuberkolosen satte stopp för hans karriär.
Ser jag – trots allt – en strimma av hopp? Pesten, Främlingen och Myten om Sisyfos åt folket.
Ja, vår änglabroder Buffy hade en bra helg. Skoj.
Själv beskådade jag Manchester City få 0–1 i 93:e av en Paul Scholes som tog rullator in på plan.
Jag beskådade blåsnäsan utföra sina gubbhopp längs med sidlinjen medan vår elegant Mancini sakta fällde blicken.
Jag beskådade ett ljusblått hemmalag som inte kom upp i standard, som hade räkmackorna från förorten på ett silverfat men saknade den taggade kniven.
Jag beskådade Carlos Tevez #32 slå en frispark i krysset som räddades av en van der nånting.
Jag beskådade GAIS få 0–3 där bak av det halländska bondeupproret.
Jag beskådade en straff som inte ens gick att se i brailleskrift.
Jag beskådade elva grönsvarta spelare som inte orkade i andra halvlek, som gick sönder en efter en.
Jag beskådade ett lag utan kapten Lundgren.
Jag beskådade en tränare som efter matchen skyllde på ett tajt spelschema.
Jag beskådade en helg som bäst sammanfattas med ett citat från vår Kentuckyvän Hunter S Thompson:
“Every now and then when your life gets complicated and the weasels start closing in, the only cure is to load up on heinous chemicals and then drive like a bastard from Hollywood to Las Vegas…with the music at top volume and at least a pint of ether.”
Vår politiske-, utrikes-, och sportkommentator Buffy Brogren har haft en tung vår. I helgen fick han kraft. Nu greppar han pennan:
Blå och vit lycka
Det snöade tidigare idag denna kyliga april-tisdag, men vem bryr sig?
Eyjafjallajökull fortsätter spy ut aska och förändra life as we know it, men vem bryr sig?
Riksbanken förändrade idag inte reporäntan, vem fan bryr sig?
Det har gått två dagar.
Två dagar sedan vändningen.
Två dagar sedan Jakob Johansson gjorde två mål.
Två dagar sedan Robin Söders hemmacomeback.
Två dagar sedan Ante Covic fällde Glenns pöjk och blev utvisade.
0-1, 1-1, 2-1, kramp, 3-1, 4-1 och otroligt härliga 5-1.
Söder glöder igen.
Ellos hemma betyder ofta mycket mål och en ganska säker seger.
I söndags var det viktigare än någonsin och bättre än i alla mina drömmar!
Igår blev Tobbe klar, igen. (se: http://www.kanal1904.se/ )
På sikt kanske mycket viktigare än segern mot Elfsborg.
Med Adam, Söder och Hysén åter på plan startar marschen,
Uppåt i tabellen.
Tobbe är klar, fan va gött!!
Nu leker livet för alla änglar.
För K7 från hjärtat.
/Buffy Brogren
Var på Frölunda igår. Satt bredvid Lasse Anrell på pressläktaren och insöp kvartsfinaldramat. 1-1 Niskala, 2-1 Andersson. Tänk om laget kunde spela som i sudden genom en hel match…då bär det här långt.
Bäst i Frölunda var Niskala, Viklund och Tömmernes. Tror Linköping vinner över sju matcher, men vad gör det just nu?
Foto: Jonas Löfvendahl
Bjuder på en sportkrönika, publad i dagens KP.
Idag är det rekordtidig allsvensk fotbollspremiär mellan Kalmar FF och IFK Göteborg. Tanken är att IFK ska ta första steget mot guldpytt på Fredriksskans. Men krokbenet kan komma från Kalmars Markus Thorbjörnsson.
Kungsbackakillen har gått vägen från KBI till Fjärås via Falkenberg till Kalmar. I år är han omskolad från mittback till ytterback vilket gett ökat Nanneförtroende. Fortfarande är startelvan en bit bort, men får Thorbjörnsson chansen kommer han göra allt för att stoppa Tobias Hyséns kamrater.
”Vi ska vara med och slåss om guldet. Det har sett bra ut inför premiären, vi har slagit både Halmstad och AIK. Vi har en bred trupp, 20 riktigt bra fotbollsspelare. Jag tycker vi är knapp favorit mot IFK” säger Markus själv. Idag klockan 18 vet vi hur det gick.
Förra helgen såg jag en annan tung match. Plastderbyt mellan Gais och Öis på Valhalla. Där dominerar Kungsbacka på skrivbordsnivå. Lerkilsbon Sebastian Arby är klubbdirektör i Gais som även har Per Åke Sandström från Vallda i styrelsen. Åsabon Lars Ranäng är ordförande i Öis, där Kullavikskillen Kristian Sundborn är vd.
Matchen hade alla önskvärda försäsongstecken. Rimfrost i skägget, förhoppningar i luften, blaskigt kaffe, misstajmade tacklingar, kokt korv i papper, trilskande träben, kallfrusna tår och en orimlig portion ilska mot domaren. Öisklacken kastade till och med snöbollar på en stackars Gaisytter. Tärningen är kastad, fotbollen är här.
Jonas Löfvendahl
Krönika om Aranäs segertåg, tidigare publad i lokalpressen.
Gänget som stack ut hakan
Det låg i luften i söndags kväll. Ett kaos, en säkerhet. Det var kvällen som Aranäs skulle till elitserien. Det fick kosta vad det kosta ville.
Handboll är speciellt. Äkta och antikt, en grekisk-romersk känsla. Det är känslofyllt och aggressivt. Aranäs är mästare på spelet, laget tänjer på gränserna.
Inför säsongen gjorde klubben det förbjudna. Aranäs sade högt att man skulle vinna serien. Gänget stack ut hakan. Sedan stod man upp för sina drömmar, krossade motståndet och vann serien överlägset.
Många av Aranäs spelare är fostrade i klubben. Därför blir bandet mellan publiken och laget starkare än på många andra håll. Det blir känslosamt. Och fler ungdomshjältar är på gång, var så säkra.
Den officiella publiksiffran var 1 150. Många fick vända i dörren, lappen satt på luckan. Ändå lät det som om hela kommunen, 73 938 personer, var där. Folk hängde i ribbstolarna för att få en blick av sina hjältar. Det var ryggdunksmaraton.
Kanske var Kungsbackas politiker där. Kanske fick de en stöt av den elektriska stämningen. Aranäs behöver en värdig sportarena. En satsning som efter söndagens väckelsemöte står självklar för alla i byn.
Mikael Franzén borde få en staty utanför den nya arenan. Franzén har tagit Aranäs från ett litet division 2-lag till den absoluta toppen. Hans insats har varit ovärderlig. Även kollektivet ska hyllas. De egna produkterna, stjärnan Alexander Borgstedt, målvakts-Tony, ledarna, fansen, grundaren Elon Josefsson och hans kompisar. Alla är guld värda.
Det syntes i ögonen efter slutsignal. Efter skumpasprut och ringdans. En tomhet. En segerns sötma uppblandad med förvirring. Spelarna hade tagit laget till elitserien, målet var nått. Det tog klubben 63 år. Det är värt att fira.
Jonas Löfvendahl
