Kentuckyseven

Det är en vidunderlig prestation han har gjort, Georges Perec. En myriad av människoöden från en och samma trappuppgång i Paris. Noga katalogiserad, noga utförd. Alldeles omänskligt noga.

Jag vet inte var fransmannen har fått alla märkvärdiga historier ifrån. Många av dem hade gott kunnat stå på egna ben. Jag minns velodromcyklisten, akrobaten som vägrade går ner från sin trapets, paret som tvingades till svart magi. Mångfalden i porträttgalleriet är utan motstycke.

Min största invändelse är att det blir för kliniskt. För lite kött och blod, för lite känslor. Perec stryker under varje bokstav med linjal. Tvångsmässigt, inte sällan långtråkigt.

Jag har läst varenda bokstav. Det tog mig fyra månader. Det var inte lätt. Jag tar med mig Bartlebooth och hans historia; gentlemannen som går från ingenting till ingenting via världens hamnar och ett pusselinferno. Det ödet kommer alltid finnas med mig.

Betyg: fyra av sju
Drick till: Carnegie Porter
Lyssna till: Popcorn på 78 varv

Min namne skriver en brevväxling med Kadir. Det tar ett tag innan jag inser att greppet gäller boken som helhet, men efter viss tillvänjning (cirka 82 av 359 sidor) är jag fast, även i formatet.

Khemiri slog igenom med en meteors styrka när debuten ”Ett öga rött” släpptes. Han följer upp succén med Montecore, en vacker hyllning till ”pappor” (tjena jävla galoscher) samtidigt som det är humor, tragik och magkänslor på ett övertygande och litterärt sätt.

Man får en uppriktig förnimmelse av hur det kan vara som ny i Sverige. Vilka blickar man möter, vilka ord man hör, vilken syn man får på de märkliga invånarna. Det är ingen stolt resa för ”svennarna”.

Författaren har språket i sin hand och diskuterar det gärna med läsaren. Jag upplever, gillar och bankar in en given femma i betyg.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: Rooibos-te, sent på natten
Lyssna till: Straight Outta Compton

Bandet kommer till Way Out West i Slottsskogen i sommar. Oh broder, vad jag ska se den konserten.

Okkervil River är från Austin, Texas. Bandet lirar en musik som fullständigt vibrerar av … ja, vad kallas det där nu? Det där som gör att man lyssnar lite extra noga? Trycker örat mot högtalaren. Det där nerviga, äkta, skitiga? Beats me. Men jag vet att jag gillar det.

Sjumannabandet har dessutom den goda smaken att ge ut en bonusplatta, med alternativa versioner av originallåtarna. Något för andra band att ta efter.

Okkervil är indie med stil. Bara att älska.

Betyg: Sex av sju K7´s.

Jag faller direkt för Ritters platta. Som fallfrukt i oktober. Han låter extremt mycket Bob Dylan 1966, när Dylan lämnade folkvisan och blev elektrisk. Fruktansvärt bra, med andra ord.

När Josh Ritter spelade in plattan fyllde han en ladugård i Maine och tog med sig nio begåvade musiker. Resultatet blev en av 2007 allra bästa skivor.

Betyg: Sex av sju.

Pete Doherty har lyckats, genom sina heroindimmor, att göra en helt makalöst bra indieplatta. Shotters Nations är drygt tillbakalutad, ändå hela tiden uppkäftig och tyken. En klassiker i mina hårbevuxna öron.

Gitarrspelet av Doherty och Mik Whitnall är så överjävulskt bra att jag direkt går ner på knä för att sedan vältra över i en sleazy lotus-ställning.

Jag vill ta hem grabbarna till mitt Wii Guitar Hero och bjuda på en helkväll. Med popcorn och bitterljuv folköl.

Betyg: Sex av sju.

Kings of Leon presterar sydstatsrock med hjärna. En ovanlig och fantastisk kombination.

Man måste gilla Caleb Folowill röst för att gilla K-o-L. Han sjunger manerat, men i mina öron känslosamt och rivigt. Ett par av rockvärldens allra coolaste stämband som hela tiden överraskar.

Caleb har tre bröder och en kusin med sig i bandet. De groovar loss hämningslöst i Leonland. Plattan är mörkare och lite krångligare än svinsköna ”Aha shake heartbrake” som kom för två år sedan. Men lika underbart bra.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Jack Daniels ur plommonstopet

Redan från första sidan gillar jag Gavaldas bok. Den suger in läsaren i Paris, bokstav för bokstav. Jag trivs i lägenheten som den märkliga trion, sedermera kvartetten, bor i. Det är Philous lägenhet och den är liksom mannen själv otidsenlig, aristokratisk, spännande.

Huvudpersonen Camille bor mitt i Paris, högst upp i ett kallt kyffe till lägenhet. Hon räddas från att frysa ihjäl av den märklige grannen, vykortsförsäljaren Philibert Marquet de La Durbellière. De bor tillsammans med kocken Franck, en klart otrevlig typ.

De kämpar kring livets stora ämnen (utsatthet, ensamhet, vänskap, kärlek) utan att riktigt veta hur man gör. De försöker ta hjälp av varandra vilket, även när det misslyckas, blir deras lycka.

Berättelsen blir tyvärr svagare ju längre den lider. Sista tredjedelen drar ner betyget. Det blir för lyckligt för min olyckliga smak. Det fastnar inte på mig. När jag väl stängt sista sidan är den borta. Bara borta.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Opaliserad pastis
Lyssna till: Fläskkvartetten

Black Mountain ligger på samma bolag som Okkervil River, Jagjaguwar, det säger en del. Men inte allt.

Det känns som en mix av så många olika prylar, så jag vet inte riktigt var jag skall börja. De har iallafall lyckats riktigt bra med sin platta. Det är jag säker på.

Det känns nutida och samtidigt 70-tal. Det känns flummigt och droginfluerat, samtidigt känns det extremt prydligt.

Cymbalerna lär vara fulla med djupa kratrar efter deras spelningar, det är jag helt övertygad om. Det tyder på att man gillar rocknroll.

Det känns till en början som nåt man hört 100 gånger förut. Men ju längre in i mörkret man kommer, ju mer obekant låter det. Gillar. Gillar mycket. Jag behöver vara själv med den här plattan tror jag. Kanske en liten JD som enda sällskap. Eller en Canadian Club? Gimme 5.

Återigen lyssnar vi på kanadensare. Det mesiga men väldiga landet i väster har blivit ett Kentuckyland. Men – for the record Morrisey – vi gillar inte heller deras säljakt.

Här handlar det om psykadelisk 70-talsdoftande rock n´roll i form av Black Mountain. Det är deras andra skiva och den är utomordentligt ojämn. Men det svänger svårt ibland.

Vissa låtar, som Evil ways, är fulla av psykos och drag. Andra, som Queens of play, blir bara jobbiga och jag känner för att plugga mina öron med lönnsirap och bacon.

Plus i kanten; en av låtarna är 16 minuter lång. Respekt.

Betyg: Fyra av sju K7´s.

Andrew Bird beskrivs ibland som indiepopens framtid. Killen, som faktiskt har fiol som första instrument, infriar inte de högt ställda kraven på Armchair apocrypha.

Däremot är Bird en skön bekantskap. Bäst är han när låtarna är enkla och avskalade, ”Armchairs”, ”Scytian Empires” och visselbiten ”Cataracts” är bra exempel.

Vemodigt och vackert, bra texter överlag. Plattan kommer åka fram i sommar, någon gång mellan middagsluren och avecen, var så säkra.

Betyg: Fem av sju K7´s.
Drick till: ESB, extra strong bitter