Kentuckyseven

Det finns klara plus och minus med Joel Almes andra platta. Som recensent tar jag mitt ansvar och stolpar upp dem härmed. Alla som känner sig berörda kan lämna sin kommentar nedan.

Plus: Det här liknar Bruce Springsteen. Det här liknar Moneybrother. Det här är romantiskt. Det här är någon (Joel Alme) som brinner för det han gör. Sista låten, Spanish Moss är fin.

Minus: Det här berör mig inte. Det här är svulstigt producerat. Det här är alldeles för arrangerat sett till låtarnas karaktär. Om någon skriker ”vargen” för högt är risken att ingen lyssnar.

Det hela ger ett svagt betyg. Joel Alme lyckas inte. Ändå ska han ha en eloge, fast jag tror han slänger den åt helvete. Från alkoholiserad basist i Hästpojken till det här, P3-kändis och den blåvita klackens darling.

Jag trodde att det skulle vara större.

# Betyg: Tre av sju K7`s

# Drick till: Dry Martini, som en crooner.

Det är inte varje dag jag läser en gotisk skräckklassiker från 1915.

Österrikaren Gustav Meyrink (1868-1932) har skrivit Golem, med lermonstret som går runt i Prags judiska getto med en pappersbit av instruktioner i munnen. Trots pitchen, och det läskiga bokomslaget, handlar det väldigt lite om just Golem.

Huvudperson är Athanasius Pernath. Pernath är en gemsnidare utan minne som genom boken lider en svår tid i sällskap av sina hjärnspöken. Det är kärlek och uppror, en fängelsevisit som doftar Kafka och skräckfabler som (lite) andas Poe. Det är även minnesvärda karaktärer som lumphandlare Wassertrum, studenten Charousek och den rödhåriga grannflickan.

Det är en upplevelse att läsa Golem. Höjdpunkten är beskrivningen av de gamla Pragkvarteren där husen knarrar och för ett eget liv; det ruttnar, stinker och spökar.

Betyg: 4/7 Kentuckysevens.
Drick till: Glögg (vad annars?)

Hemkommen från Grekland. Hann läsa tre böcker. Alla rekommenderas och får stolta 5 av 7 Kentuckysevens i betyg.

The Heroin Diaries. Nikki Sixx hittar sin dagbok från 1986. Fruktansvärd läsning men också fruktansvärt underhållande. Rockstjärnedrömmen får sig en jävla törn. Smutsigt och mer knark än i slutscenen av Scarface. Samtidigt en inblick i livet under Girls-turnén, hur langarna vägrar släppa taget och den slutgiltiga dosen ihop med Slash. Kickstart my heart, som Mötley sjunger.

Sputnik Älskling. Haruki Murakami har kallats en Paul Auster med hjärta och humor. Här visar berättaren K sin kärlek till Sumire som i sin tur blir kär i arbetsgivaren Muy. De åker till Grekland, och Murakami håller hela tiden dörren till det omöjliga vidöppen. Scenen med pariserhjulet i Schweiz är bland det mest skruvade jag har läst. En författare att följa.

Ett land i gryningen. Dennis Lehane (mannen bakom Mystic River) ger sig på att skriva den stora amerikanska novellen. Det är 1918 i Boston. En överjävlig tid, en tid där USA mer påminde om en krutdurk än om en smältdegel. Episkt och ändå drivet om svarte Luther, vite Denny och baseballhjälten Babe Ruth. Heder åt Lehane som gör det fullt  ut, 762 pocketsidor utan sidospår.

Mästaren och Margarita är kanske alla tiders kultbok. Michail Bulgakov har skrivit en svindlande text. Vad du än har läst innan, kan jag här och nu (under novembermånen) lova att ingenting liknar M&M.

Det börjar vid Biskopsdammarna i Moskva under Stalins tid, tar vägen om Jerusalem under prokurator Pontius Pilatus tid, för att däremellan hoppa mellan dröm och verklighet. En krokig väg som bär hela vägen till självaste Hin Håle.

Bara lyckan att få träffa på karaktären Behemot är värt mödan. Den svarta cigarrökande katten är kanske litteraturhistoriens allra mest skruvade gestalt. Fantasin flödar på ett sätt som bara kan liknas vid … syndafloden?

Manuskript brinner inte, står det i berättelsen. Tur är det. Bulgakovs enorma skröna publicerades aldrig under författarens levnad, utan först trettio år efter hans död. Jag har en känsla av att den flera gånger har överlevt eldens lågor.

Det finns böcker man bara måste läsa. På drift av Jack Kerouac, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Pestens tid av Stephen King, Processen av Franz Kafka, Jack av Ulf Lundell, Djurens gård av George Orwell, Memoarer av Bob Dylan, Den gamle och havet av Ernest Hemingway, Bonjour tristesse av Francoise Sagan.

Mästaren och Margarita platsar inte riktigt i sällskapet. Men läs den ändå. Den kommer att berika ditt liv.

Betyget? En läkarspritstark femma.

¤ Betyg: Fem av sju K7´s.
¤ Drick till: Nils Oscar Coffee Stout.

Nu är den äntligen här. Wolfmothers senaste. Andrew Stockdale levererar en svinigt skön 70-tals Zeppelinrock utan att ursäkta sig. Låtarna smakar utsvängda jeans och rostiga folkabubblor. Laddat med stenhårda gittarer och utomjordiska basgångar. Man blir inte besviken på något sätt. Plattan Cosmic Egg lever definitivt upp till förväntningarna. Att den kommer att hamna på de flesta Best of 2009 behöver man inte fundera på länge. Den kommer att hamna på min lista hur enkelt som helst. Get it while it’s hot.

Har precis läst ut Doris Lessings debutnovell ” The grass is singing” från 1950.

Det börjar med en dödsannons. Sedan rullas historien upp. Blytungt och övertygande. Våldsamt och utan nåd.

Lessing, som belönades med Nobelpriset 2007, skriver om Sydafrikas karga veld. Om livet på landsbygden, om hur en kvinna tappar taget om sig själv som passiv hustru till en fattig bonde, ute i den fördömande solen, inne i huset med plåttak som värms likt en stekugn varje dag, där svarta arbetare behandlas som smuts och bär sin ilska inuti för den lilla lönens skull, hela vägen fram till det oundvikliga slutet.

Allt med ett språk som tar egna vägar över 206 sidor. Storartat.

Betyg: 6 av 7 Kentuckysevens.

Först när jag har läst sista raden går det upp för mig. Att jag just tappat en relation, en vän. Det är bara att tacka Morten Ramsland för sagan, den är storartad.

Pocketboken ligger bredvid mig här på köksbordet. Sliten. Bränd med ett levande ljus (sent, sent ute i mörkret på balkongen) och nersölad med juice. 365 sidor, flamberade och klibbiga.

Jag tycker mycket om den, Hundhuvud. En norskdansk släktskröna som flyger mellan generationer och tidevarv. Jag hänger inte alltid med, men jag är likt förbannat förtjust.

Ramsland gör ett otroligt porträtt av farfar Askild som säljer sonen Fladderöras myntsamling för 15 spänn på krogen. Det blir värre. Det blir både nazistläger och krabbfiske. Framför allt blir det en mästerlig historia.

Morten Ramsland är ett danskt stjärnskott. Han väller fram över sidorna. Jag tänker både på Georges Perec, Carlos Ruiz Zafón och Ulf Lundell. Det går inte att stoppa historien.

Jag trodde inte att den unge (född -71) författaren skulle klara av att knyta ihop säcken. Men jodå. Jag stänger sista sidan och förlorar min vän.

¤ Betyg: sex av sju K7´s
¤ Lyssna till: Bob Dylans ”Desolation Row”, från live-66-plattan.
¤ Rök till: Davidoff Primeros. Handrullad, 46 bagare på Brobergs.

Jag har fått mängder av refuserande brev från bokförlag. En gång skrev en skötsam liten lektör: För mycket Auster. Om min text. Först nu inser jag vidden av den textraden.

Resor i skriptoriet är min första bekantskap med författaren Paul Auster (det du, lilla lektör!). Och mycket riktigt, han skriver till stor del som jag hade önskat göra. Torrt, stringent, gammaldags, nytt, obehagligt, vackert, adjektivlöst. Med sitt språk skulle Auster kunna beskriva en kontinentalplattas rörelse i realtid och jag hade fan suttit på helspänn.

I boken möter jag Mr Blank. Han är inspärrad i ett rum. Varje dag byter han kläder och undrar vem som har låst in honom. Han möter människor som kommer in genom dörren. Han vet att han gjort dem illa, eller har han det? Skulden finns där lika självklart som de fyra väggarna.

På 137 sidor, och med en mästerlig avslutning, visar Paul Auster var skåpet byggdes, beskådades, köptes och sedermera ställdes. En dyster läsning men ändå glädjande tänkvärd.

Betyg: Sex av sju K7´s.

Boken är hyllad som ett modernt mästerverk. Men jag måste varna er. Den är inte bra. Ska ni läsa någon bok i år – läs en annan.

Ali Smith är från Skottland, uppväxt i en arbetarklassfamilj. Hon skriver nymodig prosa, sägs vara en förnyare av litteratur och är i ordets verkliga betydelse modern. Jag köper inte haussen.

Boken handlar om en kvinna som kommer in (från ingenstans med trasig bil) och splittrar en familj. Hon är stereotypen av den vilda och vackra karaktären som slår sönder allt fyrkantigt. Hon gör mannen i familjen galen, blir bästis med dottern, knullar sonen och får modern att fundera på livet. Suck.

Boken blir långtråkig och förutsägbar. Det moderna språket blir hinder i läsningen. Det känns som att Ali Smith vill briljera. Finns det något värre? Jag renar mig med lite hederlig Dostojevskij. Mossigt, dammigt och alldeles underbart.

Betyg: 2 av 7

Ingen vet vem M. Agejev är. Förutom M. Agejev. Han beskriver en obehaglig ung man och dennes förfall till kokain. Jag är redo att hylla.

Boken är skriven direkt och träffar likadant. Den utgavs första gången 1930 och är en del av den ryska skattkistan. Det är något kantigt med rysk litteratur, något som fängslar.

Huvudpersonen Vadim Maslennikov beskriver sin skolgång, sitt hat till sin snälla men fattiga mor, och sin slutliga undergång. Det är ryskt på ett omisskännligt vis. Det går omöjligt att hysa några som helst goda känslor för Vadim. Ändå vänds bladen hoppfullt.

När jag läser ”Roman med kokain” slås jag först av att alla böcker borde vara 196 sidor långa. Samt att ingen skriver så här som inte levt genom sitt öde.

Det gör ont att skriva. M. Agejev är därmed sönderslagen tills benknotorna tränger genom skinnet.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: Sicilienska rödvinet Ságana.

# Lyssna till: Pytor Ilyich Tchaikovskys samlade symfonier.