Kentuckyseven

Sydafrika, 50-tal, stället håller på att brisera. 19-årige John flyr landet med båt. Han vill inte till armén, han skäms för landets historia, skäms för de holländska förfäderna som gick i land för att odla upp en åker till båtkompaniet och istället våldtog ett helt folk.

I London tar John jobb på IBM. Han köper en grå, billig kostym. Han letar efter flickor och vill förtvivlat gärna smälta in som Londonbo. Framför allt har han sina skrivdrömmar, han lever på bibliotek och i boklådor.

Det är en självbiografisk ungdomsskildring, uppföljaren till fantastiska Pojkår. Det är gnistrande välskrivet, vackert och enkelt, fullständigt reducerat. Extra intressant är det att följa Coetzees författarambitioner. Han läser Ezra Pound, Samuel Beckett och ger sin vinkel på litteraturen.

Ungdomsår är en pocket man ska läsa. Det är en mörk, ensam skildring. Det är postkolonial frustration, det är känslokallt och torrt, ändå levande och varmt. Det är väldigt bra.

¤ Betyg: 6 av 7

¤ Drick till: En bister lemonad

¤ Läs också: Onåd av J.M. Coetzee

…för sista låten när du skriker ’ljug för mig, ljug för mig’.

…för ’Shelley’ och raderna om hur du krymper i regnet.

…för de 39 graderna i ditt svårt svängande titelspår.

…för tvärflöjten, den jävla tvärflöjten.

…för cigaretten på omslaget, den lilla jackan.

…för odyssen genom ’River en vacker dröm’, Slottsskogen all over.

…för alla spelningar genom åren, all kraft som gjort livet lättare att bära, roligare att leva, bättre.

…för din rädsla att växa upp, din uppriktighet och melankoli.

…för din ärlighet, din kärlek, ditt uppror.

…som fan. Vi ses 6 november. Tills dess sitter jag här med texthäftet i näven. Med förväntan i luften. Med ett glas i näven och en enda tanke att tänka. ’Ljug för mig, ljug för mig’.

Har nog haft lite problem med psych-rock tidigare. Det har känts lite för jobbigt, lite som att det blir lite för mycket av det goda.

Men det var innan jag lyssnade upp Wolf People. Ett skönt brittiskt band med allt vad det innebär. Det smakar Zeppelin, Hendrix fast från 2000-talet. Gitarrsolon, psykedeliska flöjt-ljud och alla attribut som hör genren till.

Deras senaste alster ”Steeple” släpptes 12/10 och har fullständigt tagit över i iPoden. Kan bara digga. Sitter och trummar på knäna, gungar med och bara nickar helt öppet på spårvagn och buss.

Krävs ett par lyssningar för att verkligen komma in. Men det är det värt.

Betyg: 5 av 7 K7’s – Applåder.

Lyssna upp på Spotify: Wolf People – Steeple

Ps. Googlar man Wolf People, kan man få upp riktigt sköna länkar. Prova. Ds.

Ok, det är lite mer ordnat, justerat, producerat. Lite snyggare, mer vänligt, mer radio… men det är fortfarande Kings Of Leon. Fortfarande överjordisk sång från A.C. Followill. Fortfarande riktigt riktigt bra sväng. Skivan släpps 18/10 på iTunes. Klart för köp.

Öppningsspåret The End, känns som en ny On Call, en släpig skön ”dänga” med stora film-musik-kvaliteter. Kanske en slutscen? Radioactive som släppts tidigare är redan klar radiostjärna. Kommer liras sönder inom en snar framtid.

Back Down South, inleds med en inbjudan till dans, KOL säger själva att detta är låten som hänger upp familjeporträttet. Tillbaka till rötterna. Svänger det? Visst fan svänger det. Fioler, steelguitar. Saknas bara en banjo. Det är Back Down South, way down.

Av nån slug anledning lyckas alltid ”familjen” Followill avsluta med en riktigt skön tryckare… Med en svettig Caleb, som sig bör med van och säker ångest i rösten, vid micken. Precis så bra som det blir på ett bra KOL-släpp.

I min bok är KOL ett band att räkna med. Trots att de nu blivit ett band som till och med sjungs i Idol… För mig funkar det. Undrar bara när de kommer till Sverige och lirar.

Sätter på den igen, börjar om. Lika bra fortfarande.

Betyget blir 6 av 7 K7’s, rejält och bra.

Den amerikanska poeten James Dickey blev aldrig världsberömd för sin poesi. Däremot för sin debutnovell Deliverance.

Den korta texten fångar naturens vildhet och människans överlevnadspanik när fyra vita medelklassmän tar kanoten över Georgia River. En stund senare har äventyret fått tre män begravda och en våldtagen. De mötte monster och tog chansen att bli sina egna.

Novellen kom 1970 – 40 år sedan utgivning men väl värd att läsa idag – och två år senare kom filmen med Burt Reynolds, Jon Voight, banjodueller och ”squeal like a pig”.

James Dickey dog gravt alkoholiserad 1997. Han skrev själv om sina stygga morgongroggar: “I am crazy about being drunk, I like it like Patton liked war.”

…har precis släppt sin nya bok Freedom. New York Times recensent Michiko Kakutani är lyrisk, och den 55-åriga damen brukar ha koll.

”With this book, he’s not only created an unforgettable family, he’s also completed his own transformation from a sharp-elbowed, apocalyptic satirist focused on sending up the socio-economic-political plight of this country into a kind of 19th-century realist concerned with the public and private lives of his characters.”

”Mr. Franzen has written his most deeply felt novel yet — a novel that turns out to be both a compelling biography of a dysfunctional family and an indelible portrait of our times.”

Infinite Arms – at last.

Super-Seattle-Bandet har gjort det igen. Lyckats göra en raktigenom makalös platta.

Det känns som Band of Horses, det låter som Band of Horses, det är Band of Horses, hela vägen ut.

Efter att ha fått lite smakprov på plattan lite här och där, live och på nätet, kändes det att detta skulle bli nåt stort. För riktigt stort är det. Skivan spänner över alla genrer som man bara diggar rätt av.  Alt-Country-Progg-Ballader som svänger som bara fan.

Factory, Compliments, For Annabelle, NW Apt. listan över svinbra bitar, kan göras hur lång som helst. Och det värsta är, att man plattan har potential att växa, varje gång man sätter på den. Kan det bli såhär bra? Ja, det kan faktiskt det. Och det är det. Überbra på så många plan.

Får du chansen att lägga vantarna på den, gör det. Du behöver den. Kommer 18/5. Snart. Har du Spotify Premium, kan du lyssna på den direkt. Eller ännu bättre, klicka här.

Betyg: 7/7

17 april, var Kentuckyseven, tillsammans med drygt 1000 andra på Trägårn’. En helt vanlig lördag. I april.

Band of Horses, som vi har kallat Världens bästa band stod på scen. Och som de gjorde det. Låt efter låt, deras repertoar får andra band att avundas. På de två (snart tre) album som de ställt ut i skivhyllorna, saknas ingenting. Man får precis det man vill ha. Sen får man mer.

Spelningen är som vilken som helst av deras skivor. Överjävligt bra.  Känsligt, manglande, country och fantastiskt. Stämsången som Matt och Ben bjuder på är magisk. Till och med felplinket på Funeral känns bra.

Ser fler än jag, som torkar en tår ur ögonvrån. För så bra är Band of Horses. Har upplevt känslan två gånger tidigare. När det blir så bra så man vill gråta. Det här var en sån kväll.

Betyget: 7/7, vad annars.

Bara att låta skägget växa ut tills nästa gång.

kan det vara så att en av 2010 års bästa plattor etsar sig in i Kentuckysevens listor.

Midlake (Bella Union, vad annars) – som känns som de mjukat upp 70-talets sköna folk-rock och tagit in den i 2000-talet, helt obemärkt.

Fruktansvärt bra, känsligt, snyggt. Stort på det där sköna svettiga strålkastarsättet. Fatta.

Courage of Others känns bekant, men ändå ny.

Fem K7’s av sju möjliga.

Hurricane Gilbert. Som man älskat den skeve gitarristen i Håkan Hellströms augustifamilj, Håkans eget E Street Band. Visst – han lirar varje fredag kväll i På Spåret. Men lätt gjort, skönt förlåtet, svårt älskat.

Det är Daniel Gilberts första soloplatta döpt efter ett hak på en av långgatorna kring Järntorget. Det är ett jävla bra skiva.

Det börjar med Maelstrom. En suggestiv rocklåt som andas både Babyshambles, Broder Daniel och Neil Young. Sedan bara plattan väller fram. Jag kan inte tänka på något annat, it´s them damn city lights.

Vänta er inga sköna toner. Inget mys. Istället växer tio starka låtar fram. Hurricane har skapat en alldeles egen skiva, det skaver och det rycker och det gör ont och det känns så där alldeles riktig, riktigt som det gör när bra musik tar över universum.

Göteborg äter upp världen. Gott så. Bara prinsar kvar. Och ljudet av Gilberts gitarr ligger som ett soundtrack till den tunga himlen. Låt regnet komma.

# Betyg: Sex av sju K7´s.

# Drick till: JB straight.