Kentuckyseven

Deckare är en vederstygglighet. Ett brott ska lösas, polisarbetet fortgår, suck och evig tristess. Spänningen på resans mål, via alla gudsförgätna ledtrådar, blir för mig en rutig restaurangduk som knölas in i munnen. Den letar sig ner för syrekanalen. Tills bara kvävningen återstår, nästan som en vän. Jag måste harkla upp och läsa god litteratur.

Trots formatet har Gellert Tamas skrivit en viktig bok. Den borde sättas på Sveriges skolungdomars schema. Så att de minns hur skevt Sverige var i slutet av förra seklet.

Vi får aldrig glömma Ny demokrati. Hur lätt politiska partier kan vinna röster med skitiga, populistiska, rasistiska tankar som i förlängningen skjuter landet i sank med en laddad Smith & Wesson.

Vi har sett Carl I Hagen i Norge, Jean-Marie Le Pen i Frankrike, greven och skivbolagsdirren i Sverige. Vi har inte råd med repetition av den läxan. Den måste vi ha lärt oss. Där spelar Gellert Tamas reportage en roll.

Likt förbannat är det en deckare. Därmed tråkig att läsa. Jag kämpade som en maratonlöpare över prärien för att nå de sista sidorna. Tillslut bröt jag mållinjen.

Betyg: Tre av sju K7´s.
Drick till: Nåt värmande som ändå håller dig nykter. Typ alkoholfri glögg.
Lyssna till: Sergej Rachmaninovs andra pianosonat.

En fantastiskt smutsig och skitig bok. Man känner sig sådär äckligt blöt längs ner på byxorna hela boken igenom. Henry Chinasky (Bukowskisk alter ego) som boken handlar om är en manschauvinist och en ”ladys man” uti fingerspetsarna och agerar precis som en sådan. Han ger kvinnorna precis det de vill ha. Men har problem med sin egen relation… Man önskar alla … sidor att han på nåt sätt skall lyckas ta sig upp från skitjobbet och på nåt sätt komma nån vart i livet.

Bukowski är oerhört skicklig på att skapa en bild av miljöer personer som får en att helt gå upp i huvudpersonens liv. Henry följer samma bild dag efter dag i sitt skitiga gråa liv på posten där han piskas av sina plågoandar till förmän. Han träffar kvinnor, spelar på hästar och dricker för mycket dag ut och dag in.

Boken sätter rejäla spår i ens sinne och man vill gå och tvätta händerna efter varje gång man läst. Inget för smutsfobiker alltså.

Jag har sällan läst en så gripande och äckligt grå bok, men jag skulle vilja läsa fler. Bukowski ger mersmak.

Betyg: 6/7

Min första Bukowski. Lägger den på nattduksbordet. Känns som jag skitit ur mig en rejäl omgång och glömt att tvätta händerna. Lite snuskig, lite unken, lite stolt.

Postverket är en arbetares dagbok. Det är en skildring från golvet, smutsigt och fullt av fimpar som ett toalettgolv på en förortsbar i Mexico City. Den beskriver, och fullkomligt spränger skiten ur, den amerikanska drömmen. För arbetare Chinaski finns inga drömmar. Någonstans på postkontoret försvinner hans värde. Kvar finns ett liv som skall levas, tid som skall gå.

Brevbäraren Henry Chinaski (alter ego till författaren) lever ett postalt liv. Han super, knullar, spelar på hästar och delar ut brev. Postchef Stenskallen påminner om Nurse Ratchet och dompterar sina brevbärare med piska. Han kräver att en halvmeterslåda med brev sorteras på 23 minuter. ”Du sorterar post som om det inte intresserar dig” säger postfolket till Chinaski, klockad på 28 minuter. Just det.

Boken pendlar mellan det överkontrollerade postkontoret och Henry Chinaskis okontrollerade fritid. Han behöver Stenansiktet och breven för att orka supa och knulla. Till och med en tavla av Pollock behöver ju en ram.

För Charles Bukowski känns det som att tiden alltid slog fem i tolv. Han skriver skitsnacksfritt. En författare värd respekt. Bukowski dog 1994, 73 år gammal. Jag vet inte vad han letade efter genom sitt skrivande. Kanske vägen ut. Det blev ingen fin litteratur, men nödvändig.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Billig, brunfärgad whisky.
Lyssna till: Rolling Stones ”Let it bleed”-platta från 1969.