Kentuckyseven

Blir förvånad när jag lyssnar på ”The Loyal”, titelspåret på Tiger Lou´s andra full-längdare. Det låter så bra, så producerat, så självklart. En enormt bra låt. Jag blir orolig när jag hör den. Något ligger där och väntar under ljudmattan. Något mörkt. Skönt att den får spänna loss på 5:35 också, det gäller att lita på en bra låt.

Rasmus Kellerman, som tigern heter, gör annars engelskdoftande powerpop med bra texter. Lite Franz Ferdinand, lite Morrisey; intellektuell musik som känns i hjärnan istället för i magen. Pungsparksfritt.

Förra plattan var bättre, med ”Oh Horatio” och fler singer-song-iga låtar. Där greppade han ett större tag om både sina och mina känslor. Svärtan var tydligare.

Jag har hört Tiger Lou i radiointervjuer där han berättar om det hårda livet på de tyska vägarna. Nio gubbar i en minibuss. Mellan Bremen och Frankfurt. Regn. Dillchips. Soundcheck. Hoppas han fortsätter köra den vägen.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: mellanmjölk från en rejäl jerseykossa.

Thåström är rock n´roll. På riktigt. Andra svenskar bara låtsas. Han har levt ett benhårt liv. Integriteten är intakt. Rösten är den bästa jag hört.

Jag har följt Thåström. En knagglig stig att vandra. Jag har hängt med och knarkat i Amsterdam. Punkat söder om Stockholm. Gråtit i Köpenhamn. Han har något alldeles, alldeles eget. Ni som sett han live vet. Ibland spänner han ögonen i dig. Just då är livet skört.

Och så kommer det här. Som en jävla smocka. Muren är förstörd, spegeln krackelerad och garden sänkt. Kvar finns Thåströms memoarer på skiva. Närmare kommer vi aldrig komma. Nån recensent sa att det blev genant. Ja, möjligtvis för recensenten då.

Främling överallt; om Thåströms farsa. Ingen sjunger blues; om sångaren i Gun Club. The Haters; om Ebba Grön. Sönder Boulevard; om Köpenhamn. Stjärna som är din; om sonen. När muren föll; om kärleken.

Det bara fortsätter. Bekännelser och sanningar. Utan finess, bara rakt upp och ner. Kantigt, hårt, ärligt, smärtsamt. Thåström har aldrig sjungit bättre. Produktionen har aldrig varit så låg-arrad och finkänslig.

Nåt måste fallit på plats. Jag undrar om han dog och sedan återuppstod. Han berättar sin historia och jag lyssnar till varje ord. Han sparkar skiten ur allt annat. Fanfanfan så hårt.

#Brev till 10:e våningen
”Köpenhamn är bra om man inte vill va med. Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ. Jag gillar barerna i mitt kvarter. Och månen här det är den vackraste som jag vet. Man kan leva ett helt liv här i hemlighet.”

#SöndagMåndagsång
”Alla adresser som jag haft här, bara Strindberg kan ha haft fler, äh förresten jag tror jag vinner över honom med.”

#Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
”I hans trädgård går två vägar fram, den ena som en stig han knappt kan se, den andra som en Autobahn bred. En går till himlen och en går rakt ner, han undrar vilken av dem han ska med.”

#Fanfanfan
”Fast jag inte sett dig på så länge, tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnade på mig, nånting som aldrig helt försvann.”

#Fremling överallt
”Han hade en pistol i sin garderob. Han skulle alltid visa upp den för oss ungar när han var full.”

#The Haters
”Vi byggde vår stil på en helig allians av tre ackord och sur Tirnave. Det sistnämnda var Systembolagets just då biligaste medicin. Med en pikant smak av terpentin.”

#Sönder Boulevard
”På nätterna här har dom affischerat hela byn. Tvåtusen Harriet Andersson som ler mot mig i smyg. Hon säger, du jag vet ett ställe där man kan va privat.”

#När muren föll
”Jag ville andas luften där du stod. Jag ville ge dig blommor när du log. Kände att jag bara måste få vara med dig.”

#Stjärnan som är din
”Du jag vet en hemlighet. Det finns en stjärna man får ta ner. Det finns en stjärna som är din.”

#Om black Jim
”Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem. Kan nån ringa receptionen. Be dom väcka mannen i rum 23…och från himlen trillar spik ner…”

Betyg: Sju av sju! Kentuckyseven!
Drick till: Dyr, tung, blodröd Rioja.

Jag tänker på Raskolnikov, Dostojevskis skapelse, när jag läser om Smithson Ide. En människa som handlar fel men menar rätt. Jag vill skrika upp honom på korrekt väg. Men tjockisen i boken bara cyklar vidare.

Ron McLarty är såklart ingen Fjodor. Det är ingen utom ryssen själv. Men McLarty är intressant för det. Han skriver bra och känslofritt, ändå känslosamt. Jag får ont i magen och blir ledsen när jag läser om Smithys syster, jag greppas av den tjocke mannens öde, hans relation till grannen Norma, hans döda föräldrar, hans ensamhet.

Boken går som en roadmovie över USA. På en gammal Raleighcykel. Smithy Ide är på väg att hämta sin systers urna och slutar dricka sprit på resan. Han träffar människor och dras in i deras öden på vägen, blir överkörd av bilar, hjälper aids-sjuka, träffar sin Vietnampolares familj.

Allt känns trovärdigt och är underhållande. ”Jag minns att jag sprang” är en riktigt bra bok. Läs den.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Banancognac
Lyssna till: A perfect day, Lou Reed, på repeat

Antony gråter fram sina texter. Det blir oväntat känslosamt. Otrendigt äkta. Antingen vänder man ryggen åt och går iväg. Mot nåt kommersiellt satans la-la-land utan övertygelse eller mänskligt missmod. Eller så vågar man lyssna, släpper in och förs bort.

Jag rycks fullständigt med. Antony och hans olyckliga livsöde (född som kvinna i en mans kropp) blir på riktigt där nånstans mellan högtalare och örongång. Pianospelet är perfekt, kantigt men rörande.

Antony har med sig tre tunga sidekicks. Som att han inte riktigt vågar själv. Men det blir lika starkt då. Boy George gör en vansinnigt vacker duett, Lou Reed knäpper på gitarren och pratsjunger, Rufus Wainwright (också han i klänning) får en hel låt för sig själv.

Albumet tränger genom alla filter. Det är fan bara att gratulera.

Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: svart kaffe.

Doris Flinkenberg. Sandra Wärn. Lorelei Lindberg. Ålänningen. Kusinmamman. Bencku. Eddie de Wire. Bombnedslaget Pinky Pink. Jag känner dem alla.

Där i Trakten, i den finländska arkipelagen. Monika Fagerholm har författat en fantastisk historia. Mystisk och förtjusande. Hon fick också mycket välförtjänt Augustpriset för boken.

Det är en uppväxtsresa, vi vet alla hur jävligt det kan kännas. Det är samtidigt en resa till det inre av alla inblandade. Jag finns på plats hos dem, i träsket, de lustiga husen, det känns som om jag själv vandrar längs myrarna.

Det är ingen lätt bok att slå sig in i. Första hundra sidorna får man kämpa. Sen lossnar det. Boken är ett sorts mästerverk. Jag imponeras av arbetet som ligger bakom. Fagerholm är en riktig författare, en sådan utdöende art.

Spänningen och frågetecknen finns med genom alla 489 sidorna. När jag stänger boken finns den fortfarande kvar. Underbart.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Tiogradig Cuvée Jean de la Fontaine (bolagsnummer 7559).
Lyssna till: Imperiet.

Mörkt stämda gitarrer, munspel, lägereld. Sprit och bruna bönor. Oh brother were art thou möter Rolling Stones. Ett sjuhelvetes sväng.
Just nu finns ingenting bättre än B.R.M.C.

Jag föll för singeln Punk Song på debutplattan för tre år sen. Sen levererade bandet en tristare andraskiva och kommer nu ut i tredje ronden på fullständig knock.

San Francisco-killarna, med sångaren Peter Hayes i spetsen, övertygar genomgående. De skalar av det psykodeliska garageröjjet från tidigare skivor och går in till musikens hjärta. Det är vågat gjort. Här hörs varje misstag. Varje intention kan misstolkas. Det blir bara asbra.

Jag undrar om B.R.M.C (de har tagit namnet från Marlon Brandos granithårda gäng i filmen The Wild One – bara en sån sak…) har gått och blivit frälsta. Träffat nån gud i nåt skumt kvarter och gjort en pakt. Det hela luktar lite gospel.
Jag kan ha fel men en sak är säker.
Dom frälser mig.

Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: svinkall mexikansk öl.

Tre sanningar.

• Stones är planetens genom tiderna coolaste band.
• A bigger bang är första studioplattan på åtta år.
• Plattan är hyllad som deras bästa sedan Exile on Main Street (1972).

Och jag som får puls på 180 bara någon nämner Charlie Watts…nåväl, trängde ner kontorsröven i lyssnarfåtöljen och kände mig skeptisk. Det här kan inte hålla. Tryckte på första spåret.

A bigger bang är okej. Den kommer att rulla sina varv hemma in the mansion. Vissa spår är riktigt bra; Rough Justice luktar sent 60-tal, Back of my hand har ett blues-sväng som gjort Muddy stolt och Laugh I nearly died är pampigt svinigt Stonesbra. Men helheten fallerar. Det här är, tyket och solklart, en platta man kan leva utan.

Det faller på att vissa spår är tråkiga. Det är FM-rock som bara passerar utan att beröra. Sen låter det gubbigt. Fast det hade väl varit skam annars.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: Jack on the rocks.

Relationen till Sheryl Crow är rostig. Intrycket är att hon blivit mer mainstream för varje platta sedan debuten, med megahiten All I Wanna Do, från 1992.

På Wildflower känns hon som en trygg 40-åring som bitterljuvt tittar på livet lite från sidan. Produktionen är fet. Allt är grymt proffsigt; stråkarna kommer på rätt nanosekund, gitarrpåläggen är krispiga, helheten är snygg. Men det lyfter inte, känns inte.

Bästa låten är titelspåret. Där sjunger hon som en ängel och den enkla refrängen sätter sig i sinnet. Åtminstone för stunden.

Jag vill se Sheryl Crow göra en tuffare platta, med mer attityd. Där hennes röst och gitarrspel känns råare. Dra ner på de tiotusen timmarna i studion, gå in och dra av låtarna live. Då, men först då, tror jag hon blir riktigt intressant igen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: 7-up med en skvätt vitt vin i.

Laleh är cool. Jag vet inte vad hon sa till skivbolaget. Men nog ljög hon.

Hon blandar poppiga radiohitar med Cornelis-visor, gråtmilda ballader, magdansbossa och Sting-pretto. Det blir aldrig en helhet, plattans minus. Det blir jävligt spännande, plattans plus.

Ibland sitter jag bara och häpnar framför min svarta Dellburk. Laleh är helt sjuk. Och fruktansvärt, fruktansvärt bra. Andra stunder känns allt bara tjatigt.

Jag gillar Kom Tilda, Hide Away, Live Tomorrow. Helt olika stilar, kanske hennes storhet. Att Laleh toppat Tracks och säljer massa plattor är lovande. Det tyder på att landets skivköpare har både själ och hjärta.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: skruvmejsel.

Jag hade inte en aning om vad det var för svart bok jag höll i min hand inne på bokhandeln. Att den handlade om John Ausonius, lasermannen, det visste jag. Men att den skulle vara ett sådant tidsdokument det hade jag faktiskt ingen aning om. För någon som är född på 90 talet skulle detta kunna ha varit en otroligt skrämmande deckare. Man känner nästan att boken känns overklig. Har detta verkligen ägt rum. Jag minns tydligt tiden kring dåden som Ausonius utförde. Men först nu förstår jag vidden och vad som egentligen hände.

Gellert Tamas lyckas så bra med att beskriva Sverige och John Ausonius att man nästan känner att man sitter och läser en historiebok. Hans beskrivning av andan i landet i 90-talets början är så målande och insiktsfull att man nästan skäms över att ha varit med. Man önskar på något sätt att man hade varit mer aktiv i rasismfrågorna, och ställt upp för de människor som ställdes inför något så grymt som den behandling vår tids regering erbjöd. Man upplevde exempelvis Ny Demokrati som något som var lite av ett skämt, efter att ha läst lasermannen får man ganska klart för sig. Det var inget skämt. Det var vidrigt att de valdes in i vår riksdag. Att så många människor (10% av de som röstade i valet!!) kunde rösta på en sådan politik. Riktigt skämmigt. Undrar hur många idag som skulle erkänna att de röstade på NyD i riksdagsvalet? (liten blinkning till F.Hammar och F. Vikingsson i deras 100 Höjdare bok.)

Att vara inne i Ausonius huvud känns väldigt väldigt skrämmande. Han måste ha varit så fruktansvärt sjuk. Den känslokalla totalt empatisaknande person som han blev när han växte upp kan man ju bara tacka sin gud för att man aldrig stötte på. Han måste ha förstört så många liv, så många människor som blivit spillror av det de en gång var. Man kan se hans mörka kalla ögon, när han står framför sitt offer och trycker av. Den skräcken kan nog hans offer aldrig glömma. Att han bara lyckas att skjuta ihjäl en person av alla, är otroligt. Otroligt.

Förutom de dåden mot invandrarna gjorde ju Ausonius så många andra brott, så många kalla bankrån och bedrägerier. Man undrar hur han på något sätt orkade med sitt liv överhuvudtaget. Nog för att han var en psykopat, men ändå.

Sällan har jag upplevt en jakt på en mördare så levande. Det sätt som Gellert Tamas beskriver infångandet av Ausonius är så oerhört intensivt och spännande. Man ser framför sig alla dessa poliser och man kan nästan höra pulsslagen i den tysta kupén på polisvolvon. Fan, det är så jävla bra, att jag måste ta till de orden. Fan, jävlar.

Det känns svårt att skriva en recension av boken, den känns så enormt verklig att det inte går att recensera den som en vanlig bok. För mig är det inte en vanlig bok. Jag sträckläste boken från pärm till pärm. Jag längtade efter att få sätta mig på bussen och slå upp boken och läsa. Det är inte ofta en bok fullständigt trollbinder mig så.

Att boken får ett högt betyg känns inte konstigt. Jag hade lika gärna kunnat ge den här boken en sjua, men jag vill gärna tro att det kanske bara finns en eller två böcker som är sjuor. Men om jag om tio år fortfarande inte läst en sjua så kommer jag att ändra betyget på denna. Till en stark sjua.

Betyget blir 6/7 med guldkantad rundning. Tack Gellert Tamas. (och tack till Olle Nyberg för tipset!)