Kentuckyseven

Mer engelsk indie-poprock. Alternativa snubbar med skägg på hakan och coola solglasögon. Bandet har lagt singlarna längst fram på skivan och Kasabian hyllas av skivrecensenterna på de brittiska öarna. På fronten intet nytt.

Jag lyssnar igenom Empire fyra gånger och letar efter en känsla. Undrar hur de haft det där i studion. Allt känns välproducerat och genomtänkt. Men det greppar inte tag. Känslan blir likgiltig.

Jag vill att en ny skiva ska ta tag i mig. Ruska om världen, om så bara för en stund. Det gör aldrig Kasabian. Utan att vara dåligt blir det bara en axelryckning. Därmed misslyckas bandet med vilket uppsåt de än haft.

Singlarna är förövrigt bleka. Lyssna istället på de två sista spåren, British Legion och The Doberman. Empire´s klart bästa stunder.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: gimlet

Lisa Milberg, Maria Eriksson, Martin Hansson, Per Nyström, Daniel Värjö, Ulrik Karlsson och Ludvig Rylander är The Concretes. Ett band jag inte ser storheten i.

Påfrestande musik som luktar 60-talspop utan övertygelse. Retrokänslan hänger över produktionen, men jag hade hellre sett Concretes i 2000-talsskrud. De hade behövt bli uppkäftigare.

Vet inte varför, men jag tänker på Brainpool när jag hör Concretes. Inte direkt smickrande. Nej, return to sender.

Betyg: en av sju K7´s.
Drick till: fikonjuice

Citizen Cope var förband till Santana för några år sedan. Syrran gav mig plattan och sade att det var grymt. Jag gillade det då, rösten och instrumentmångfalden. Idag är jag mer osäker.

Nya albumet, Every waken moment, har en mustig ljudmatta – fylld med bakvokal och instrument en masse. Singeln Back Together, plattans första spår, är riktigt svinbra. Skön stöld av Rolling Stones i körens hu-hu:ande känns värdigt.

Resten av skivan går mig förbi. Inget att reagera över. Lite som en gråtrist torsdag på Järntorget. Det känns okej, men inte alltför bra.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: gin fizz

Jag måste börja med bokens stora problem.

Den handlar om två systrar som beskrivs som genomgoda. Förträffliga människor som skiner av ljus, en okritisk hyllning till de bägge.

Det blir andefattig att läsa om så förståndiga människor. Ge mig lite svärta, lite misär eller åtminstone något som liknar smuts. Annars förblir jag likgiltig.

Å andra sidan har vi Ranelids egna, unika språk. Jag läser en mening och känner igen prosan omgående. Han är begåvad och skriver vackert, med en imponerande klarhet. Hoppas han använder det språket i en mer intressant berättelse nästa gång.

Betyg: tre av sju K7´s
Drick till: en flarra rosé
Lyssna till: the very best of Yanni

Jack White, ena halvan av Raconteurs, är ett geni. Han visar det ständigt med White Stripes och är känns ibland ensam på barrikaden, i kampen för att rädda rockmusiken från sin undergång (ihop med underbara Wolfmother såklart).

Ihop med Brendan Benson kör han här ett sidospår från stripsen. Det blir såklart rätt bra. Rösten är svinbra, flera låtar drivs på med ett psykodeliskt zeppelingroove, och singeln Steady as she goes är klockren.

Jag blir ändå besviken. Det kunde varit bättre. Så Jack White, om du läser det här, dumpa Benson och kryp tillbaka till Meg (du vet, hon bakom pukorna).

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: festis med två nermalda rohypnol

Dom kommer från Brighton, The Kooks. En klassisk engelsk sommarstad längs med sydkusten. Med pirer och brittisk riviera. Ynglingarnas musik är lite indie, lite sommarpop, lite mjukpunk. Helt enkelt rätt mesigt.

The Kooks har inget speciellt i min öron. De är inte tillräckligt bra. Nu turnerar de över hela världen. Ligger på topplistan i den märkliga engelska skiv-världen. Smågrabbar med för stora gitarrer. Jag ser inte deras storhet.

Jag har varit i Brighton en gång. Det var en rätt lagom stad. The Kooks är också ett rätt lagom band. Varken eller, liksom. Som fish n chips i servetten, där på piren.

Betyget pendlar mellan två eller tre. Blir en tvåa, för att de inte tog med sin grymma Gnarls Barkley-cover (Crazy) på plattan.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: ramlösa

Boken är skriven 1929. Just där svindlar tiden genom min själ. Precis på samma sätt som när jag ser en äkta Van Gogh på nåt museum i en storstad. Jag virvlas bakåt. Det här är kulturen, livet, arvet. Just i det här fallet är det lite överreklamerat.

Jag har läst ett gäng Hemingway. ”Den gamle och havet” är bäst. ”Farväl till vapnen” lägger sig i något mellanskikt. Märkligt nog blir jag inte helt övertygad om kärleken. Tragedin däremot känns äkta. Krigets våldtäkt på alla den stöter på känns på riktigt. Och slutet, ja herregud. Den tomheten som finns kvar i förlossningsrummet är otäck.

Kapitlet när Frederick Henry, en ung amerikan under första världskrigets Italien, ror över en enorm sjö med Catherine Barkley, engelsk sjuksköterska, är fantastiskt; de flyr kustbevakningen och riskerar sina liv i en hovmästares eka och med näsan som enda kompass. (Det där var för övrigt en mening som Ernest aldrig hade skrivit. Han hade skrivit: ”De rodde. Jävligt långt. Det var jobbigt. Jävligt jobbigt. Sen drack dom. Kallt vitt vin. Chianti förmodligen.”)

Ernest Hemingway skriver hårt. Alla meningslösa bisatser är strukna. De flesta adjektiv med. Det är en stil som jag fullkomligt avgudar. Isbergsmetoden, med bokstävernas meningen långt under ytan.

Historien om den unge amerikanen som beger sig ut i krig för ett annat land, ett annat folk, och hans kärlek till den märkliga Catherine är en klassiker. Men den greppar inte mig om strupen som jag hade hoppats. Jag går obemärkt vidare.

Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Vermuth?
Lyssna till: Håkan Hellström på högsta volym.

Min gamla hjälte Springsteen har gått tillbaka till rötterna, långt ner i jordmyllan. Han slängde in 23 folkmusiker, ett gäng fioler, några banjos, munspel och lådvis med kall Budweiser i en lada ute på den amerikanska majsfältslätten. Bra gjort.

Resultatet, hans första coverplatta, svänger som en rundpall. De gamla Pete Seeger-låtarna är starka och fotstampet letar sig in i min högerdoja. Dunkar till när jag minst anar det.

Dylan gjorde en likadan platta 1992, Good As I Been To You. Fast helt akustisk. Bossens hyllning blir lite för mycket klämmigt fiolylande, sådär att det gör ont i innersidan av örongången. Några låtar hade mått bra av att bara ha en plinkande gitarr i bakgrunden. Det enkla är ju det geniala.

Bästa låten är Erie Canal, som föredömligt går i moll. Som alla riktigt jävulskt bra låtar i världen, förövrigt.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: vadsomhelst på en träaltan i Mississippi-deltat

Jag tror det var Nikki Sixx, den gamle hjälten, som tyckte att Nerina Pallot var bra. Motleybasisten måste haft en gubbsjuk baktanke. För Nerina Pallot gör musik som en hotellhiss hade ratat.

Hon blandar lite sommarrock med ballader, piano blandat med stråkar och gitarrer. Hon sjunger intensägande. Hon kör till Idaho i texterna och jag följer inte med.

Sjätte låten, Mr King, är bra. Den räddar upp betyget till en tvåa. Annars är ”Fires” en skiva som får mig att längta bort. Exempelvis till Nina Perssons ”A camp” platta. Se där, en bra skiva.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: Frozen Margarita, virgin.

Norskan, som bor i Stockholm, har många fans här. Dyster approach går hem i folkhemmet. Hon är gråtmild. Inga jippon. Brun har hittat sin stil, det låter melankoliskt hyfsat.

Jag känner, precis som jag gjorde med Joshua Radin, att hon inte riktigt rår på sina kombattanter. Anna Ternheim, Stina Nordenstam, Sophie Zelmani (för att nämna tre svenskor) spelar liknande musik och är alla mer intressanta än Ane Brun.

Hjälten Ron Sexsmith är med på ”Song no 6” och lyfter den högt. ”My lover will go” är grym, när Ane gråter en hel flaska vin över sin kärlek. Där känns oron i magen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: Rusdryck, ensam på en stubbe i skogen.