Det sägs att The Hives inte längre säljer fett med guld i varje land. Att Howlin Pelles army åkt ur topplistan på avlöningsmanér. Konstigt på en riktigt bra rockskiva.
Många låtar svänger grymt; Tick Tick Boom, Well alright!, och Square one here I come för att nämna några.
Visst låter det som det alltid har gjort. Men samtidigt får man exakt det man vill ha. Hives, helt enkelt.
Betyg: Fem av sju.
LA-rockarna i The Bronx för vidare en skön, hård, musiktradition. Kompromisslös punkrock som skiter i allt och det skiter dom i.
Sångaren Matt Caughttran skriker på bästa Panteramanér sig hes genom albumet. Bästa låten är ”Historys Stranglers”, dra på den onaturligt högt en vacker morgon innan du möter dagen. En låt det växer hår på.
Det är bandets andra platta, båda är självbetitlade. Inte mycket variation och det är bandets styrka och svaghet. De kör sitt rally med ett tungt tryck på pedalen.
Betyg: fem av sju K7´s
Drick till: en mugg kärvt kaffe
Engelska Hard-Fi gör i mina öron en grymt tråkig indierock. Bandet har vunnit flera Brit-awards och det säger massor om den juryn.
Trots en bra sångare (Richard Archer) och hyfsade musiker kommer bandet aldrig över tröskeln. Musiken stannar i hallen, där så många gråtrista band samlas på hög i någon satans paraplykorg.
Det är kanske för välproducerat, jag vet inte. Något stämmer inte. Jag tänker på teflon när jag hör Hard-Fi. Det finns liksom inget som fastnar.
Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: lättöl och ramlösa, half n half.
Det är något fantastiskt med ryssar. Stenhårda men ändå romantiska. De kan äta svart bröd och slurpa i sig ljummen rödbetssoppa med stil. Utan att ens höja blicken. De vet att livet är skit och agerar därifrån.
Gary Shteyngart är ryss. 1979 flyttade han från S:t Petersburg till New York i en historiskt bytesaffär. President Carter skickade spannmål till CCCP och fick en mängd ryska judar i utbyte. Så där stod Shteyngart. Sju år och kastad från kommunismens kärna rakt in till Pennsylvania Station.
Hans debutbok är bra. Men boktiteln är bättre. För tankarna till Dostojevskij och den bistra Sibiriska stäppen. Så funkar nu inte boken. Istället skriver Shteyngart på sitt egensinniga sätt. Det blir ofta jävligt roligt.
Huvudpersonen Vladimir träffar bland annat den oefterhärmlige Rybakov, Fläktmannen. En kortstubinerad rysk gubbe som sitter i sin lägenhet och pratar med sin enklaste vän, bordsfläkten.
”Fläkt, det här är Vladimir. Vladimir, Fläkt.”
”Trevligt att råkas” sa Vladimir till Fläkten. ”Jag har hört så många underbara saker.”
Fläkten sa inte ett ord.
”Fläkten är lite trött” sa Rybakov och strök över bladen med en bit sammet. ”Vi ägnade hela gårdagskvällen åt att dricka och sjunga huligansånger.”
Jag tappar tråden ibland. 473 sidor blir för mycket av samma gegga. Men vill ändå ha mer. Någonstans läste jag att Gary Shteyngart åkt till Baku för att skriva sin nästa bok. Det bådar gott.
Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Te och cognac.
Lyssna till: Bob Dylans ”Talkin´ John Birch Paranoid Blues” från första Bootlegplattan.
Dra åt helvete. The Killers knäcker mig direkt. Här och nu.
Låten ”When you were young” är årets bästa. Men plattan är så mycket mer. Det är stor musik, så känsloladdad att jag knappt hittar ut till ljuset igen. Det är sorgligt, glädjande, vackert, fult, trevande, säkert.
The Killers, som är från Las Vegas, har ett svenskt drag i sig. Det finns både Imperiet och Broder Daniel, men framför allt finns det en egen korpsvart nerv som tar över hela den fria världen.
Jag hade kunnat skriva en C-uppsats om ”Sam´s town”. Men jag har inte tid.
Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: 17-årig Bowmore, nr 428 på bolaget.
Millencolinsångaren Nikola Sarcevic fortsätter att övertyga på sin andra soloplatta. Det är en svängig countrybotten som låter bitarna växa vidare, upp emot en stjärnklar natt.
Låtar som ”Soul för Sale”, ”Tybble Skyline”, ”The Law of John T”, ”Roll roll and flee” är värda en stor publik. Sarcevic har ett säkert komp med sig och dominerar den svenska americanascenen just nu.
Debuten, den gröna plattan, var bättre. Men det här håller måttet. Jag längtar redan efter platta nummer tre.
Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: ömsom vin, ömsom vatten
Den har kallats Europas Da Vinci-kod, äventyrsromanen som sålt sönder sig i Spanien. 43-årige Zafón skriver manus i Hollywood och är född och uppvuxen i Barcelona, något som känns i stadsbeskrivningarna. De är utomordentliga.
Sedan måste jag sträcka upp ett varnande långfinger. Detta är, hur det än känns i början, en deckare. Deckare är en vederstygglighet. Jag känner mig lurad.
För det börjar så bra. Tioårige Daniel går med sin antikvariefar till De bortglömda böckernas gravkammare. Han får en bok av Julián Carax, en bok som sedan förtrollar Daniel och tar över pojkens liv.
Språket tar ut svängarna, med känselspröt i början och alltför upprepande efterhand. Karaktärerna är underhållande men utan gråskalor Trots det kan jag inte låta bli att gilla allvetaren Fermín som hjälper till i bokhandeln.
”Vindens skugga” är rik i början och fattig på slutet. Jag ser redan filmen framför mig.
Betyg: Fyra av sju K7´s.
Drick till: Ett glas Ada (systembolaget nr 23070) från Navarra.
Lyssna till: strängt hållen flamenco
Skådisen Juliette öser vidare med sin punkrock-karriär. Tredje skivan med The Licks fick till och med en smärre hit, ”Hot Kiss”.
Lewis fick toppbetyg efter spelningen på Trägår´n och det känns som att skivan har potential att växa live. Studioversionen är inte mer än hyfsad.
För att göra brilliant punk krävs starka, korta låtar och en jävla inställning. Juliette Lewis har inställningen, men hade behövt lägga ett par mörka veckor till i skrivarbunkern.
Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: valfritt järn
Panic!-plattan släpptes förra året men blev en hit i år med listettan ”I write sins…”. Las Vegas-bandet var ett covergäng som upptäcktes tack vare den grymma PureVolume-sajten (www.purevolume.com), blev signade och är nu på turné för att erövra någon slags generation.
Det är en musik jag har svårt att uppskatta. Sångaren Brendon Urie är energisk som ett bokstavsbarn på kaninmat. Han lever genom sångerna och lyfter dem i alla fall över vanlig Blink 182-skit.
Det är ung musik, klippt för P3. Som 31-åring med skyddsskägg hade jag gärna sett Panic! lite tyngre, lite mörkare, lite råare. Istället blir det bara småtrevligt.
Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: sockrad milkshake
Det har tjatats genom åren. Gentlemen är ett alster man ska läsa, eller snarare ”uppleva”. Sagt och gjort.
Boken handlar om Klas Östergren (författare) och Henry Morgan (boxare, pianist, factotum). De slår dank i Stockholm, bor i en egendomlig lägenhet på Hornsgatan, söker det geniala i det enkla. När de inte skriver kompositioner eller Strindbergpastischer gräver de en tunnel under Södermalm på jakt efter guld.
Berättelsen växer sig stor och mäktig som ett himlavalv över de 515 sidorna. Känslan är ”noir” och Östergren dominerar med ett språk som är värt att leva för. Lättsvenska blandas oemotståndligt upp med svårsvenska som echaufferad, clairobscuren och luguber. Litterärt var förnamnet.
Det är en underhållande skröna, dock inte utan sega partier – främst när Henrys poetbrorsa Leo hittar murveldynamit i en krigs-skandal. Lik förbannat är det en fantastisk bok. Den genomlyser ensamhet, kamratskap och gränslandet däremellan.
Sedan har Östergren den där förmågan – oh halleluja – att få läsaren till sig. Jag kröp in i lägenheten på Hornsgatan och en del av mig kommer alltid finnas kvar där inne bland böckerna och de tunga gardinerna.
Uppföljaren heter Gangsters och frågan är inte om den ska läsas. Utan när.
Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: Brunsvart Anchor Christmas Ale, nr 11231 på bolaget.
Lyssna till: Revykungen Ernst Rolfs greatest hits.
