Kentuckyseven

Norskan, som bor i Stockholm, har många fans här. Dyster approach går hem i folkhemmet. Hon är gråtmild. Inga jippon. Brun har hittat sin stil, det låter melankoliskt hyfsat.

Jag känner, precis som jag gjorde med Joshua Radin, att hon inte riktigt rår på sina kombattanter. Anna Ternheim, Stina Nordenstam, Sophie Zelmani (för att nämna tre svenskor) spelar liknande musik och är alla mer intressanta än Ane Brun.

Hjälten Ron Sexsmith är med på ”Song no 6” och lyfter den högt. ”My lover will go” är grym, när Ane gråter en hel flaska vin över sin kärlek. Där känns oron i magen.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: Rusdryck, ensam på en stubbe i skogen.

Månadens särling ställer sig i raden av pojkar med akustiska gitarrer, sköna stämmor och tuggummi på skorna. Amerikanen gör det bra. Fina texter och tillräckligt starka låtar. Joshua Radin får mig att undra till en stund över livet.

Tyvärr mördar konkurrensen honom. Det finns ett för digert utbud av liknande musik som helt enkelt är…bättre. Jag lyssnar hellre på Ray Lamontagne, Danny George Wilson, Damien Rice, Bright Eyes, Nicola Sarcevic; ja listan kan göras längre.

Betyget blir inte bättre än ”bra”. Radin måste göra något mer knivskarpt nästa gång. Något man skär sig på. Främst för att sticka ut ur sin kategori.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: varm choklad, toppad med sprayburksgrädde och kross-Frosties.

Som ett skapelsetecken. Shooter Jennings debutplatta har fastnat i min stereo. Den sitter limmad, utmatningsarmen har lagt av. Och ingen är nöjdare än jag. Det är ju årets mest självklara grillkvällsplatta.

Shooter Jennings är med i Walk the line, svinbra film om Johnny Cash. Där spelar han sin far Waylon, ett monster till countrylegend. Shooter (namnet, för guds skull, tänk er Shooter Löfvendahl, jag hade varit en stjärna) är också svinbra.

Southern Comfort, Manifesto, 4th of July; vissa bitar svänger så att jag måste upp och dansa. Det är ingen vacker syn. När Shooter sedan sjunger en ballad är det såklart till Savannah. Han kommer att gå långt.

Rösten är lagom cool, sättningen är perfekt för en fest i höladan. Det är rock-country när den är som bäst. En blandning av Stones, Neil Young och Ryan Adams. Nu nöter Shooter vägarna, bygger underifrån, spelar till sig ett namn i USA. Bara att stödja.

Betyg: sex av sju K7´s.

Drick till: en låda Miller Genuine Draft.

Vines tredje platta är här. Sångaren Craig Nicholls säger sig inte minnas mycket av hur den kom till. Skit samma, det gick ju bra.

Nicholls och hans aussie-band hade officiellt kollapsat. Då kom Vision Valley. Lite aggropunk, lite smutsgarage, lite snällradio. Bättre än vad de gjort förut. Jag hade gärna sett fler spår från bandets hårdare sida. Då är de som bäst.

Jag gillar enkelheten. Direkt på uppstuds slår bandet till med självklara låtar. Befriande fritt från konstigheter. Beundransvärt.

Betyg: fem av sju K7´s.

Drick till: partymjölk från en välbyggd jerseyko.

Efter första lyssningen känner jag mig gammal. Historisk. En melankolisk man som helst vill stänga av oljudet. Sätta mig i fåtöljen istället, med en liten Strega, kaffe, filt, en god bok, läsbrillor och kanske, kanske lågmäld blå musik i högtalarna.

Efter andra lyssningen tycker jag att Arctic Monkeys är ganska bra. Men väldigt snabba. Studsig, partymusik. Kan omöjligt vara adresserat till en murvel med manchesterkavaj och kulturskägg?

Efter tredje lyssningen är jag fast. Bänger med huvudet framför datorn. Stampar med fötterna i linoleummattan. Känner för att röja sönder hela kontoret med en välplanerad helikopterspark. Känner för att dricka ren sprit ur flaskan. Känner mig ung och…villig?

The Arctic Monkeys har kallats nedladdningsgenerationens första superstjärnor. Dom är tokhyllade i engelsk musikpress, på ett sådant vulgärt/ogenerat sätt som bara engelsk musikpress kan hylla ett band. Men skit i det.

Det här är fruktansvärt rolig musik. Välbehövlig energi; party och rock n roll. Förtjänar en gjuten plats i min ömma skivhylla.

# Betyg: Fem av sju K7´s.

# Drick till: Neonblå drink toppat med strössel.

Läste om Cat Power i GP. Musikredaktören Johan Lindqvist, som ibland har bra smak, hyllade indiegudinnan. Han hade fel.

Cat Power må vara hur cool som helst. Spelar ingen roll. Plattan är tråkig, på muren till meningslös.

Jag blir förbannad. Trots en bra röst, schysst sättning, så blir det bara sömnigt. Som eftermiddagsteve en regning septemberdag. Som en dag på Åby utan stålar. Som playback.

Bästa låten är Hate, spår elva. Några till funkar, men mertalet är übertrista.

# Betyg: Två av sju K7´s.

# Drick till: Syrgas.

John Prine är en folkmusikgubbe som varit med om det mesta. Släppt sina tvåhundra plattor. Sjungit sina duetter med alla världens Emmylou:s. Rullat runt i höet med branschens tungviktare.

Soundet är grymt. Känns som att Prine lägger 16 akustiska gitarrer på varandra utan att tveka. Krispigt.

Rösten? Gubbröst, helt iskall. Extremt kort frasering. Genialiskt, så klart.

Fair & Square gav honom en grammy. Vissa låtar är svinbra; ”She is my everything”, ”Glory of true love”, ”Bear Creek Blues”, ”Some humans ain´t human”. Tyvärr flyter andra bitar ner i ett sliskigt dansbandstempo. Då är det rätt läskigt.

Men helhetsbetyget är gott. Skön amerikansk folkcountry som säkert har en stadig publik i…Kentucky?

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Smutsbrun ale, temperatur 11-13 Celsius, med inbyggt mustaschskum.

De ser satans fräcka ut. Strokeskillarna, alltså. Dom är blasé på hela jävla världen och glider omkring på alfabetsgatorna i NYC med för små skinnjackor och kredd-jeans.

Deras debut ”Is this it” kunde jag inte låta bli att gilla. Hur hypad den än var. Nu är det tredje plattan och bandet lever vidare. Konceptet är konstant. Musiken inom hårda ramar, det som bryter igenom är Julian Casablanca; killen sjunger med en rå inlevelse. Rockmattan är programmerad och plinkar sig framåt. Tight, uttänkt och diggvänligt.

Jag blir inte upphetsad. Går inte igång och gör dumheter. Ändå är det helt okej. En rockplatta som lovar en fortsättning. The Strokes kommer att överleva många av sina konkurrenter.

# Betyg: Fyra av sju K7´s.
# Drick till: Rött vin, redan till frukostpannkakan.

Jag vet att Mangan bitchar lite. Om att Heather var bättre förr. Kanske det. Jag minns en grym singel med Eskobar, sen har jag ingen koll.

Redbird är som en julskiva utan bjällerklang. Den ska vridas på framåt annandagens fetmachock (när man däckat på soffan, kollar Simpson och aldrig, aldrig mer vill tugga på någonting annat än oupplöst samarin). Kylan ska vibrera utanför fönstret, filten kramas över axlarna och glöggen värmas upp till exakt 66 grader Fahrenheit.

Heather Nova sjunger skitbra. Här finns stillsam rock, smärtsamma ballader och en lite tuffare stil. Hon gör en trist cover på Chris Isaaks paradnummer. Hennes singlar svänger, mellanrummen är kompetenta och aningen tama.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: Blossa.

Blir förvånad när jag lyssnar på ”The Loyal”, titelspåret på Tiger Lou´s andra full-längdare. Det låter så bra, så producerat, så självklart. En enormt bra låt. Jag blir orolig när jag hör den. Något ligger där och väntar under ljudmattan. Något mörkt. Skönt att den får spänna loss på 5:35 också, det gäller att lita på en bra låt.

Rasmus Kellerman, som tigern heter, gör annars engelskdoftande powerpop med bra texter. Lite Franz Ferdinand, lite Morrisey; intellektuell musik som känns i hjärnan istället för i magen. Pungsparksfritt.

Förra plattan var bättre, med ”Oh Horatio” och fler singer-song-iga låtar. Där greppade han ett större tag om både sina och mina känslor. Svärtan var tydligare.

Jag har hört Tiger Lou i radiointervjuer där han berättar om det hårda livet på de tyska vägarna. Nio gubbar i en minibuss. Mellan Bremen och Frankfurt. Regn. Dillchips. Soundcheck. Hoppas han fortsätter köra den vägen.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: mellanmjölk från en rejäl jerseykossa.