Kentuckyseven

Millencolinsångaren Nikola Sarcevic fortsätter att övertyga på sin andra soloplatta. Det är en svängig countrybotten som låter bitarna växa vidare, upp emot en stjärnklar natt.

Låtar som ”Soul för Sale”, ”Tybble Skyline”, ”The Law of John T”, ”Roll roll and flee” är värda en stor publik. Sarcevic har ett säkert komp med sig och dominerar den svenska americanascenen just nu.

Debuten, den gröna plattan, var bättre. Men det här håller måttet. Jag längtar redan efter platta nummer tre.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: ömsom vin, ömsom vatten

Skådisen Juliette öser vidare med sin punkrock-karriär. Tredje skivan med The Licks fick till och med en smärre hit, ”Hot Kiss”.

Lewis fick toppbetyg efter spelningen på Trägår´n och det känns som att skivan har potential att växa live. Studioversionen är inte mer än hyfsad.

För att göra brilliant punk krävs starka, korta låtar och en jävla inställning. Juliette Lewis har inställningen, men hade behövt lägga ett par mörka veckor till i skrivarbunkern.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: valfritt järn

Panic!-plattan släpptes förra året men blev en hit i år med listettan ”I write sins…”. Las Vegas-bandet var ett covergäng som upptäcktes tack vare den grymma PureVolume-sajten (www.purevolume.com), blev signade och är nu på turné för att erövra någon slags generation.

Det är en musik jag har svårt att uppskatta. Sångaren Brendon Urie är energisk som ett bokstavsbarn på kaninmat. Han lever genom sångerna och lyfter dem i alla fall över vanlig Blink 182-skit.

Det är ung musik, klippt för P3. Som 31-åring med skyddsskägg hade jag gärna sett Panic! lite tyngre, lite mörkare, lite råare. Istället blir det bara småtrevligt.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: sockrad milkshake

Mer engelsk indie-poprock. Alternativa snubbar med skägg på hakan och coola solglasögon. Bandet har lagt singlarna längst fram på skivan och Kasabian hyllas av skivrecensenterna på de brittiska öarna. På fronten intet nytt.

Jag lyssnar igenom Empire fyra gånger och letar efter en känsla. Undrar hur de haft det där i studion. Allt känns välproducerat och genomtänkt. Men det greppar inte tag. Känslan blir likgiltig.

Jag vill att en ny skiva ska ta tag i mig. Ruska om världen, om så bara för en stund. Det gör aldrig Kasabian. Utan att vara dåligt blir det bara en axelryckning. Därmed misslyckas bandet med vilket uppsåt de än haft.

Singlarna är förövrigt bleka. Lyssna istället på de två sista spåren, British Legion och The Doberman. Empire´s klart bästa stunder.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: gimlet

Lisa Milberg, Maria Eriksson, Martin Hansson, Per Nyström, Daniel Värjö, Ulrik Karlsson och Ludvig Rylander är The Concretes. Ett band jag inte ser storheten i.

Påfrestande musik som luktar 60-talspop utan övertygelse. Retrokänslan hänger över produktionen, men jag hade hellre sett Concretes i 2000-talsskrud. De hade behövt bli uppkäftigare.

Vet inte varför, men jag tänker på Brainpool när jag hör Concretes. Inte direkt smickrande. Nej, return to sender.

Betyg: en av sju K7´s.
Drick till: fikonjuice

Citizen Cope var förband till Santana för några år sedan. Syrran gav mig plattan och sade att det var grymt. Jag gillade det då, rösten och instrumentmångfalden. Idag är jag mer osäker.

Nya albumet, Every waken moment, har en mustig ljudmatta – fylld med bakvokal och instrument en masse. Singeln Back Together, plattans första spår, är riktigt svinbra. Skön stöld av Rolling Stones i körens hu-hu:ande känns värdigt.

Resten av skivan går mig förbi. Inget att reagera över. Lite som en gråtrist torsdag på Järntorget. Det känns okej, men inte alltför bra.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: gin fizz

Jack White, ena halvan av Raconteurs, är ett geni. Han visar det ständigt med White Stripes och är känns ibland ensam på barrikaden, i kampen för att rädda rockmusiken från sin undergång (ihop med underbara Wolfmother såklart).

Ihop med Brendan Benson kör han här ett sidospår från stripsen. Det blir såklart rätt bra. Rösten är svinbra, flera låtar drivs på med ett psykodeliskt zeppelingroove, och singeln Steady as she goes är klockren.

Jag blir ändå besviken. Det kunde varit bättre. Så Jack White, om du läser det här, dumpa Benson och kryp tillbaka till Meg (du vet, hon bakom pukorna).

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: festis med två nermalda rohypnol

Dom kommer från Brighton, The Kooks. En klassisk engelsk sommarstad längs med sydkusten. Med pirer och brittisk riviera. Ynglingarnas musik är lite indie, lite sommarpop, lite mjukpunk. Helt enkelt rätt mesigt.

The Kooks har inget speciellt i min öron. De är inte tillräckligt bra. Nu turnerar de över hela världen. Ligger på topplistan i den märkliga engelska skiv-världen. Smågrabbar med för stora gitarrer. Jag ser inte deras storhet.

Jag har varit i Brighton en gång. Det var en rätt lagom stad. The Kooks är också ett rätt lagom band. Varken eller, liksom. Som fish n chips i servetten, där på piren.

Betyget pendlar mellan två eller tre. Blir en tvåa, för att de inte tog med sin grymma Gnarls Barkley-cover (Crazy) på plattan.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: ramlösa

Min gamla hjälte Springsteen har gått tillbaka till rötterna, långt ner i jordmyllan. Han slängde in 23 folkmusiker, ett gäng fioler, några banjos, munspel och lådvis med kall Budweiser i en lada ute på den amerikanska majsfältslätten. Bra gjort.

Resultatet, hans första coverplatta, svänger som en rundpall. De gamla Pete Seeger-låtarna är starka och fotstampet letar sig in i min högerdoja. Dunkar till när jag minst anar det.

Dylan gjorde en likadan platta 1992, Good As I Been To You. Fast helt akustisk. Bossens hyllning blir lite för mycket klämmigt fiolylande, sådär att det gör ont i innersidan av örongången. Några låtar hade mått bra av att bara ha en plinkande gitarr i bakgrunden. Det enkla är ju det geniala.

Bästa låten är Erie Canal, som föredömligt går i moll. Som alla riktigt jävulskt bra låtar i världen, förövrigt.

Betyg: fem av sju K7´s.
Drick till: vadsomhelst på en träaltan i Mississippi-deltat

Jag tror det var Nikki Sixx, den gamle hjälten, som tyckte att Nerina Pallot var bra. Motleybasisten måste haft en gubbsjuk baktanke. För Nerina Pallot gör musik som en hotellhiss hade ratat.

Hon blandar lite sommarrock med ballader, piano blandat med stråkar och gitarrer. Hon sjunger intensägande. Hon kör till Idaho i texterna och jag följer inte med.

Sjätte låten, Mr King, är bra. Den räddar upp betyget till en tvåa. Annars är ”Fires” en skiva som får mig att längta bort. Exempelvis till Nina Perssons ”A camp” platta. Se där, en bra skiva.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: Frozen Margarita, virgin.