Kentuckyseven

Just Jack (Jack Allsopp) gör en glidarplatta med smak av både Costa Blanca och norra London. Pratsången svänger obekymrat över musiken.

Singeln ”Starz in their eyes” och öppningsspåret ”Writer´s block” är bäst. Då svänger den engelska mjuk-hip-hopen som värst. Resten av plattan försvinner för mig.

Kan funka på beach 2007, bland saltstänk och molnfria skyar, gärna en problemfri och lagom spännande dag. En stark trea, trots allt.

Betyg: tre av sju K7´s.
Drick till: iskall vaniljvodka på valfri pir

Jag såg den sista Rockyfilmen häromdan. Med farsan i Spårhaga. Det kändes tryggt och lagom respektfullt till en filmserie som ändå betytt något.

Jag får samma känsla när jag lyssnar på Rocky Votolato. En trygg, skön känsla. Lite som att komma hem. Altcountry med munspel, finstämda texter om whisky och annan sprit.

Rocky Votolato föddes i Texas 1978, bor i Seattle och har spelat i flera grupper jag aldrig hört talas om. Han har gått från rockband till ensam folksångare och det är bara att applådera. I vissa stunder äger Rocky sin genre.

Jag tänker hänga med Rocky Votolato framöver, vart han än går. Han är helt enkelt jävligt bra på det han gör.

Betyg: Sex av sju K7´s.
Drick till: vadsomhelst på ett tåg, på väg bort

En ny norska på pophimlen. På sin Myspace-sida räknar hon upp förebilderna Ben Harper, Damien Rice och Jeff Buckley. Hon når dem inte ens till liktorna.

Christel Alsos är sådär Dido-trist. En släpande röst som söver ner omgivningen med tandlös jazzpop.

Låtarna ”Come back to me” och ”Come on” är tillräckligt fina för att det ska bli en tvåa. Men inte ett uns mer.

Betyg: två av sju K7´s
Drick till: korvspad

Zach Condon är 21 år och med megabandet Beirut gör han märkvärdig musik. Det hela känns som hämtat från den arabiska trackslistan.

Jag gillar en del, men tröttnar rätt snabbt. Lite för många gnälliga stämmor för min enkla smak. Bästa låten är ”Nantes”, men jag hoppas på fler raka låtar på nästa Beirutplatta. Pang på, liksom. Just nu är penseldragen alldeles för stora.
Betyg: tre av sju.

Etern skall fyllas. Musik skall göras. Ibland tröttnar jag på skiten och vill bara stänga av. Samtidigt måste det finnas easy listening. Allt kan inte ha en större mening. Tuggummi-power-pop-rock har någon sorts plats.

Amerikanska Fountains of Wayne är inte min gymnastikpåse. Bandet har funnits i över tio år och blev kända för singeln ”Stacy´s Mom” (låter som ett moget Blink-182). FoW gör en oförarglig musik som bara försvinner. Lättspytt och förbannat opersonligt.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: hooch.

Så hamnade de åter i mina svindyra högtalare. Storbandet (sju personer!) från Kanada vars förra platta Funeral blev tokhyllad, inte minst av kollegan Ericsson. Jag förstod aldrig hypen.

Arcade Fire´s andra platta är gotisk. Indierockarna gör det inte alltför lätt för lyssnarna och det gillar jag. Det börjar bra med två kanonspår. Avslutningen är också grym med ett par-tre omskakande låtar.

Däremellan är det hyfsat, men inget som förändrar min livssituation. Arcade:arna tror på det de gör och sätter känslorna främst. Det blir en stark fyra och jag tror jag börjar fatta grejen.

Betyg: fyra av sju K7´s.
Drick till: En kanna mai tai

Det sägs att The Hives inte längre säljer fett med guld i varje land. Att Howlin Pelles army åkt ur topplistan på avlöningsmanér. Konstigt på en riktigt bra rockskiva.

Många låtar svänger grymt; Tick Tick Boom, Well alright!, och Square one here I come för att nämna några.

Visst låter det som det alltid har gjort. Men samtidigt får man exakt det man vill ha. Hives, helt enkelt.

Betyg: Fem av sju.

LA-rockarna i The Bronx för vidare en skön, hård, musiktradition. Kompromisslös punkrock som skiter i allt och det skiter dom i.

Sångaren Matt Caughttran skriker på bästa Panteramanér sig hes genom albumet. Bästa låten är ”Historys Stranglers”, dra på den onaturligt högt en vacker morgon innan du möter dagen. En låt det växer hår på.

Det är bandets andra platta, båda är självbetitlade. Inte mycket variation och det är bandets styrka och svaghet. De kör sitt rally med ett tungt tryck på pedalen.

Betyg: fem av sju K7´s
Drick till: en mugg kärvt kaffe

Engelska Hard-Fi gör i mina öron en grymt tråkig indierock. Bandet har vunnit flera Brit-awards och det säger massor om den juryn.

Trots en bra sångare (Richard Archer) och hyfsade musiker kommer bandet aldrig över tröskeln. Musiken stannar i hallen, där så många gråtrista band samlas på hög i någon satans paraplykorg.

Det är kanske för välproducerat, jag vet inte. Något stämmer inte. Jag tänker på teflon när jag hör Hard-Fi. Det finns liksom inget som fastnar.

Betyg: två av sju K7´s.
Drick till: lättöl och ramlösa, half n half.

Dra åt helvete. The Killers knäcker mig direkt. Här och nu.

Låten ”When you were young” är årets bästa. Men plattan är så mycket mer. Det är stor musik, så känsloladdad att jag knappt hittar ut till ljuset igen. Det är sorgligt, glädjande, vackert, fult, trevande, säkert.

The Killers, som är från Las Vegas, har ett svenskt drag i sig. Det finns både Imperiet och Broder Daniel, men framför allt finns det en egen korpsvart nerv som tar över hela den fria världen.

Jag hade kunnat skriva en C-uppsats om ”Sam´s town”. Men jag har inte tid.

Betyg: sex av sju K7´s.
Drick till: 17-årig Bowmore, nr 428 på bolaget.